Balsam Blogg

Hej alla!

Jag heter Kerstin Nyström och arbetar med att odla människor. Det är det roligaste och mest intressanta jag vet!

På min fritid tycker jag också om att odla växter. Ofta har har jag fått aha-upplevelser om människoodling när jag arbetat i min trädgård. Nu vill jag gärna dela mina tankar och betraktelser med dig. Det är min förhoppning att du ska hitta inspiration för just ditt liv. Du får gärna kommentera bloggen på Balsams facebook! Och dela gärna med dig av sidan till andra!

Klicka på rubriken Hej alla om du vill prenumerera på Balsam Blogg!

De flesta av de vackra fotona är tagna av min barndomsvän Ann-Christine Påhlson. Du hittar fler av hennes bilder på http://faialflores.wordpress.com/about/

Att lära känna ditt Inre Barn

En av de viktigaste processerna vi arbetar med i samtalsterapi är att lära känna ditt Inre Barn.

Vi bär alla på våra Inre Barn. Det är inte konstigt utan helt normalt eftersom vi alla haft en barndom. När vi är barn är vi helt beroende av att ha vuxna omkring oss som ger oss det vi behöver. Som ser våra behov och låter oss utvecklas i vår egen takt med precis det stöd och den trygghet som behövs. Vuxna som tar hand om oss och ger oss mat, omsorg och ett varmt hem. Vuxna som ser på oss med kärleksfulla ögon och uppmuntrar oss att utvecklas och lära oss allt vi behöver för att växa.

De flesta föräldrar gör sitt bästa utifrån vad de förstår och förmår. Det tar inte bort det faktum att du som barn faktiskt kanske inte fick det du hade behövt få just då. Dessa behov försvinner inte utan finns kvar i ditt Inre Barn. Trots att du nu ser helt vuxen ut på utsidan kan du bära på en längtan efter att någon ska ta hand om dig, ta över ansvaret i utsatta situationer, se dig. Och ge dig villkorslös kärlek.

Det Inre Barnet kan också bära på gamla känslor av att känna sig utanför, mindre värd eller orättvist behandlad. Du kanske går omkring med en diffus känsla av oro, att det är du som måste ta ansvar för allt och alla, du måste klara dig själv och när som helst kan en katastrof inträffa. Det finns ingen du kan lita på, det finns ingen som på riktigt kommer att finnas där för dig om det behövs.

Det Inre Barnet reagerar som ett barn. Kanske kan du känna att du är ologiskt känslig för kritik eller rädd för att bli lämnad utanför. Ditt Inre Barn har fortfarande sina känsliga känselspröt som reagerar på ett barns vis. Därför att för barnet handlade det om att överleva och barn är utsatta och i underläge just eftersom de är barn.

Så länge du är omedveten om dina Inre barn är det svårt att förstå varför du, som nu är vuxen, känner och reagerar som du gör. Kanske du till och med tror att det är något fel på dig som går omkring och är så överkänslig. Men det är inget fel på ditt Inre Barn, det reagerar på helt normalt barnvis. Däremot kan det hindra dig i ditt vuxna liv när du fortsätter att omedvetet reagera som ett barn. Det är därför som vi i samtalsterapin arbetar med att göra det omedvetna medvetet. Att se och lära känna ditt Inre Barn så att du som vuxen nu äntligen kan ge ditt Inre Barn det som det hade behövt fått för länge sedan.

Barnläkaren Kristina Bähr har intervjuat mig om det Inre Barnet i en av Sveriges bästa poddar, Hjärnpodden. Det är ett premiumavsnitt, men kanske är du redan lyssnare eller vill bli det.

Att reflektera över var du kommer ifrån

Allhelgonahelgen närmar sig och vi är många som tänker på våra nära och kära som lämnat oss. Det är också en tid att reflektera över var du kommer ifrån.

Ibland möter jag människor som säger att de bara vill vara i nuet och att de bara är intresserade av framtiden. Men både nuet och framtiden har sina rötter i var du kommer ifrån. Att utforska och reflektera över din bakgrund är en förutsättning för att lära känna dig själv och vem du är just nu.

Själv har jag ägnat en stor del av det här året till att rensa ur ett dödsbo. Inte bara att tömma själva huset utan att rensa, sortera, gå igenom saker, papper, brev och foton. Känslorna har sköljt genom processen; sorg och glädje, saknad och förvåning. Förståelse och insikter om både min bakgrund och mig själv. Det har blivit allt tydligare hur jag formats av alla mina åldrar, liksom ett träd består av alla sina årsringar. Det har också blivit allt tydligare hur tidigare generationers förhållanden och värderingar är en del av marken som mitt livsträd fått sin näring ur. Och som påverkat mig och fortfarande påverkar mina val och min personliga utveckling.

Det väcker såklart också tankar om vad jag själv vill lämna efter mig. Vad som blir mitt bidrag till den jord som kommande generationer ska hämta sin näring ur.

Det hör till Allhelgonahelgen att tända ljus och tänka på alla dem som du inte har kvar här i livet. Du kan också reflektera över allt som du är tacksam över att du fått med dig från de som nu är borta. Och kanske vad du önskar att ni hunnit prata om eller göra tillsammans innan det var för sent. Kanske är det något du velat fråga om eller få veta mer om, allt det där som också är en del av dig och var du kommer ifrån.

Dessa tankar kan i sin tur leda till att se hur det är just nu. Att du fortfarande kanske har nu levande människor i din närhet som du kan välja att prata med. Att fråga, berätta och därigenom lära känna var du kommer ifrån. Det är fint att minnas de döda. Det är också fint att lära känna de som lever här och nu. Både andra och dig själv.

 

 

Att ha distans till sig själv och livet

Ibland skickar tillvaron en liten påminnelse om vikten av att ha distans till sig själv och livet.

Jag kom ut på trottoaren i höstsolen, direkt från en superintressant föreläsning. Fylld av intryck och tankar fick jag impulsen att gå in i närmsta kyrka för att sätta mig och reflektera i lugn och ro innan jag skulle till tunnelbanans hets.

Runt hörnet låg Klara Kyrka och jag gick dit och satte mig i en bänk för lite kontemplation. Men det kändes inte riktigt som vanligt i kyrkan. Runt omkring mig kretsade människor, några var på väg för att ta kaffe vid ett bord i sidoskeppet, några satt i en grupp och sjöng lite trevande till en gitarr. Det lät inget vidare tänkte jag för mig själv och började titta närmre på alla som mer eller mindre rastlöst vandrade runt i kyrkorummet. De såg slitna ut. Dåligt klädda, psykiskt sköra, en del med uppenbart missbrukarutseende.

Jag insåg plötsligt att det var första gången jag besökte Klara Kyrka. Denna kyrka som är så känd för sin sociala verksamhet bland samhällets utsatta och som jag, på avstånd, så många gånger skickat pengar till för att stötta deras arbete. Jag hade känt mig ädel och generös som bidragit till deras arbete med att hjälpa utsatta kvinnor, flyktingar och hemlösa. Och nu satt jag här mitt i verkligheten och kände känslor av irritation över att jag inte fick den lugna och fridfulla stund som jag förväntat mig. Jag som kom från min viktiga föreläsning som skulle göra mig till en ännu bättre samtalsterapeut.

Känslan av irritation gick över till skam och eftertanke. Vem var väl jag som tog mig rätten att värdera, att sätta mina behov framför deras? Några ord från en välkänd psykiatriker vällde fram ur mitt minne; ”Without the mercy of God it could have been me.”

När jag såg tillbaka på mitt liv och alla de val som jag råkat göra i utsatta perioder, alla tillfälligheter och personer jag mött så insåg jag på djupet att det faktiskt kunde ha varit jag. Och nu är det inte så. Jag tillhör dem som har ett varmt och vackert hem att åka till. Jag har kylskåpet fyllt med mat och pengar att köpa det jag behöver. Jag har familj och vänner och ett meningsfullt arbete. Jag har haft turen att födas i ett av världens rikaste länder, i en fredlig tid, och jag kunnat utbilda mig precis hur mycket jag vill. Jag har oändligt mycket att vara tacksam över.

Istället för min förväntade reflektion och summering av just den föreläsning som jag kom ifrån så fylldes jag av tacksamhet, ödmjukhet och en vilja att hitta meningen med just detta. Att vara en människa bland alla andra människor, varken bättre eller sämre, varken mer eller mindre värd. Att vara en medmänniska.

 

 

Vad är det som gjort att du överlevt

Efter en stunds tystnad frågade jag kvinnan mitt emot mig: ”Vad är det som gjort att du överlevt, trots allt?”

Många andra, som upplevt liknande saker, har gått under. De har begått självmord, blivit dödade eller försvunnit in i en skuggvärld av missbruk, kriminalitet eller psykisk sjukdom. Men kvinnan som sitter mitt emot mig, min klient, har inte bara överlevt utan lever sitt fungerande liv här och nu.

Så vad är det egentligen som gör att en människa kan överleva de vidrigaste, mest ensamma och utlämnande saker man råkat ut för i livet? Att växa upp med missbruk och misshandel, att bli använd av de vuxna för att fylla deras behov. Att bli utsatt för mobbning eller sexuella övergrepp, att bli utesluten ur sin familj, att behöva fly för sitt liv, att mista det man älskar och behöver.

Det finns forskning som visar på viktiga faktorer för motståndskraft och vår förmåga att hantera kriser och förändringar i livet. Men när jag frågar mina klienter vad som gör att de egentligen har överlevt allt de gått igenom får jag oftast två svar:

Ett av svaren handlar om att man innerst inne ”visste” att man skulle överleva. Innerst inne hade man en grundmurad tro på att man skulle klara sig igenom allt och förr eller senare komma ut på andra sidan svårigheterna. Någonstans visste man att man inom sig bar på en kärna som inte går att förstöra. Jag brukar kalla detta för vår kärna av guld, den som vi alla har med oss sedan vi föddes till denna värld. Mina klienter brukar beskriva denna som en inre kompass som omedvetet visar vägen till nästa steg.

Det andra svaret handlar om att man vid svåra tillfällen i livet mött människor som haft en avgörande betydelse just då. När man ser tillbaka kan man minnas en mormor som gett trygghet, en lärare som trott på en, en granne som gett en hjälpande hand. Ibland kan det vara en läkare eller en terapeut. Men förvånansvärt ofta handlar det också om tillfälliga, till synes slumpmässiga möten med en medmänniska som just då och just där var precis det som behövdes.

Själv väljer jag att tro på att det kanske inte är så slumpmässigt. Utan att vi faktiskt möter de människor vi behöver på vår livsväg.

Om egoism och terapi

Ibland får jag frågor om egoism och terapi. Kan det inte vara så att man blir egoistisk av att arbeta med sin egen personliga utveckling? Att fokusera på sig själv och sina egna känslor, tankar och beteenden? Att älta sin barndom och fundera över sina egna behov?

Det händer att klienter säger att deras partner tycker att klienten blivit mer självisk sedan hen började i terapi. Oftast handlar det om klienter som varit anpassningsbara och givande, klienter som haft svårt att sätta gränser och skilja sina egna känslor och behov från omgivningens. Dessa mönster har varit bekväma för omgivningen, de har främst tjänat omgivningens behov. Därför kan vi fundera över vem som egentligen varit egoistisk i ett sådant förhållande.

I samtalsterapi arbetar vi med att identifiera och lära oss hantera alla våra olika delar. Vi utforskar våra känslor, tankar, intuition och fantasier. Vi utforskar ångest, rädslor och gamla inlärda mönster. Vi lär känna oss själva för att hitta en sund självkänsla. Därifrån kan vi så småningom använda vår vilja för att utifrån våra värderingar göra medvetna val, val som alltid både tjänar oss och begränsar oss.

En sund och stabil självkänsla handlar varken om att bli självgod eller egenkär. Istället kan du använda din självkänsla och självkännedom till att medvetet välja hur du vill använda dina olika delar och agera i olika situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att jag hävdar att terapi motverkar egoism. Genom att lära känna dig själv och hitta den du är utvecklar du istället en genuin förmåga till empati. Denna empatiska förmåga kan du välja att använda för både din egen och omgivningens bästa.

Eller för att citera den kända läkaren och författaren Elisabeth Kübler-Ross:

”Ni måste förstå att ni inte kan hela världen förrän ni helat er själva först.”

Att gå omkring som en tryckkokare

Ibland möter jag klienter som säger att de går omkring som en tryckkokare. Ofta är de förnuftiga personer och möter tillvaron med ett klokt intellekt. De resonerar rationellt och deras omgivning uppfattar dem som förståndiga och vettiga människor.

Och ändå säger de själva att det känns som om de går omkring med en tryckkokare inombords. Ibland exploderar de okontrollerat. Triggade av något som både de själva och omgivningen tycker är en bagatell, kanske en oskyldig kommentar eller en väldigt liten händelse. Då kan tryckkokaren explodera i vrede och ut strömmar okontrollerad ilska eller tårar. Eftersom omgivningen inte känner igen den förnuftiga personen som vanligtvis är så sansad och kontrollerad reagerar omgivningen ofta med att dra sig tillbaka eller fördöma; ”Vad hände? Har hen blivit alldeles knäpp?”

Så varför blir det så här?

Jo, inuti den där tryckkokaren finns en massa instängda och nertryckta känslor. De har stängts in där för att personen som bär på tryckkokaren har varit tvungen att stänga in dem och ofta är det inlärt mycket tidigt i livet.

Om våra känslor inte blivit speglade när vi var barn, om vi inte fått lära oss att sätta namn på känslorna har vi heller aldrig fått lära känna den del av oss själva som består av våra känslor. Kanske har vi till och med fått lära oss att det är fel och fult att visa ”negativa” känslor. Eller att det bara är ”svaga” människor som visar känslor. Självklart lär sig barnet då att dölja sina känslor, för barn gör allt för att anpassa sig till flockens behov så att de ska bli accepterade.

Det finns också barn som lärt sig att oavsett hur ledsna, förtvivlade, arga eller övergivna de känner sig så finns ingen hjälp att få. Ingen vuxen ser deras förtvivlan och ingen vuxen tar ansvaret för att ge dem det de behöver. Kanske blir de till och med hånade eller slagna om de visar ”fel” känslor.

Det är dessa barn som lär sig att det är bäst att trycka ner sina egna känslor. Men känslorna försvinner inte. De samlas i den inre tryckkokaren där locket sitter stenhårt fast och trycket bara ökar. Ibland blir trycket så starkt att det blir en explosion. Och varken omgivningen eller personen som bär på tryckkokaren förstår vad som hände, det blir bara ”fel”.

I terapin kan vi arbeta med att lugnt och försiktigt lyfta på locket och lära känna innehållet i tryckkokaren. Steg för steg lär klienten känna och känna igen sina känslor. Känslor är inte farliga i sig, de är bara känslor. Inte för att de är bättre eller sämre än vårt förnuft. Utan helt enkelt för att känslorna också är en del av oss.

Läs också:

Att följa sina känslor

Att hantera sina känslor

Att gå in i väggen och igenom

Går det att gå in i väggen och igenom? Att komma ut på andra sidan och fungera i livet?

Långvarig stress kan i värsta fall övergå i utmattningssyndrom, ett mycket allvarligt tillstånd då det gått så långt att man fått hjärnskador av stress. Hjärnans signalsubstanser och kroppens hormoner fungerar inte längre som de ska.

Utmattningssyndrom kallades tidigare för utmattningsdepression, utbrändhet eller att ha ”gått in i väggen”. Det är en sjukdom där skadorna utvecklats under lång tid och där symptomen kommit smygande. De som drabbas av utmattningssyndrom är oftast personer som är högpresterande och ambitiösa med höga krav på sig själva. Därför har man nonchalerat sina stressymtom och istället för att ge sig återhämtning har man drivit sig själv ännu hårdare, slopat pauser och dragit ner på sömnen för att hinna det man ska. De som drabbas är oftast också lojala och ansvarstagande personer. I stället för att ta sig ur dysfunktionella arbetsplatser och relationer har man tvärtom stannat kvar och tagit ännu mer ansvar för att försöka få kontroll över situationen.

Detta kan pågå länge, ibland under flera år, och ju ”starkare” personen är desto längre orkar den härda ut. Men till slut smäller det. En del av mina klienter har beskrivit det just som att gå in i en vägg, att marken försvinner under fötterna, att man plötsligt inte vet var man befinner sig, man står på gatan och hittar inte hem till sin bostad, blackouten är total. Sen följer oftast en mycket lång tid av sjukskrivning där hela livet sätts på paus eftersom hjärnan och kroppen inte orkar mer. Systemet har kollapsat och energin är slut.

Den som är på väg in i ett utmattningssyndrom saknar nästan alltid själv sjukdomsinsikt. Istället för att ta sin ökande trötthet på allvar kompenserar man genom att tvärtom arbeta hårdare för att prestera det man ”måste”. Därför kan det kännas extra svårt när omgivningen i efterhand frågar varför den som drabbats av utmattningssyndrom inte själv sa ifrån och satte stopp.

Därför är också det viktigt att omgivningen, speciellt arbetsledare och personalansvariga på personens arbetsplats, är uppmärksamma på tecken som kan leda till utmattningssyndrom. Tecken som koncentrationsproblem, irritabilitet, aggressivitet eller att man drar sig undan sociala kontakter. Andra varningssignaler är sömnproblem, ångest och givetvis en ständig trötthet.

Utmattningssyndrom är det sista stadiet av stress. Går det då att komma tillbaka till livet igen? Ja, det gör det.

Läs mer:

Att komma tillbaka efter utmattningssyndrom

Historien om Anna, en av alla som drabbats

Att bearbeta utmattningssyndrom i samtalsterapi

Hur familjen drabbas

Att börja arbeta igen efter utmattningssyndrom

 

Allting hänger ihop

Så småningom kan vi lyfta blicken och se hur allting hänger ihop.

Många som söker terapi gör det av en speciell anledning. Det kan handla om allt från att man upplevt en smärtsam separation till att man alltid känner sig stressad till att man aldrig får till en hållbar kärleksrelation. Problemet har tagit över en stor del av tillvaron. Och någonstans hoppas och tror man att om man bara löser detta avgränsade problem så kommer livet att fungera smärtfritt och lyckan kommer för att stanna.

Men riktigt så enkelt är det inte. För allting hänger ihop.

Vi kan jämföra med hur ett företag fungerar; det räcker inte att satsa enbart på marknadsföring för att vi upplever att vi säljer för lite. Om vi ser marknadsföringen som vårt ”problem” kanske vi kan förbättra resultatet på kort sikt, men i längden måste vi sannolikt även utveckla kvalitet, logistik och service.

I samtalsterapi kan vi använda det upplevda problemet som en ingång men så småningom ser vi att allting hänger ihop. Det räcker inte med att bara ändra våra tankar. Eller att bara bearbeta känslorna. Eller att bara träna in ett nytt sätt att agera. Eller att bara ta bättre hand om vår kropp. För alla delar hänger ihop och påverkar varandra. Vi påverkas dessutom av var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Så det är inte konstigt om vi människor känner oss osäkra och vilsna ibland.

Samtidigt tänker jag att det är just denna osäkerhet som är en förutsättning för utveckling. Som gör att vi har möjlighet att se nya infallsvinklar, vara öppna för nya kombinationer och hitta nya vägar. Som samtalsterapeut har jag valt att arbeta på individnivå med hur allting hänger ihop. Det är ett kreativt och spännande arbete.

Just nu skulle jag önska mer av detta även på samhällsnivå. Att man slutar definiera specifika områden som problem som kan lösas oberoende av allt annat. Att man istället lyfter blicken och ser hur allting påverkar vartannat på många olika sätt. Att man ser hur allting hänger ihop.

 

 

Om våra relationer efter semesterledigheten

Ofta händer det mycket i våra relationer under semesterledigheten. Vi har mer tid för partner, familj och vänner och umgås på ett annat sätt än under arbetsperioder. Detta kan leda till att vi kommer varandra närmre och att vi får fina upplevelser tillsammans. Vi utvecklar och stärker vår ”flock” och går in i höstmånaderna med ny energi.

Men semesterledigheten kan också vara påfrestande för våra relationer. Skilsmässostatistiken är på topp efter sommaren, liksom efter julledigheten. Vad beror det på? Det är såklart individuellt. Det blir svårare att undvika konflikter genom att fly in i vardagsrutiner och jobb. Gammalt tjafs kommer lätt upp till ytan när man ”måste” umgås intensivt. Många dricker mer alkohol på semestern än annars. Men framför allt är mitt intryck att det beror på att man haft olika förväntningar på ledigheten. Och att man inte kommunicerat sina förväntningar tydligt med omgivningen.

Om den ena partnern förväntat sig att äntligen få vila, kanske att den andre ska ta över ansvaret för barn och matlagning. Och den andre partnern förväntat sig att äntligen få ägna sig helhjärtat åt sin hobby. Och man inte kommunicerat sina respektive förväntningar, ja, då blir det problem.

Om man dessutom lägger ansvaret på partnern, eller omgivningen, för att man själv ska få det man behöver och må bra. Ja, då är risken att man även riktar sin ilska och besvikelse på omgivningen när det inte blev som man förväntat sig.

Om man låter sin besvikelse ta sig uttryck i anklagande attacker väcks automatiskt ett försvar hos den andre. Försvaret kan ta sig uttryck i en aggressiv motattack eller genom att man barrikaderar sig bakom tystnad, surhet eller martyrskap. Och den efterlängtade semesterledigheten blev inte så kul för någon.

Lösningen heter kommunikation. För att kommunikation ska fungera behövs dels att vi tydligt kan uttrycka våra tankar, känslor och behov. Det krävs också att vi kan, och är villiga, att lyssna. Båda delarna är svårt när vi befinner oss i anfall eller försvar.

Därför är det smart att ta hjälp av en utomstående och objektiv person. Därför finns det samtalsterapeuter och parterapeuter. Om du vill.

 

Att välja det du verkligen vill

I samtalsterapi arbetar vi mycket med att utveckla Viljan. Så att du kan välja det du verkligen vill.

Ofta tror vi att viljan är fri och att vi väljer fritt. Men riktigt så enkelt är det inte. Många gånger är det våra inlärda roller som bestämmer hur vi väljer att agera eller inte agera. Om vi till exempel lärt oss att vi måste vara starka och klara oss själva kommer det att påverka hur vi väljer. Eller om vi lärt oss att vi måste anpassa oss och inte vara till besvär, ja då kommer vi att hantera situationen på ett helt annat sätt än om vi lärt oss att vi har rätt att ta plats här i livet.

En del har lärt sig att de inte har någon rätt att välja överhuvudtaget. En av mina klienter berättade att hon växt upp med att höra ”din vilja sitter i skogen!” Fortfarande som vuxen hade hon svårt att inse att hon kunde ha en egen vilja, hon lät andra bestämma det mesta i sitt liv.

Det är en spännande upptäcktsfärd när vi i samtalsterapin kan utforska och lära känna våra olika delpersonligheter, alla de roller som vi lärt oss att vi måste spela för att duga och bli omtyckta. Då upptäcker vi också hur mycket dessa roller påverkat våra val. Allt ifrån val av utbildning och yrke till val av partner och livsstil.

Det är först när vi identifierat alla våra delar och lärt oss hantera dem som vi på riktigt kan göra medvetna val. Och det är kanske först då vi upptäcker att alla val har ett pris, alla val både tjänar oss och har ett pris vi får betala. Och att det faktiskt är ett val även att inte välja.

Ett exempel: Om du befinner dig i en relation där du mår dåligt så kanske en Lojal del av dig vill stanna, härda ut, göra ditt bästa eftersom du en gång lovat evig kärlek. En Duktig del av dig tar på sig alltmer ansvar och arbete för att få allt bli bra. Och så väljer Lojal och Duktig åt dig, de väljer att du ska stanna i relationen.

Eller kanske du har en inre Rebell som säger att du tänker minsann inte anpassa dig efter någon annan! Eller en Konflikträdd del som tycker att nu börjar det bli lite väl jobbigt med alla krav i relationen. Och så väljer Rebellen och den Konflikträdde åt dig, de väljer att dra sig ur relationen.

I själva verket är det inte Du som valt vad Du verkligen vill. I samtalsterapin kan du lära känna dina olika delar, och därmed dig själv. Och hitta din styrka i att medvetet välja det Du verkligen vill. Och välja utifrån värderingar som Du medvetet valt.