Sorg

Jag sitter och tittar ut på min gräsmatta där de frostiga löven glittrar i solljuset och jag känner sorg. En sorg som är närvarande i varenda cell i min kropp, en sorg som sveper som penseldrag genom alla mina känslor.

Min far dog förra torsdagen. Min älskade far är död och sorgen bara finns där. Det hjälper inte att tänka att han fick leva ett långt liv, det hjälper inte mycket att veta att han dog nöjd och lugn. Jag saknar honom.

Vid min ålder har man hunnit möta död och sorg många gånger under livet. Men varje relation är unik och på så sätt blir också varje sorg unik. Just denna gång känns sorgen ovanligt självklar och ren. Alla som känner mig och min far vet hur lika vi är och att vi hade en nära och speciell relation. Det gör att alla förstår att jag sörjer honom. Jag behöver inte förklara något.

Jag tror inte på att sörja i ensamhet. Även om det ibland är skönt att dra sig tillbaka behöver vi ändå få dela skörheten i sorgen med andra. Jag känner mig tacksam och värmd över varje hälsning, varje blomma, varje hjärta på facebook. Att det finns andra som känner med mig, som tänker på mig och som låter sorgen vara precis som den är.

Så är det inte alltid när någon sörjer en förlust. Jag har mött många som inte riktigt tillåtits sörja det man mist. Att man förlorat en relation i separation, att man fått missfall. Att man mist ett älskat husdjur. Att man förlorat sitt jobb eller sin hälsa. Alla förluster kan leda till känslor av sorg och saknad och ett behov av att få sörja det man mist för att sedan kunna gå vidare i den nya, förändrade verkligheten.

Jag önskar att vi alla tillät oss själva och varandra att få känna det vi känner. Oavsett om det är glädje eller sorg.

Till bloggen