Balsam Blogg

Hej alla!

Jag heter Kerstin Nyström och arbetar med att odla människor. Det är det roligaste och mest intressanta jag vet!

På min fritid tycker jag också om att odla växter. Ofta har har jag fått aha-upplevelser om människoodling när jag arbetat i min trädgård. Nu vill jag gärna dela mina tankar och betraktelser med dig. Det är min förhoppning att du ska hitta inspiration för just ditt liv. Du får gärna kommentera bloggen på Balsams facebook! Och dela gärna med dig av sidan till andra!

Klicka på rubriken Hej alla om du vill prenumerera på Balsam Blogg!

De flesta av de vackra fotona är tagna av min barndomsvän Ann-Christine Påhlson. Du hittar fler av hennes bilder på http://faialflores.wordpress.com/about/

Om meningen med livet

Förr eller senare kommer vi till det ögonblick när vi börjar fundera över meningen med livet. Många av mina klienter kommer i kontakt med frågan om meningen med livet i samband med en livskris. Kanske har någon i omgivningen dött, kanske har någon drabbats av sjukdom eller någon annan svår händelse. Det blir då naturligt att inse att livet är ändligt. Och vad är då meningen med den tid vi lever här på jorden?

Många kanske förknippar frågan om meningen med livet med tungsinthet och depression. Men så behöver det inte alls vara. Det kan helt enkelt handla om nyfikenhet. Eller en längtan efter mening, efter något större. Eller att hitta min egen plats här i tillvaron, på riktigt. Det kan också handla om att bestämma mig för vad som är viktigt, vad som verkligen betyder något för mig. Vad jag vill använda min begränsade tid till och vad jag vill lämna efter mig den dagen även jag dör.

Filosofer har i alla tider funderat över meningen med livet. Jag kan givetvis inte presentera det ultimata svaret.

Däremot tror jag att vi alla kan bestämma vår mening i livet, i just detta vårt liv som vi lever just nu. För att kunna hitta och bestämma vår mening i livet behöver vi lära känna oss själva, vem vi är och vilka redskap som just vi utrustats med. Sen kan vi använda vår fria och medvetna vilja till att välja på vilket sätt vi vill använda oss själva. Vi kan också använda vår vilja för att välja förhållningssätt till livet, till oss själva och till våra medmänniskor.

Att bestämma sin mening i livet handlar om att ta sig själv och sina förmågor i bruk för det som är meningsfullt och viktigt för dig.

Finns det då inga ledtrådar till meningen med livet eller meningen i livet? Jo, det tror jag faktiskt att det gör. En ledtråd är Entusiasm. När du känner dig entusiastisk och engagerad i något på riktigt befinner du dig ofta i ditt centrum, i det som verkligen är Du. En annan ledtråd är Glädje. Det du tycker är roligt är ofta det som du är bra på. Där har du en ledtråd till just dina redskap för att välja din mening i ditt liv.

Sorg

Jag sitter och tittar ut på min gräsmatta där de frostiga löven glittrar i solljuset och jag känner sorg. En sorg som är närvarande i varenda cell i min kropp, en sorg som sveper som penseldrag genom alla mina känslor.

Min far dog förra torsdagen. Min älskade far är död och sorgen bara finns där. Det hjälper inte att tänka att han fick leva ett långt liv, det hjälper inte mycket att veta att han dog nöjd och lugn. Jag saknar honom.

Vid min ålder har man hunnit möta död och sorg många gånger under livet. Men varje relation är unik och på så sätt blir också varje sorg unik. Just denna gång känns sorgen ovanligt självklar och ren. Alla som känner mig och min far vet hur lika vi är och att vi hade en nära och speciell relation. Det gör att alla förstår att jag sörjer honom. Jag behöver inte förklara något.

Jag tror inte på att sörja i ensamhet. Även om det ibland är skönt att dra sig tillbaka behöver vi ändå få dela skörheten i sorgen med andra. Jag känner mig tacksam och värmd över varje hälsning, varje blomma, varje hjärta på facebook. Att det finns andra som känner med mig, som tänker på mig och som låter sorgen vara precis som den är.

Så är det inte alltid när någon sörjer en förlust. Jag har mött många som inte riktigt tillåtits sörja det man mist. Att man förlorat en relation i separation, att man fått missfall. Att man mist ett älskat husdjur. Att man förlorat sitt jobb eller sin hälsa. Alla förluster kan leda till känslor av sorg och saknad och ett behov av att få sörja det man mist för att sedan kunna gå vidare i den nya, förändrade verkligheten.

Jag önskar att vi alla tillät oss själva och varandra att få känna det vi känner. Oavsett om det är glädje eller sorg.

Att bagatellisera genom att jämföra

Det är vanligt att bagatellisera genom att jämföra. Genom att jämföra oss med andra som har det sämre, som varit med om värre saker än vi själva. På så sätt kan vi slippa smärtan i att se verkligheten som den är. Men då måste vi också stänga en del av våra känslor, en del av oss själva.

Jag talade en gång med en kvinna som berättade att när hon växte upp och var ledsen eller upprörd över något blev hon alltid bemött med kommentaren ”Var glad att du inte sitter i rullstol!” Och eftersom hon faktiskt inte satt i rullstol så lärde hon sig att hon aldrig hade rätt att klaga. Inte över att hon var trött eller hade ont. Inte när hon kände sig orättvist behandlad, inte när hon tyckte att livet var tufft på något sätt. För det fanns ju alltid andra som hade det värre.

Och det är ju sant. Det finns alltid andra som har det värre. Men det tar inte bort det faktum att vi känner det vi känner och att just vi har det som vi har det.

Att hela tiden jämföra med andra är ett effektivt sätt att sätta trycka ner oss själva, att förminska vår rätt att vara den vi är. Ofta är detta en strategi som vi lärt oss tidigt i livet. Kanske hade de vuxna runt omkring oss behov av att själva slippa se vår smärta. Att slippa ta hand om vår ledsenhet eller upprördhet. De försvarade sig själva genom att jämföra och bagatellisera. Och då lärde de oss att vi inte har rätt, eller möjlighet, att känna de känslor som de vuxna inte klarade av att hantera.  När vi sedan själva blir vuxna fortsätter vi att behandla oss själva på samma sätt.

Att bagatellisera genom att jämföra är också vanligt när det gäller sexuella övergrepp. Vi jämför med andra som varit utsatta för grövre och tydligare kränkningar. ”Ett litet tafsande är väl inget att bli upprörd över när det finns de som blivit våldtagna på riktigt?” Eller ”En våldtäkt är väl inget jämfört med vad alla traffickingoffer blir utsatta för?” På så sätt kan vi bagatellisera det vi själva, eller andra, blivit utsatta för.

Istället för att se det som det är: Det finns alltid andra som har det värre och det tar inte bort vår rätt att känna det vi känner. Och att ta det på allvar.

Om sexuella övergrepp

Under mina år som samtalsterapeut har jag mött många klienter som varit med om sexuella övergrepp. De har utsatts för sexuella övergrepp av föräldrar, syskon, mor- eller farföräldrar, andra släktingar, vänner till familjen, tränare, kompisar eller ungdomsledare. Som vuxna kan de ha utsatts av kollegor, chefer eller helt främmande människor i olika sammanhang.

När de kommer till mig är det ofta första gången de berättar om övergreppen. Ensamma har de burit skammen, skulden och alla känslor själva, under många, många år. Några har försökt berätta tidigare och då blivit bemötta på ett sätt som inneburit ytterligare ett övergrepp. Ett känslomässigt övergrepp av att inte bli trodd, skuldbeläggning genom ”Varför sa du ingenting???”, skambeläggande ”Det hände väl för att du uppförde dig på fel sätt???”.

Många har upplevt sådant bemötande som lika traumatiskt som övergreppen i sig. Det har befäst upplevelsen av att det var nog ens eget fel att man blev utsatt för kladdande, tafsande, våldtäkt eller incest. Det har befäst känslan av att man var nog inte värd bättre.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som litet barn kan man inte berätta vad som hänt. Kanske är man så liten att man helt enkelt inte har orden och inte förstår vad som händer. I stället visar barn tecken på sexuella övergrepp genom mardrömmar eller ont i magen. De visar genom att bli aggressiva, apatiska, undvikande eller genom att upprepa övergreppen i sina lekar. Barn är helt beroende av att det finns vuxna som kan, och vågar, se tecknen. Vuxna som tar hand om barnet och hjälper det att bearbeta vad som skett. Om det inte finns sådana vuxna lär sig barnet att detta är ingenting som är värt att bli sett, ingenting man pratar om och ingenting man kan förvänta sig bli skyddad ifrån. Barnet måste bära allt inom sig och klara sig själv. Det finns många vuxna som bär ett våldtaget, ensamt och skambelagt barn inom sig. Ett barn som ingen någonsin har lyssnat på.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som vuxen har man, åtminstone teoretiskt, en möjlighet att själv söka hjälp. Man har möjlighet att själv anmäla den kriminella handling som ett sexuellt övergrepp är. Om man då blir misstrodd och hånad, belagd med skuld och skam får det allvarliga konsekvenser för den som redan blivit utsatt för övergrepp.

Att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp påverkar oss för resten av livet. Inte bara sexuellt. Det påverkar vår självkänsla, självbild, våra relationer och vårt agerande.

Den dag vi bestämmer oss för att våga berätta om övergreppen är det livsviktigt hur vi blir bemötta. Det går att läka de känslomässiga och själsliga såren efter sexuella övergrepp. Om vi blir sedda och bemötta på det sätt som vi hade behövt bli redan när övergreppen skedde.

Just nu hoppas jag att alla som delar sina erfarenheter av sexuella övergrepp i sociala medier på #metoo blir bemötta på ett seriöst och respektfullt sätt. Så att inte skambördan blir tyngre utan lättare.

 

Om kontrollbehov

Vi har säkert alla mött människor som har ett stort kontrollbehov. Och många tycker att det är irriterande att ha en kollega, vän eller partner med kontrollbehov. Som måste ha koll på allt och alla hela tiden. En kontrollfreak som blandar sig i allt och vill ha koll in i minsta detalj. Som inte tolererar att något blir fel eller mindre än perfekt. Ja, så många tycker att det jobbigt med människor med stort kontrollbehov att man ibland använder det som ett negativt omdöme.

Kontrollbehov är givetvis inte negativt. Som alla egenskaper har det både för- och nackdelar. Många yrken kräver att vi har kontroll, vem vill ha en revisor utan koll eller sitta i ett flygplan där piloten inte har total kontroll? Vem vill ha sina barn i en förskola där personalen inte har koll? Det finns många situationer där kontroll behövs och där kontrollbehov kan tjäna oss.

Men kontrollbehovet kan också bli så stort att det blir ett hinder i livet. Eftersom det faktiskt inte är möjligt att ha koll på allt kan kontrollbehovet bli en övermäktig börda. Det kan också begränsa våra relationer genom att vi har svårt att släppa fram andra. Eller att vi blir utnyttjade av andra som använder vårt kontrollbehov som en ursäkt för att själva slippa ha koll på något överhuvudtaget.

Så vad beror det på att vi utvecklat ett starkt kontrollbehov?

Det beror på att vi har behövt göra det. Ett överdrivet kontrollbehov kommer ofta ur en brist på tillit. Om vi växt upp utan att det funnits vuxna som vi kunnat lita på, utan vuxna som haft koll på att tillvaron fungerade och att vi fick den trygghet vi behövde. Ja, då lär vi oss tidigt att vi själva måste ha koll på allt. Vi går omkring med en ständigt närvarande känsla av att det inte finns någon att lita på. Därför måste vi själva ha kontroll. Annars riskerar tillvaron att rasa.

När vi var barn kunde det innebära ett livsfarligt hot att släppa kontrollen. Nu när vi är vuxna har vi andra förutsättningar och möjlighet att välja om och på vilket sätt vi vill använda vår förmåga att ha kontroll. Vi kan lära oss att vi kan styra vårt kontrollbehov istället för att låta det styra oss.

 

 

Att känna tillit till oss själva och andra människor

Vi har alla olika lätt för att känna tillit. Att lita på andra människor och att lita på oss själva. Förmågan, och valet, att känna tillit påverkar mycket i våra liv. Det påverkar vår självbild, våra relationer och vår kommunikation med andra.

Vad beror det på att en del av oss är misstänksamma ”av naturen” och inte litar på vår omgivning?

Och att andra har lätt för att känna tillit? Även om man kanske ibland blir lurad så tycker man inte att det är så farligt utan fortsätter att lita på andra människor.

Förmågan att känna tillit grundläggs mycket tidigt i våra liv. När vi är nyfödda är vi helt utelämnade till att det finns någon som ser oss och tar hand om oss. Under hela vår barndom och uppväxt är vi beroende av att det finns vuxna som vi kan lita på.  Vuxna som tolkar våra behov och ger oss det vi behöver för att överleva. Att vi får mat och tröst, omvårdnad, kärlek och beskydd. Att där finns någon som hjälper oss om vi råkar ut för något smärtsamt. Då lär vi lär oss att vi är värda att få, och verkligen får, det vi behöver för att överleva och känna oss trygga. Vi lär oss att vi tryggt kan lita på vår omgivning. Vi lär oss också att vi kan vara precis som vi är och därför kan vi utveckla en sund självkänsla. Om vi lärt oss att vi kan lita på vår omgivning kan vi utveckla en egen inre trygghet, en tillit till oss själva.

Denna inre trygghet tar vi sedan med oss in i vuxenlivet. Vi vet att vi kan lita på andra människor och vi kan känna en tillit till oss själva att vi kommer att klara av problem, om och när de inträffar.

Om vi däremot lärt oss att vi inte kan lita på andra, om vi lärt oss att ingen finns där för oss när vi behöver, är det denna vetskap vi tar med oss in i vuxenlivet. Vi måste skydda oss genom att inte lämna ut oss själva eller våra behov till omgivningen. Detta påverkar våra relationer, det blir svårt att ha en nära relation till exempel med en partner. Det blir också svårt att be andra om hjälp. Vi har ju lärt oss att det inte finns någon hjälp att få.

Som samtalsterapeut har jag träffat många människor som lider av att inte våga känna tillit och närhet till andra. I terapin arbetar vi bland annat med att utveckla tillit till vårt eget vuxna Jag. Steg för steg kan vi se att det äntligen finns en vuxen i våra liv som vi kan lita på, oss själva. Vad som än händer kommer vi att kunna hantera det som händer. Detta öppnar upp för möjligheten att faktiskt välja att öppna upp och lita även på andra människor. För om det visar sig att den andre trots allt inte går att lita på så kommer jag att kunna klara av att hantera även detta. Det handlar inte längre om min överlevnad så som det gjorde när jag var liten och helt beroende av att den andre gav mig det jag behövde.

Att aldrig ge upp

Många tycker att det är en beundransvärd egenskap att aldrig ge upp. Och visst kan det tjäna oss att kunna kämpa för att nå våra mål. Att vara envisa och uthålliga, att aldrig ge upp. Men, som alla egenskaper, har denna egenskap också en baksida.

Jag har varit på många säljkurser där man skanderat ”Never, never, never give up!” Stämningen har stigit i takt med adrenalinnivåerna. Deltagarna har känt sig peppade och energifyllda. Själv tyckte jag också att det var kul och inspirerande. Men en dag träffade jag en erfaren säljchef som sa: ”Aldrig ge upp? Det var det dummaste jag har hört.” När jag lite förvånad frågade vad han menade förklarade han raskt; den tid man använder på att fortsätta bearbeta en ”hopplös” kund och tjurskalligt vägra ge upp, den tiden kunde man ägnat åt andra kunder. Det är helt enkelt varken konstruktivt eller lönsamt att rikta sin energi mot fel ställe bara för att man bestämt sig för att aldrig ge upp.

Jag tänker att detta gäller på många områden i livet. Ibland kan det faktiskt tjäna oss att ge upp i stället för att envist kämpa vidare i evighet. Ett äktenskap som dött. En relation som blivit destruktiv. En gammal vana som blivit till en belastning. Ett jobb som inte känts givande på mycket länge. En inlärd ”sanning” som inte längre är sann. En självbild som inte stämmer med verkligheten.

Konsten är inte att aldrig, aldrig ge upp. Konsten är att välja om och när det är dags att ge upp, när gränsen är nådd för hur mycket vi vill kämpa. Och sedan medvetet välja att ägna oss åt något som är mer konstruktivt och livsbejakande.

Som av en händelse hittade jag precis ett citat av Albert Einstein (1879-1955):

”Jag måste vara beredd att ge upp vad jag är

För att kunna bli vad jag kommer att vara”

 

Det är inte bara tanken som räknas

Nej, det är inte bara tanken som räknas. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det gamla ursäktande uttrycket ”Det är ju tanken som räknas…” när man vill ursäkta eller förklara varför man inte gjort det man säger sig ha tänkt. ”Jag skulle ju haft med mig en present… men det är ju tanken som räknas”. ”Jag hade ju tänkt höra av mig, men…”

Jag har mött människor som ensamma gått igenom tunga och svåra händelser i livet och där vänner långt efteråt säger: ”Jag har tänkt så mycket på dig, men…” Jag har varit på begravningar där släktingar med darrande röst hållit tal: ”Vi hade ju tänkt hälsa på, men…”

Nej, det är inte tanken som räknas. Det är handlingen.

Detta gäller gentemot andra, dina medmänniskor. Det gäller också gentemot dig själv. Det duger inte att du säger till dig själv att du har tänkt att göra något. Och att du sedan säger till dig själv att det är ju tanken som räknas… Att du har tänkt att du borde börja äta nyttigare. Eller börja träna. Eller söka ett annat jobb. Eller ta ledigt en dag i veckan. Det räcker inte om du verkligen vill något. Om du verkligen vill att något ska hända krävs att tanken följs av handling, av att du bestämmer dig för hur du vill agera på din tanke.

Visst finns det tankar som kanske bör förbli endast tankar. Kanske tjänar det inte dig att omsätta tankar på hämnd i handling. Eller tankar som säger att du har lust att vara riktigt elak mot någon. Eller att utöva din makt för att trycka ner någon som du tänker förtjänar det. Sådana tankar kan vi också ha eftersom vi är människor. Men inte heller här är det tanken som räknas. Den räknas inte förrän du faktiskt väljer att omsätta den i handling.

Tanken är fri. Vi har också ett fritt val att välja om och på vilket sätt vi vill agera på våra tankar.

 

Att känna lugn

Många längtar efter att känna lugn. Ju fortare livet springer, ju högre krav vi har på oss, ju högre förväntningar och ju mer som måste hinnas med i vardagspusslet desto större blir längtan efter lugn. Lugn och ro. Lugn, tystnad och stillhet. En lugn oas att vila i och hämta kraft från.

Så vad kan vi göra för att känna lugn inom oss? Många upplever att man hittar ett lugn i naturen. Det lugnar vår stressade hjärna att gå i skogen, omgiven av grönska och tystnad. Havet och stranden kan lugna. Det är vilsamt att betrakta horisonten långt där borta, utan störande intryck i vår omedelbara närhet. Vi kan riktigt förnimma hur vår urgamla hjärna njuter av att vistas i sin urgamla miljö, naturen.

Många tycker att det är lugnande och avstressande att ta en massage eller en dag på spa för att få fart på kroppens egna ”lugn och ro hormoner”. Andra tar en genväg till lugnet via medicin eller alkohol.

Nackdelen med alla dessa vägar till det åtråvärda lugnet är att de är omvärldsberoende. De är beroende av att vi befinner oss på en viss plats eller en viss miljö eller i en speciell situation. När vi förflyttar oss från just denna del av omvärlden tillbaka till vardagen så försvinner oftast känslan av lugn. Och snart är vi tillbaka i den vanliga stressen och oron igen.

Det som egentligen behövs är ett ”mitt i smeten lugn”. Ett inre lugn som är portabelt. Som vi kan bära med oss var vi än befinner oss och vad vi än gör. En källa av lugn som vi har ständig tillgång till eftersom vi bär den inom oss.

Så hur kan vi hitta vägen till detta portabla inre lugn? Vi kan prova lite olika stigar i vårt sökande efter den inre källan av lugn. Stigarna kan vara andning, mindfulness eller yoga. Andra stigar kan vara bön eller meditation. När vi hittat en stig vi känner oss bekväma med att gå kan vi använda den så många gånger att det blir en väg. En väg som är lätt att hitta och använda oss av närhelst vi behöver lugn. Till slut blir vägen så självklar att vi använder den automatiskt.

Förra veckan skrev jag om att hjärnan blir bra på det vi tränar. Och vi kan träna på att känna lugn. Och att hitta det inom oss.

Att hantera sin oro

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag många som vill ha hjälp med att hantera sin oro. En oro som begränsar dem i deras liv, som påverkar deras relationer, som styr deras val och som ibland övergår i ren ångest.

Oro kan kännas obehaglig men är inte nödvändigtvis enbart negativ. Vår hjärna är konstruerad för att hjälpa oss överleva. Det är därför naturligt för hjärnan att fokusera på det som oroar oss eftersom möjligheten finns att det kan innebära ett hot mot vår överlevnad. Det är hjärnans uppgift att hålla oss uppmärksamma på alla hot och att skicka orossignaler så att vi ska kunna hantera situationen. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verkliga och inbillade hot. Den reagerar alltså lika kraftigt på en verklig fara som på en fantasibild där vi målat upp ett inbillat, om än möjligt, framtidsscenario.

När vi känner oro kan vi hantera den genom att:

  1. Ta den på allvar och känna in den. Vad handlar den om?
  2. Göra en verklighetscheck. Handlar det om ett verkligt hot? Eller ett inbillat, osannolikt hot som vi fantiserat fram en bild av?
  3. Om det är ett verkligt hot kan vi bestämma hur vi vill hantera det. Om vi till exempel känner oss oroliga för en presentation vi ska göra kanske vi kan förbättra våra förberedelser inför presentationen. Gå igenom upplägget? Träna inför en ”provpublik”? Ta tiden så att vi vet var vi kan stryka om det behövs? Göra bilderna tydligare? Lära oss inledningen utantill?
  4. Om det är ett inbillat hot eller ett hot vi inte kan göra något åt så kan vi välja att släppa hotbilden.

Många gånger kan det vara svårare att släppa en hotbild än att göra något åt den. Här kan vi hjälpa vår hjärna genom att hela tiden välja att skifta fokus till det vi kan påverka. Oftast finns det något vi kan göra, även om det bara är en liten sak, för att påverka det som oroar oss.

Hjärnan blir bra på det vi tränar. Om vi är vana vid att måla upp hotbilder och oroa oss hela tiden så har hjärnan fått mycket träning i att oroa sig. Det blir ett invant hjulspår som är lätt att ta in på utan att reflektera. Och som paradoxalt nog därför kan kännas tryggt, just eftersom det är så välkänt och invant. Vill vi träna på ett nytt sätt att hantera vår oro behöver vi aktivt välja nya vägar. En sådan väg kan vara att vänja oss vid att välja att fokusera på det vi kan påverka.