Balsam Konsult

Det är något som skaver just nu. Det känns som att något är fel, det är något som inte stämmer. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar det som händer i samhället och i världen. Jag lyssnar till genklangen i mig själv och konstaterar att det låter inte riktigt rent. Något har rubbats, där finns ett missljud som jag behöver ta på allvar. Det behöver inte vara något fel. Det kan vara en ny möjlighet eller en ny dimension som är på väg att komma fram.

Jag har arbetat med människor i hela mitt liv, de senaste tjugo åren som samtalsterapeut. Jag har valt att arbeta med utveckling på individnivå eftersom alla relationer, alla grupper och alla samhällen består av individer. Det är i individen som själva livet finns; utvecklingen, växandet och det magiska i själens eviga energi. Det är därför det är så avgörande viktigt att vi människor lär känna oss själva, att vi blir medvetna om vem vi är och hur vi fungerar. Så att vi kan göra medvetna val i smått och stort, så gott vi kan efter vår bästa förmåga. Och att vi då också blir medvetna om att vi är beroende av gruppen, att vi behöver vår flock för att överleva. Och att allt vi väljer även påverkar vår flock och därmed vår egen möjlighet att överleva.

De senaste två åren har vi fokuserat på pandemin. Och det är en mänsklig överlevnadsinstinkt att göra allt för att hantera något som hotar oss här och nu. Om du till exempel plötsligt riskerar att frontalkrocka med en annan bil slutar du genast bry dig om vad du tänkt laga till middag eller att chefen verkade osedvanligt missnöjd idag. Det enda viktiga blir att avvärja en hotande bilkrasch här och nu. Hela din varelse reagerar på hotet om katastrof, alla stresshormoner slår till för att ge dig kraft att agera så att du överlever. Och när du avvärjt faran kan du pusta ut, återhämta dig och kanske reflektera om du kan lära dig något som du kan ha nytta av inför framtiden.

Nu har vi levt i katastrofberedskap i två år. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att hantera hotet, var och en efter sin förmåga. Många har offrats, och offrat sig, för att överleva själv eller för att bidra till flockens överlevnad. Vi har kommit i kontakt med hjältemod och tacksamhet. Förtvivlan och maktlöshet.

Och det är här i känslan av maktlöshet som det börjar skava. För hur var det nu med makt, visst har det en direkt koppling till ansvar? Vi har ansvar för det som vi har makten att påverka. Till exempel har vi som individer ansvar för hur vi valt att förhålla oss under pandemitiden. Hur vi valt att agera, vad vi valt att göra och vad vi valt att låta bli.

Men resten då? Det som vi som individer faktiskt inte har makt att påverka? Vi har gett vår makt till politiker, företag och organisationer. Det är ju så det fungerar i ett demokratiskt samhälle. Som leds av individer som brukar kallas för ”makthavare”. Hur har de använt sin makt för att ta ansvar för att vi ska överleva? Inte bara den akuta hotande katastrofen utan på längre sikt? Pandemin har ju trots allt bara hållit på i två år, ett kort ögonblick i människans tid på planeten jorden och till och med kortare än en politisk mandatperiod.

Visst kan vi som enskilda individer göra så gott vi kan för att inte ”belasta vården”. Men samtidigt har ju de som vi gett makten använt den för att under lång tid göra nedskärningar och minska vårdens resurser och tillgänglighet. För oss individer som nu förväntas ta ”vårt” ansvar?

Nu vet ju alla hur en pandemi startar och vad den beror på. Vilka länder och vilka makthavare tar sitt ansvar och gör något för att det inte ska hända igen?

Vem ser att allt hänger ihop? Att det kan finnas ett samband mellan krig och antalet flyktingar i världen? Att det kan finnas ett samband mellan klimatförändringar och livsmedelsförsörjning och pandemier? Och vem använder sin makt för att ta ansvar för att göra något åt det?

Och visst kan vi som enskilda individer göra så gott vi kan för att sopsortera. Samtidigt som stora återvinningsföretag använder sin makt för att dumpa skiten i något fattigt land.

Och visst kan vi individer avstå från att flyga och leva så fossilfritt som vi kan. Samtidigt som politiska ”regelverk” tvingar flygbolagen att flyga med tomma plan för att inte mista sin tillgång till landningstillstånd.

Och visst kan vi som enskilda individer förstå att skattepengarna inte räcker till allt. Samtidigt som de som har makten över skattepengarna väljer att sponsra en europeisk myndighet med 25 miljarder kronor årligen för att de ska fortsätta kunna flytta sitt kontor fram och tillbaka mellan två olika städer. Alla anställda och allt material transporteras med hjälp av flygplan och lastbilar, 24 gånger om året. År efter år.

Och visst kan vi som individer protestera mot att behöva visa pass när vi vill passera en gräns som någon annan har satt. Men vem tar ansvar för konsekvenserna av att Sverige köps upp, bit för bit, av länder som vill ha mer makt över världsekonomin?

Det första pandemiåret handlade om akut krishantering. Det andra pandemiåret har varit en träning i tålamod och uthållighet. Var och en av oss har gjort så gott vi har kunnat utifrån våra förutsättningar. Och nu upplever jag att många börjar tröttna. Tröttna på att se ett ledarskap som har makt men inte tar ansvar. Varken nationellt eller globalt. När ledarskapet brister brukar människor reagera på olika sätt:

• Antingen blir man passiv för att man tappat all tillit till systemet. Man drar sig undan och skapar sina egna regler. Var och en får sköta sig själv. Det gäller att flyga under radarn och göra det så bra som möjligt för sig själv. Det finns ingen anledning att vara solidarisk eller ta ansvar för någon annan, det gäller att ha kul så länge det varar. Det är ju ändå någon annan som bestämmer.
• Eller börjar man slåss. Orättvisor blir uppenbara, man känner sig arg och utnyttjad. Man gör revolt mot maktsystemet. Revolt, revolution, våld, kamp och krig. Det är bara en gradskillnad. Man kan slåss som en protest mot det gamla systemet. Man kan också välja att slåss för att man har en vision om framtiden, om något nytt.

Det är så utveckling fungerar. Både på individnivå och på systemnivå. Och allt hänger ihop.

Just nu är det mycket som skaver och den närmaste framtiden kommer att bli en utmaning för vår tillit. Att ändå, trots allt, lita på att människan inte kommer att vara den första arten på jorden som medvetet väljer att utrota sig själv.

Att bli medveten. Att göra medvetna val. Igen och igen och igen.

Jag sitter och funderar på hur jag kan sammanfatta detta år, 2020, som snart övergår i 2021. Inte för att ett årsskifte automatiskt medför förändringar i vår personliga utveckling. Men ett nyår är ändå ett naturligt tillfälle att sammanfatta, reflektera och välja vad vi vill släppa och vad vi vill ta med oss. Vad vi väljer att lära oss av de erfarenheter vi gjort under året. I mitt arbete som samtalsterapeut har jag speciellt lagt märke till några nya mönster som framträtt under detta märkliga coronaår.

• Livet har blivit tydligare.

Det har sällan varit tydligare att vi lever i ett spänningsfält mellan allt som varit, allt som är och allt som kommer. När detta har känts smärtsamt och ångestfyllt har vi inte kunnat ta till våra gamla invanda strategier för att fly från våra liv. Vi har varken kunnat resa, festa eller shoppa. Vi har varken kunnat prestera eller koppla av på de sätt vi är vana vid. Vi har inte kunnat döva vår ångest, eller framkalla lite mer lycka genom att göra tidigare självklara aktiviteter. Livet har blivit mer begränsat, mer avskalat och samtidigt tydligare. Vi har blivit hänvisade till att stanna upp och umgås med oss själva. Och tvingats möta det som vi tidigare undvikit hos oss själva. Våra relationer med andra har också blivit tydligare. Kanske har du kunnat iaktta att dina nära och starka relationer har blivit ännu djupare och mer kärleksfulla. Medan de relationer som redan tidigare var dåliga under detta år utvecklats till att bli ännu mer dysfunktionella.

• Det som är viktigt på riktigt.

I denna avskalade tillvaro, oftast i ett stillsammare tempo, har det också blivit tydligare vad som är viktigt på riktigt. Vi kan från hjärtat uppskatta och känna tacksamhet över sådant som vi tidigare tog för givet. Vi har lärt oss att glädja oss åt det lilla i tillvaron. Våra värderingar har förändrats. Själva livet har blivit viktigare, hur vi använder vår tid, vad vi prioriterar. Att inte skjuta upp, att inte välja att sätta ditt liv på vänt. Att lyssna inåt, att ta dig själv på allvar och välja medvetet. Att stå upp för dig själv och dina värderingar. Att din tid i detta liv är ändlig och att du kan välja hur du förhåller dig till att det är så. Att se att du är värdefull, att det du bidrar med är värdefullt och påverkar både dig själv och andra.

• Allt hänger ihop.

Det har blivit ännu tydligare att allt hänger ihop. Vår utveckling på individnivå hänger ihop med utvecklingen i samhället och globalt. Vad vi gör, eller inte gör, påverkar vår omgivning. I familjen, på jobbet, i alla grupper vi ingår. Det har blivit ännu tydligare att vi är beroende av varandra, att vi inte klarar oss ensamma. Och att det inte är meningen att vi ska klara oss ensamma utan att det ligger i vår människonatur att vi är beroende av vår flock för att överleva. Och för att flocken ska överleva, så att var och en av oss kan överleva, så behöver vi ta hand om varandra och våra gemensamma livsförutsättningar. Inte genom att offra någon annan, eller oss själva. Utan genom att ta vårt personliga ansvar. För det har också blivit alltmer tydligt att ansvar och makt hänger ihop, på alla nivåer.

Genom att ta ansvar för dig själv och för din egen utveckling, genom att stå upp för dig själv så kan du medvetet välja hur du vill använda dig själv i ditt liv. Jag har hört många säga att coronapandemien är en väckarklocka för mänskligheten. Och det är nu du kan välja om du vill snooza och somna om. Eller om vi vill välja att vara vaken och stå upp för hur du vill leva ditt liv.

Jag önskar oss alla ett Gott Nytt År 2021!

Ibland händer det att gammal smärta kommer upp till ytan.

Det var en solig söndag, Mors Dag år 2020. Jag var ute i min trädgård, njöt av grönskan och dofterna och jobbade i lite lagom takt med det som behövde göras. Det var en av de första sommardagarna som var så varm att jag hade shorts på mig och jag kunde känna solen och den stilla vinden mot huden. Allt var lugnt och behagligt. Men plötsligt kändes det som om jag höll på att drunkna i en våg av sorg. Den var så stark att hjärtat krympte till ett kallt hål och tårarna rann från mina ögon. Jag blev fullständigt överraskad av mina starka känslor och började genast leta efter en rationell förklaring till varför jag plötsligt kände mig så oerhört ledsen, ensam och utsatt.

Jag hade kunnat stanna där och nöja mig med att trösta mig själv med den förnuftiga förklaringen att det var väl inte konstigt att jag var ledsen över att coronaskiten gjorde att jag varken kunde träffa barn eller barnbarn på Mors Dag detta år. Men innerst inne så visste jag att sorgen handlade om något annat, att det var en mycket gammal smärta som gjorde sig påmind. Jag bestämde mig för att ta mig själv på allvar och stanna med mig själv i de starka känslorna som plötsligt invaderat min kropp och själ. Och då kom minnesbilderna. Minnena från en helt annan söndag, Mors Dag år 1988. Samma trädgård, samma solvärme. Den plötsliga smärtan. Blodet. Insikten att något var väldigt fel i min kropp. Ambulansmännens medkännande ögon. Undersökningarna, väntan och oron. Utsattheten och maktlösheten. Sorgen. Sorgen. Det var denna gamla sorg som trots bearbetning under årens lopp nu kom tillbaka med full kraft och höll på att ta över igen, trettiotvå år senare.

Ibland händer det att gammal smärta kommer upp till ytan. Plötsligt kan vi känna en stark sorg, vrede eller ångest utan att det finns någon rationell anledning. Och just eftersom den starka känslan är så ologisk och omotiverad just nu så är det lätt hänt att vi håller den tillbaka. Kanske vi till och med säger till oss själva att det måste ju vara något fel på oss som reagerar så starkt på något som egentligen inte är så farligt. Och sen stoppar vi ner den gamla smärtan ännu djupare i det känslomässiga bagaget som vi ägnar vår styrka och uthållighet åt att bära genom våra liv.

Sedan tjugo år tillbaka arbetar jag professionellt som samtalsterapeut. Varje dag hjälper jag andra människor att packa upp deras gamla känslomässiga bagage. Därför kunde jag förstå mig själv just denna söndag när jag plötsligt kom i kontakt med min egen gamla smärta. Jag kunde hjälpa mig själv genom att tillåta mig känna det jag kände. Jag vet också att om jag fått den hjälp jag behövt när såret uppstod så hade kanske smärtan varit läkt för länge sedan. Men nu var det inte så. Jag fick logiska förklaringar och förnuftiga råd, säkert i bästa välmening. Men jag fick inte det jag hade behövt för att läka den känslomässiga smärtan.

Så varför berättar jag detta? Därför att vi alla människor bär på gammal smärta. Och därför att det verkar som att just nu, i denna coronatid, kommer det upp extra mycket gammal smärta till ytan i våra liv. Kanske för att livet går långsammare, det händer mindre och det finns mindre vi kan distrahera oss med. Den gamla smärtan gör ont. Och samtidigt är detta en möjlighet att läka. Att äntligen få ge dig själv det som du hade behövt få för länge sedan. Och som du inte fick då.

Men nu, när den gamla smärtan återigen kommer upp till ytan, nu får du en ny möjlighet att bearbeta och läka. Och slippa ha ont längre.

Vi behöver varandra, vi människor. Det blir extra tydligt i denna tid av social distansering och påtvingad ensamhet.

Ensamheten just nu är visserligen lite annorlunda än ”vanlig” ensamhet. För nu är vi inte ensamma och isolerade för att ingen vill vara med oss för att det skulle vara fel på oss. Det handlar inte om att inte duga och därför bli utesluten. Nu är det tvärtom ovanligt tydligt att vi är ensamma på grund av en gemensam yttre fiende, ett virus som ingen av oss orsakat. Detta tar bort skamkänslan som annars ofta är kopplat till ensamhet. Tvärtom kan vi nu känna en tillhörighet i att vara ”ensamma tillsammans” och att det är duktigt och rätt att hålla sig för sig själv. Men hur mycket än förnuftet säger att det är bra att hålla distans så känns det inte bra att vara ensam.

För dig som lider av ensamhet kanske det är en liten tröst att veta att du känner helt ”rätt” och djupt mänskligt. Forskning visar att sociala relationer är viktigare för hälsan än att sluta röka eller att motionera regelbundet. När vi människor är ensamma och utanför vår flock uppfattar hela vår varelse det som en hotfull situation. Ett hot som orsakar stress och försämrar vår fysiska hälsa. Vi människor behöver varandra.

Så vad kan vi då göra åt att vi känner oss ensamma? Vi har ju videosamtal och zoommöten och virtuella eftermiddagsfikor. Vi mailar och messar och pratar i telefon. Vi skickar vykort och brev och blommor. Vi kanske till och med kan träffas om vi håller oss på behörigt avstånd från varandra. Allt detta är väl bättre än att vara helt isolerad men ändå känns det som om något fattas.

Och det som saknas är den fysiska närheten. Vårt djupt mänskliga behov av ögonkontakt och fysisk beröring som ger oss oxytocin, hormonet för tillhörighet, trygghet och lugn. Vi behöver kramar, en hand på vår arm, en smekning över kinden. Någon som håller i och håller om. Att få känna en annan människas levande kropp och fysiska närhet är ett grundläggande mänskligt behov. Om man lämnar spädbarn ensamma utan fysisk beröring så förtvinar de och dör, även om de får mat. Och även om vuxna inte dör av brist på fysisk beröring så påverkas vårt välbefinnande både fysiskt och psykiskt.

Många som valt att bo och leva ensamma har aldrig upplevt brist på fysisk kontakt förrän nu i denna extrema tid när vi inte ens får ta i hand eller krama om någon vi inte bor med.

Så vad kan vi då göra för att få den viktiga fysiska beröringen trots coronatid? Lycklig den som har en massör som ger behandlingar på ett smittsäkert sätt eftersom massage är ett fantastiskt sätt att få oxytocinpåslag. Varma bad, fotbad, insmörjning med en skön kräm. Mjuka kläder, lena material. Fysisk rörelse, dans, doft och smak. Sol och vind mot huden, medveten andning. Ett älskat husdjur att klappa och kela med.

Det är som det är just nu. Och utifrån att det är som det är kan vi välja medvetet hur vi hanterar den påtvingade ensamheten så att den inte skadar vår hälsa.

Och det blir tydligare än någonsin att vi behöver varandra, vi människor.

Hur kan du hitta din uthållighet? Den där uthålligheten som ”alla” pratar om just nu. Den uthållighet som ska få dig att inte tröttna på allt snack om smittspridning, att hålla avstånd och att stanna hemma ännu en långhelg. Att inte bli bitter över att varken påskhelgen eller valborg blev som vanligt. Och nu förväntas du ägna ytterligare en av vårens härliga helger åt att undvika folksamlingar och smitta. Det är lätt att tröttna, ge upp och låtsas att allt nog ändå är som förr i tiden, tiden före coronapandemien.

Ibland kan det tjäna oss att ge upp, släppa taget och sluta kämpa. Det kan tjäna oss på kort sikt genom att vi får en tillfällig belöning av att må bra även om vi vet att vi kommer att få betala priset framöver. Men för att vi ska kunna göra ett medvetet val att ge upp eller fortsätta hålla ut så behöver vi veta vad som är ”i potten”. Hur det ena eller andra valet kan tjäna oss och vilket pris vi riskerar att få betala. Om vi inte vet vilka risker vi har att räkna med så blir det mycket svårt att göra beräkningar och verkligen göra ett medvetet val. Därför är det just nu många som tagit ett principbeslut att helt enkelt följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer istället för att göra sina egna beräkningar över riskerna med att resa iväg över helgen och träffa alla som hjärtat längtar efter att få krama om igen.

Men hur gör vi då för att hitta den uthållighet som behövs? Den där kombinationen av uthållighet och förmåga att använda vårt inre driv för att inte ge upp utan istället hålla i och hålla ut så länge det behövs. Hur kan vi hitta den där förmågan som med ett nyare ord kallas grit?

Det finns några ledtrådar till att hitta din uthållighet, din grit. En är att hitta din passion i livet, att hitta din egen mening med att fortsätta framåt och hålla ut. En annan är att hela tiden välja att lära dig av dina erfarenheter och att använda dessa lärdomar framåt.

Som de flesta egenskaper är grit delvis ärvt och delvis inlärt. Men eftersom uthållighet är en egenskap som ofta skapar framgång både i ditt professionella och privata liv som finns det anledning att både hitta den och träna upp den. En långsiktig anledning som handlar om så mycket mer än coronatiden just nu.

Nu är tid att meditera och plantera.

Förra helgen var jag alldeles ensam hemma och alla inplanerade sociala aktiviteter var inställda. Igen. Jag suckade och kände mig lite rastlös när det slog mig att jag skulle kunna välja att betrakta helgen som en retreat. Hur många gånger har jag inte planerat att pressa in en retreathelg i mitt upptagna schema och åka iväg någonstans för att få vara ensam i stillhet och tystnad? Ta det lugnt, reflektera och meditera. Andas skogsluft, njuta av sinnesintryck och slappna av i kravlöshet. Vända mig inåt och ta emot det som kommer till mig. Få nya insikter och se tydligare vilken väg som väntar på att jag ska gå den.

Plötsligt hade jag helt oplanerat och alldeles gratis möjligheten till detta. Hemma hos mig själv, just denna helg i ensamhet. Plötsligt kändes denna helg som en gåva som jag hade möjlighet att ge mig själv. Och möjlighet att ta emot om jag ville.

Nu är tid att meditera. Jag tänker att precis denna tid som är just nu är som ett brännglas som sätter fokus på precis det som behöver sättas fokus på i ditt liv. Och jag tänker att det just nu handlar mycket om dina gamla mönster, inlärd skam, infryst sorg och förlåtelse. Medkänsla och kärlek till dig själv och andra. Det är mycket gammalt som behöver komma fram och läkas just nu. Och det är en extra gynnsam tid att meditera.

Men det är också tid att plantera. Att välja vad du vill öppna upp för och odla mer av i ditt liv. Vad är det du längtar efter ska växa och få ta mer plats? Det är nu du har möjlighet att plantera för din framtid, det du sår nu kommer du att kunna njuta av i framtiden. Så ta dig själv på allvar och fråga dig vad du vill ska blomma i ditt liv framöver. Kanske handlar det om dina relationer, kanske om relationen till dig själv. Kanske längtar du efter glädje, enkelhet, skönhet, kärlek, tillit eller någon annan kvalitet som du i hemlighet velat ha mer av. Då är det just nu du har möjlighet att välja vilka frön du vill plantera för att få detta att växa och frodas i ditt liv.

Hur kan krisen bli din väg till Lycka? Det låter ju märkligt, att denna pågående coronakris som framkallar så mycket rädsla och osäkerhet skulle kunna bli din väg till att känna lycka. Men livet är fullt av paradoxer och just nu befinner vi oss alla mitt i detta.

När du kommit förbi den akuta fasen av chock och överlevnadspanik kanske du kunde iaktta dina egna stressreaktioner. Kanske valde du att fly in i förnekelse eller tröstbeteenden. Kanske valde du att slåss och kämpa. Allt detta är naturliga reaktioner och varken rätt eller fel.

Men just nu är det många som befinner sig i någon form av stillhet. Livstempot är långsammare. Du kanske har tvingats släppa gamla överlevnadsmönster som handlade om att prestera, planera och vara effektiv. Helt enkelt därför att de inte fungerar nu när coronakrisen är som den är. Kanske har du kunnat stanna upp i att det är som det är, även om du skulle önska att det är annorlunda.

När du stannar upp i att det är som det är så stannar du också upp i att Vara i Nuet. Och i Nuet finns mycket att upptäcka som du kanske tidigare inte hunnit med eller som du tagit för självklart och därför inte uppskattat.

I mitt arbete som samtalsterapeut får jag ta del av förundrade insikter där mina klienter plötsligt ser allt de redan har. Alla de små sakerna i vardagen som de nu ser med nya ögon. Skönhet i ett grönt blad. Värmen i en relation. Glittret i barnets skratt. Doften av kaffe. Glädjen i en ögonkontakt. Kraften i att ta ett djupt andetag. Känslan av de sköna skorna som omsluter foten när du tar ett steg.

Att plötsligt tillåta dig att uppleva dessa små förnimmelser, dessa tidigare så självklara delar av livet, öppnar upp för att känna tacksamhet. En äkta, djup tacksamhet över allt du har. Och sannolikt har haft sedan länge, även om du då var fullt upptagen med att i stället fokusera på sådant som du skulle vilja ha.

I denna känsla av Tacksamhet finns vägen till känslan Lycka.

Paradoxalt nog tror jag aldrig att jag mött så många människor som upplever en genuin glimt av lycka som nu. I denna olyckliga tid av kris.

Så om du vill kan du just nu välja att stanna upp och se dig omkring i ditt liv. Vad ser du just nu som du kan välja att faktiskt känna dig nöjd med och tacksam för?

Jag önskar oss alla en Glad Påsk trots allt!

Påsken detta år 2020 är verkligen speciell. Ingenting är som vanligt och vi är många som med kort varsel fått ändra våra planer, ställa in våra påskbesök och kanske stanna ensamma hemma istället för att vara med våra nära och kära. Ingenting blev som vi planerat och tänkt oss inför denna påsk. Kanske känner vi oss besvikna, kanske ensamma eller oroliga för hur allt ska bli. Det är lätt hänt att bli kidnappad av sina känslor och att automatiska stressreaktioner går igång. Vilket inte tjänar oss just nu. Så hur kan vi göra istället?

1. Stanna upp och se det som det är just nu.

Tillåt dig att känna det du känner och tänka det du tänker utan att värdera dig själv. Det kan till exempel låta så här:

”Jag hade tänkt fira påsk med barnbarnen och nu blir det inte så. Det känns sorgligt och trist och jag känner mig arg på situationen och jag kan inte göra något åt det. Jag känner mig faktiskt som ett offer för något som jag inte kan rå för och det gör mig besviken och ledsen.”

• Fråga dig själv om du kan göra något åt att det är som det är just nu.

Svaret kan vara Nej: ”Nej, jag kan inte göra något åt att coronasituationen är som den är mer än att följa de allmänna riktlinjerna, att hålla avståndet för att undvika smitta osv osv. Och Nej, jag kan inte påverka de allmänna riktlinjerna.”

Om svaret är Nej kan du lika gärna sluta lägga din energi på att det är som det är.

Svaret kan också vara Ja: ”Ja, utifrån att det är som det är så kan jag välja vilken attityd jag vill ha till att det är som det är. Jag kan välja min egen inställning, mitt ’mindset’. Jag kan till exempel välja att, istället för att känna mig och agera som ett offer, se möjligheterna i att ha en påskhelg utan planerade aktiviteter, utan ’måsten’ och traditioner, utan resor och utan gäster.”

Om svaret är Ja kan du välja hur du vill agera, vad du vill lägga din energi på, hur du vill forma din påskhelg utifrån att det är som det är.

Vi människor är konstruerade så att det alltid känns bättre att kunna göra något åt situationen än att känna oss utsatta och hotade av något som har makten över oss.

Vi är också konstruerade så att vi förstärker det som vi lägger energi på. Genom att rikta uppmärksamheten på möjligheter kan vi hitta konstruktiva alternativ att hantera att det är som det är just nu.

Och få en Glad Påsk. Trots allt.

Just nu är det en extra spännande tid för personlig utveckling!

Det är lätt hänt att vi fokuserar på vad som ska hända med vårt samhälle, med ekonomi, klimat och mänsklighetens framtid nu när vi alla går igenom en av de mest omvälvande tiderna typ sedan Medeltiden övergick i Renässansen. Men eftersom denna utveckling sker på alla nivåer samtidigt så sker den också på vår egen individuella nivå. Det är alltså en spännande tid för personlig utveckling.

Precis som att gamla ”sanningar” blir utmanade i samhället blir gamla ”sanningar” utmanade i dig själv. Din gamla ”sanning” kanske sa att det var självklart att du åker till jobbet varje dag och träffar dina kollegor som vanligt. Din gamla ”sanning” kanske sa att det är självklart att du ska fira påsk precis som vanligt. Och nu är det plötsligt inte längre så.

I våra personliga egenskaper bär vi också med oss ”sanningar” som blir utmanade just nu. I mitt arbete som samtalsterapeut har jag märkt att denna tid är speciellt utmanande för vårt kontrollbehov och vårt behov av att planera och vara effektiva. När vi planerar behöver vi veta hur det ser ut just nu och vad som gäller i framtiden. Vi behöver ha koll på läget. Och det kan vi plötsligt inte ha just nu eftersom ingen riktigt vet hur det ser ut imorgon eller vad som händer nästa vecka eller vad som kommer att vara möjligt att göra i sommar. Denna osäkerhet gör plötsligt våra gamla pålitliga verktyg, kontroll och planering, omöjliga att använda. Vår gamla pålitliga kompassnål vet plötsligt inte om den pekar åt norr eller söder. Vi kan bli helt yra när den plötsligt bara snurrar runt, runt. Då är det inte konstigt om vi blir osäkra och rädda.

Men våra personliga egenskaper är inte ”sanna”, de är inte nödvändigtvis ”rätt”. De är inlärda. Inlärda i en tid när vi behövde lära oss dem. Sedan dess har det sannolikt tjänat oss mycket att hålla fast vid dem och använda dem i våra liv. Men då var Då och Nu ser det annorlunda ut. Och vår ”verklighet” har förändrats snabbt under dessa coronaveckor.

Om du tycker att det känns som om din verklighet skakar just nu så är du inte ensam om att känna så. Om du känner att dina gamla verktyg plötsligt inte är användbara längre så är du inte ensam om att känna så.

Och om du behöver någon att hålla i under denna omtumlande tid så kan jag varmt rekommendera att ta hjälp av en riktigt trygg och bra terapeut. För detta är en fantastisk tid för dig och för din personliga utveckling. Utveckling och tillväxt precis som när cellerna i din kropp hela tiden förnyas. Precis som när ett frö transformeras till en blomma eller puppan spricker när larven förvandlats till en fjäril.

Utveckling innebär rörelse och utan rörelse inget Liv. Allting kommer att bli precis som det ska vara.

Allt är möjligt och vi har just nu en fantastisk möjlighet att reflektera över den kris som vi befinner oss i. Krisen som påverkar oss både som individer, samhälle och invånare på planeten jorden.

Jag tänker att det just nu blir extra tydligt att allt är möjligt och att allt går om vi vill.

Plötsligt blev det till exempel ”möjligt” att ställa in nästan all flygtrafik över i princip hela världen samtidigt. Något som bedömdes som ”omöjligt” bara för några månader sedan. Även om allt fler människor pekat på konsekvenserna av att vi använder fossila bränslen, även om Greta hyllats över hela världen så var det ingen som var beredd att välja, att ta beslut och omsätta värderingarna i handling.

Plötsligt blev det möjligt att samarbeta över partigränser. Plötsligt blev det möjligt att släppa byråkratiska hinder och hitta kreativa lösningar. Plötsligt blev det möjligt att pausa krig på FN:s begäran.

Nu har ett virus som kallas corona gjort det omöjliga möjligt. Och det gick snabbt. Och det har fått omedelbara konsekvenser som vi nu alla påverkas av, både som individer, samhälle och globalt.

Lite tillspetsat kan vi säga att vi lät viruset ta beslutet åt oss.

Alla val har ett pris. Alla val vi gör tjänar oss på något sätt och begränsar oss på något sätt. Och vi har så klart också möjlighet att ta beslutet att låta någon annan välja åt oss.

De primitiva delarna av oss människor fungerar så att vi hellre tar en liten belöning i närtid än att vi väljer att vänta på en större belöning i framtiden. Till exempel väljer vi kanske hellre att äta något onyttigt nu än att må bättre sen. Vi kanske väljer att släppa ut lite luftföroreningar nu om vi kommer iväg på vår flygresa. Även om vi vet att vi alla har större sannolikhet att finnas kvar i framtiden om vi inte förorenar luften.

Det är mänskligt att prioritera kortsiktigt eftersom vår hjärna är programmerad att få oss att överleva nu så att vi åtminstone hinner föröka oss så att våra gener kan leva vidare.

Just nu har coronaviruset gjort att våra prioriteringar ställts på ända. Plötsligt tjänar det oss att ställa in alla flyg nu för att begränsa smittspridning och död i närtid. Det känns som att det tjänar oss mer att satsa allt på att begränsa smittspridning. Oavsett priset vi riskerar att få betala framöver. Ett pris som måste betalas eftersom allting hänger ihop.

Frågan är om det verkligen tjänat oss att vänta med att välja medvetet tills våra primitiva reaktioner räddar oss.

Eftersom vi alla bara är människor så kan vi välja att betrakta även de primitiva delarna av oss med kärleksfulla ögon. Samtidigt skulle det kanske tjäna oss mer om vi gjorde våra val lite mindre primitivt. Om vi använde de nyare och intelligentare delarna av vår människohjärna för att göra medvetna val. Om vi tog möjligheten att göra våra val i lugnare tider när vi inte känner oss rädda och stressade av hot. Kanske skulle det tjäna oss mer att då faktiskt se det som det är, både kort- och långsiktigt, och göra lite mer medvetna val.

Kanske kan vi välja att lära oss något av krisen. Kanske kan vi välja att, när den akuta krisen är över, använda det vi lärt oss. Allt är möjligt.