Skam

När jag var 7 år och började i första klass fick jag en gammal fröken. Hon var verkligen en väldigt gammal ogift Fröken i svart klänning med vit spetskrage. En av hennes pedagogiska metoder omfattade bruket av skamvrå. Den som gjort något hon inte tyckte om fick gå och ställa sig ensam i ett hörn framme i klassrummet och skämmas.

Skam är en fruktansvärt obehaglig känsla. Den handlar just om att bli utesluten ur gruppen för att man inte passar in, inte duger, att det är något fel på ens person som gör att man inte är värd att få vara med. För ett litet barn är detta förknippat med dödsfara eftersom ett barn inte kan klara sig själv utan att ha tillhörighet och beskydd i en flock eller familj. Därför är skammen ångestfylld och påverkar oss djupt. Därför anpassar vi oss för att passa in så att vi ska slippa skämmas. På detta sätt kan skam ha en sunt socialiserande effekt så att vi inte riskerar vår flocks överlevnad tex genom att skada någon eller roffa åt oss alla tillgångar så att andra blir utan.

Men om vi växer upp i en familj där det är skamligt att tex ta emot hjälp eller att vara sjuk eller att bli arg påverkar det oss på samma sätt. Vi lär oss att undvika allt som kan få oss att komma i kontakt med den obehagliga känslan av skam. Vi utvecklar strategier för att undvika ta emot hjälp, att dölja att vi är sjuka, att trycka ner vreden. Det blir ångestfyllt att inte klara sig själv. Vi fortsätter jobba trots att vi är sjuka. Vi förnekar ilska och konflikter. Allt för att undvika den hemska skammen. Detta tjänar i längden varken oss själva eller vår omgivning.

Vi bär alla på inlärd skam och olika strategier för att undvika komma i kontakt med våra skampunkter. Skam är ett av de djupaste och mest tacksamma områdena vi kan arbeta med i samtalsterapi. Det handlar om att återta rätten till att vi duger och är värdefulla precis som vi är. Att vi har rätt till en plats, att vi är värda att bli älskade.

Till bloggen