Balsam Konsult

Det är en spännande tid vi lever i just nu och vi kan fråga oss om det handlar om undergång eller övergång? Eller kanske om båda?

Förra veckan skrev jag om vikten av att behålla oss lugna och att se situationen som den är, så långt det är möjligt. Och att vi kan välja vad vi vill lära oss av Coronakrisen.

Som samtalsterapeut har jag under många år arbetat dagligen med att bearbeta kriser på individnivå. Kriser är en del av livet och de är plågsamma medan vi är mitt i dem. Men efteråt kan vi se att de också handlat om en transformation, en övergång till något nytt som faktiskt behövt komma fram och få plats att växa i våra liv.

När jag reflekterar över den kris som vi alla befinner oss i just nu så tänker jag att den faktiskt är unik på många sätt. Den går helt enkelt inte att ignorera som så många andra kriser som drabbar någon annan, någon annanstans, i en annan familj, på ett annat företag eller i något annat land. Just denna kris drabbar oss alla i princip samtidigt, i alla länder över hela vår jord. Viruset, och rädslan för viruset, drabbar vår hälsa, vår ekonomi, vårt sociala liv, alla åldrar och alla delar av samhället. Detta är både en kollektiv och en individuell kris. Känslor som oro, rädsla, ångest, hopp och tillit genomsyrar allt från individer till familjer, grupper, samhällen, världsdelar och faktiskt hela vår jord just nu.

Så vad kan vi välja att lära oss av den kris som nu drabbar oss?

• Det blir ovanligt tydligt att allting hänger ihop.

Just nu tänker jag att vi behöver ta några steg tillbaka för att se helheten. Att betrakta situationen som den är utifrån många olika vinklar. På individnivå kan vi se hur våra egna tankar, känslor och impulser påverkar varandra och hur vi agerar. På samhällsnivå kan vi se till exempel hur olika åldersgrupper, företag, barnomsorg, sjukvård, ekonomi, hälsa och försörjning hänger ihop och påverkar varandra. På global nivå är det redan tydligt även om vi inte ser längre än till import, export och våra egna semesterresor.

Det blir tydligt att om vi agerar på ett område så kommer de andra att påverkas.

Och det är just dessa val som vi behöver göra medvetet.

• Det blir ovanligt tydligt att vi alla är beroende av varandra.

Det fungerar inte längre att låta våra egon styra, att tro att just jag kommer att klara mig även om alla andra drabbas. För vi är beroende av alla de ”andra”; arbetsgivarna, skolan, sjukvården, organisationerna, alla de grupper vi behöver för att överleva.

Jag tänker att den mest intressanta frågan just nu är vilka gamla beteenden, värderingar, ”sanningar” och strukturer som vi medvetet kan välja att låta gå under. Både inom oss själva som individer och på samhällsnivå. Och vad vi medvetet väljer att gå över till.

Just nu är vi mitt i denna övergång till något nytt.

När jag arbetar med kriser på individnivå har jag många gånger sett att krisen blir precis så djup och allvarlig som behövs för att vi ska kunna släppa det gamla och låta det nya växa fram. Därför behöver vi ta våra rädslor, våra undanflykter och våra gamla försvar på allvar. För det är de som hindrar det nya och livskraftiga att utvecklas till något som tjänar oss alla.

Vi har möjligheten att medvetet välja att betrakta krisen som en Övergång istället för Undergång. En övergång till någonting som kan bli riktigt bra för oss alla framöver.

Jag tänker på slutraderna i Stagnelius dikt ”Vän, i förödelsens stund”:

”Därför gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor

Kaos är granne med Gud”

Just nu känns det extra viktigt att du kan hantera din rädsla.

Rädsla smittar snabbare än något virus. Och i denna tid av coronavirus är det lätt att bli påverkad av kollektiv rädsla för vad som kan hända. Jag har själv tillbringat det mesta av helgen i ickevald ensamhet eftersom alla mina roliga planerade aktiviteter ställts in. Det är lätt hänt att bli kidnappad av rädsla när man följer händelserna i media. Rädslan påverkar oss så att vi reagerar mer primitivt eftersom de logiska delarna av hjärnan stängs ner och vårt system blir inställt på att vi helt enkelt ska överleva. Rädslorna och stressen gör då också att vi får ett tunnelseende, vår empati och förmåga att bry oss om varandra blir underordnad vår egen överlevnad. Det är därför inte så konstigt att många människor agerat till exempel genom att hamstra pasta och toalettpapper. Trots att det inte finns några rationella skäl kan det vara lätt att ryckas med av en kollektiv rädsla av att bli utan toalettpapper. Och att då agera likadant som ”alla andra” utan att ifrågasätta rimligheten.

Så hur kan vi då göra för att hantera våra rädslor? Hur kan vi undvika ångest och panik?

1. Behåll ditt lugn och stanna upp.

Självklart har du all rätt att känna rädsla. Men agera inte på din rädsloreaktion utan stanna upp istället för att rusa iväg på impuls.

• Se situationen som den är.

Vad är sant och vad är rimligt? Du kan välja att hämta din omvärldsinformation från så säkra källor som möjligt. Du kan välja att betrakta informationen om vad som händer i dig själv utan att värdera dina känslor. Just nu kan vi till exempel konstatera att coronaviruset inte är speciellt farligt för normalfriska människor i arbetsför ålder. Och att det är mer smittsamt än vanligt influensavirus. Vi kan konstatera att det är viktigt att minimera smittspridningen eftersom infektionen kan vara farlig för äldre och sköra människor. Och att vårt sjukvårdssystem inte kommer att kunna klara av att hantera om för många behöver sjukvård samtidigt. Det är därför vi behöver undvika smittspridning. Inte för att du genast kommer att falla död ner om just du blir smittad.

• Välj medvetet hur du vill agera på att situationen är som den är.

Du kan till exempel välja att följa instruktionerna om att stanna hemma om du känner dig förkyld och att vara noga med din handhygien. Du kan också välja medvetet att tänka lite extra på andra. Att ringa till din äldre släkting som kanske sitter ensam och inte vågar gå ut. Att hjälpa någon att handla eller hämta medicin från apoteket.

Du kan också välja att se att även denna kris kommer att gå över. Och att du kan välja att reflektera över vad du kan lära dig av krisen. Om dig själv och dina egna reaktioner. Om hur din familj, dina grupper och ditt samhälle reagerat.

Sverige har utvecklats till ett individualistiskt land. Och visst är det den enskilde individen som är den minsta byggstenen i alla grupper. Men vi är alla beroende av varandra, vi är beroende av att våra grupper fungerar som kollektiv. Kanske kan Corona bli den utmaning, både individuellt och kollektivt, som leder fram till något nytt och hållbart livskraftigt för oss alla.

Hör du till alla dem som tycker att det är skönt att vara tillbaka till vardag och rutiner?

Den efterlängtade sommarledigheten kan ha varit härlig. Ändå är det många som tycker att det är ganska vilsamt att vara tillbaka i vardag och rutiner igen. Precis de där rutinerna som du såg fram emot att slippa under semestern.  Ja, livet är fyllt av paradoxer och kanske kan vara ett uttryck för ditt behov av balans i tillvaron.

Men vad beror det egentligen på att vi människor mår bra av att hålla oss till vanor och rutiner?

Jag tänker att dels kan rutinerna ge struktur och tydlighet. Det känns tryggt att veta vad som gäller och vad som ska hända. Ungefär som att det känns tryggt för ett barn att få höra att ”nu ska vi äta mat, sen ska vi borsta tänderna och ta på pyjamasen. Och sen ska vi gå och lägga oss och läsa saga.” Det ger en trygghet att tillvaron blir möjlig att förutse. Och det ger en trygghet att det sedan blir så som man förutsett.

Men vilsamheten i rutiner kan också ha en biologisk förklaring om vi ser på hur vår mänskliga hjärna fungerar. Det tar mycket energi från den främre, aktivt styrda delen, av hjärnan att tänka. Om vi hela tiden måste tänka på hur dags vi behöver stiga upp, vad vi ska äta till frukost, om vi ska duscha på morgonen eller kvällen, hur dags vi måste åka till jobbet för att hinna i tid, om vi ska träna idag eller inte osv osv så tar dessa tankar av den tänkande hjärnans begränsade energi. Och eftersom vi bara kan tänka en tanke i taget så hindrar det oss också från att tänka andra tankar som vi kanske egentligen behövt tänka på. Därför kan vi spara mycket energi på att ha rutiner. För rutinerna kan vi processa i den bakre, mer automatiska delen av vår hjärna som inte kräver lika mycket energi. Att ha rutiner innebär att vi kan använda hjärnans ”energisparläge”. Vi kan vila i vardagens automatiska rutiner. Och istället välja medvetet vad vi verkligen vill lägga energi att tänka på.

Själv tänker jag just nu att det känns ganska vilsamt att veta att det är helt normalt att tycka att det är skönt med vardagsrutiner.

Hur ofta brukar du logga in i dig själv? Många av oss loggar in på facebook och andra sociala medier många gånger varje dag. Vi vill kolla läget. Om det hänt något nytt. Hur våra vänner och bekanta har det. Om någon sökt kontakt med oss. Vad som är på gång som kan vara intressant.

Men hur ofta loggar du egentligen in i dig själv för att kolla läget, för att ta reda på hur du har det och om det är något intressant på gång?

Genom att vända uppmärksamheten inåt och observera dig själv får du möjlighet att göra en snabb nulägesanalys. Och utifrån hur du har det just nu kan du sedan välja medvetet hur du vill agera.

Om du till exempel sitter och kollar på vad ”alla andra” gjort i sommar, hur mycket de tränat, alla lopp de sprungit och alla härliga yogapass de gjort i gröngräset så kommer detta att sätta igång en mängd olika reaktioner hos dig. Kanske kan du notera en känsla av stress som du snabbt flyr ifrån genom att surfa vidare. Men du märker att det hjälper inte riktigt utan stressen ligger kvar och mullrar lite diffust i bakgrunden. Och påverkar ditt mående, medvetet eller omedvetet.

Om du då istället stannar upp, lägger ifrån dig telefonen och loggar in i dig själv kan du medvetet påverka hur du har det.

Här kommer en enkel modell:

Observera dina känslor utan att värdera dem. Bara notera vilka känslor du har just nu;

Kanske kan du observera känslan stress? Eller Glädje? Ensamhet? Frustration?

Inga känslor är rätt eller fel. Bara observera och konstatera vilka känslor du har just nu.

Och bara invänta och observera svaret du får inifrån dig själv.

Invänta svaret och ta det på allvar.

Genom att logga in i dig själv på detta sätt och ta dig själv på allvar har du också möjlighet att göra medvetna val och ta kommandot över din tillvaro. Du kan välja medvetet om du verkligen vill ge dig själv det du behöver. Eller om du vill surfa vidare och kolla hur alla andra har det.

Medkänsla till andra och dig själv handlar om att se det mänskliga i andra och dig själv. Vi är alla människor. Och vi är alla medmänniskor. Vad vi tänker, känner och hur vi agerar påverkar både oss själva och andra.

Det är mänskligt att längta efter samhörighet och gemenskap med andra. Att ha en flock att höra till, att slippa känna sig ensam. Att få bekräftelse på att duga.

Kanske tillhör du dem som går och längtar och väntar på att andra se dig, att andra ska bjuda in dig till glädje och gemenskap. Att andra ska ta ansvar för ditt behov av medkänsla. Det är mänskligt att känna så, och samtidigt är det lätt att halka in i rollen som maktlöst Offer.

Då är det hög tid att börja träna på Självmedkänsla!

Att betrakta dig själv med snälla och kärleksfulla ögon. Ögon som bara ser, utan att värdera och jämföra.

Att bli din egen bästa vän. Någon som du är trygg med och kan lita på vad som än händer.

Någon som accepterar dig själv precis som du är. Kanske du vill förändra vad du gör, men inte vem du är.

Självmedkänsla är egentligen väldigt enkelt. Men det är inte lätt och det behöver tränas, precis som alla färdigheter behöver tränas. Fick du inte denna träning när du växte upp kan du börja träna nu, som vuxen. Det finns en mängd olika metoder; acceptans, mindfulness och meditation. Grunden för dem alla är självkännedom, att du lär känna dig själv för att inte bli kidnappad av dina gamla inlärda roller och mönster.

Om du vill ha hjälp kan jag verkligen rekommendera dig att gå i samtalsterapi! Det är lättare att träna på din självmedkänsla tillsammans med en bra terapeut. Vill du ha kontakt med mig är du varmt välkommen till mig och alla mina kontaktuppgifter finns på www.balsamkonsult.se

Om du vill träna själv kan jag rekommendera 52 vägar till medkänsla av läkaren Ola Schenström. Hans bok är lättläst och innehåller en mängd övningar att träna på.

Du kan utvidga din trygghetszon genom att gå emot dina rädslor.

Häromdagen satt jag på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Mitt emot mig satt en ung tjej och grät. Hon satt alldeles stilla och grät tyst, den var den där sorgsna och övergivna sortens gråt som man kan gråta efter att ha mist något som man hållit riktigt kärt.

Det var ju bara min tolkning förstås och jag iakttog henne lite diskret. Jag tänkte att om hon tar ögonkontakt med mig ska jag fråga henne hur det är fatt. Men hon bara fortsatte att gråta, stort och stilla. Jag märkte att alla som satt runtomkring var medvetna om hennes sorgsna tårar. Och alla satt tysta och tittade ner i sina mobiler. Det är ju en både vanlig och mänsklig reaktion, vi vill inte lägga oss i. Vi tänker kanske att det är bäst att låta den som gråter vara ifred med sin sorg och sina tårar.

Men det som håller oss tillbaka är oftast vår egen rädsla. Rädsla för våra egna känslor och rädsla för vad andra ska tycka.

Jag kom på mig själv med att också tänka så. Varför skulle jag försöka säga något? Tänk om hon skulle tycka att jag trängde mig på? Tänk om hon skulle bli arg? Eller bryta ihop helt så att jag blev ”tvungen” att ta hand om henne? Hennes sorg var väl inte mitt ansvar?

Samtidigt kände jag en djup medkänsla med den unga kvinnan mitt emot mig. Och jag vill ju vara en kärleksfull människa och visa det i handlingar. Oavsett vad andra tycker. Jag vill verkligen inte låta rädsla bestämma i mitt liv.

Jag lutade mig sakta fram och la min hand på hennes arm. Hon tittade upp och såg på mig med sina rödgråtna ögon. Så böjde hon sig mot mig och lade sitt huvud mot min axel och jag höll om henne. Ingen av oss sa något.

Jag vet inte vem hon var och jag kommer antagligen aldrig att träffa henne igen. Jag vet inte orsaken till hennes tårar och jag vet inte vad som hände sen eller vad hon tänkte om mig där i tunnelbanevagnen.

Men oavsett så är jag glad att jag gick utanför min egen trygghetszon. Och inte lät gamla rädslor bestämma.

Jag har tidigare skrivit om vår längtan efter att känna oss lyckliga. Och här kommer tre tips för att känna lycka!

1. Använd musik

Musik kan vara en genväg till känslan lycka eftersom den direkt påverkar din ”känslohjärna” utan att passera den ”logiska hjärnan”. Du kan välja att lyssna på musik som du förknippar med lyckliga minnen du har från härliga upplevelser. Eller kan du välja musik som du helt enkelt känner att just du blir glad av. Lyssna, njut och känn endorfinerna flöda!

2. Använd fysisk rörelse

Det är numera välkänt att motion och fysisk rörelse motverkar stress och nedstämdhet. Både kroppen och hjärnan mår bra och känner sig lyckligare när vi rör på oss! Om du vill lära dig mer om detta rekommenderar jag boken Hjärnstark av psykiatrikern Anders Hansen.

Om du tycker att det känns motigt att börja träna regelbundet så får du ett snabbtips; dansa till musiken du lyssnar på! Eller hoppa bara, upp och ned! Det är ett snabbt sätt att få fart på kroppens egentillverkade lyckohormoner.

3. Fokusera på det du är nöjd och tacksam över

Det du riktar din uppmärksamhet mot får större plats i ditt liv. Om du hela tiden fokuserar på det som du känner dig missnöjd med och olycklig över, då vänjer du din hjärna att vara extra uppmärksam på detta. Och då får dessa känslor automatiskt större plats i ditt liv. Men om du istället medvetet väljer att fokusera på det du känner dig nöjd med kommer nöjdheten att ta mer plats. Om du medvetet tränar på att tänka och känna tacksamhet så tillför du dessa tankar och känslor mer energi. Och det finns en nära koppling mellan känslan tacksamhet och känslan lycka.

Avslutningsvis vill jag säga att känslor är bara känslor. Det finns inte vissa känslor som är ”bra” och andra som är ”dåliga”. Alla känslor är en tillgång. Vi behöver träna på att tillåta oss känna det vi känner för att komma i kontakt med våra behov.

Vi behöver också träna oss på att låta våra känslor följa oss istället för att omedvetet bara följa våra känslor. Därför hoppas jag att du som behöver träna dig på att känna lycka har användning av mina tre tips!

Som samtalsterapeut har jag hört många säga ”Jag vill ju bara känna mig lycklig!” Längtan efter lycka, längtan efter att slippa trista känslor. Längtan efter att känna sig lika lycklig som andra verkar vara. Längtan efter att ha något som andra verkar ha.

Så vad handlar denna längtan om egentligen?

En fredagseftermiddag stod jag hemma i mitt kök. Jag såg fram emot en helg med besök av kära och efterlängtade gäster. Hela huset var städat och fint, gästsängarna bäddade och handdukarna framlagda. Kylskåpet var fullt av mat och godsaker. Plötsligt överväldigades jag av en känsla att vara rik; rik på vänner och rik som hade möjlighet att köpa och bjuda på precis det jag ville. Jag kände mig rik, och tacksam; tacksam över att leva i ett rikt land där det finns affärer att handla i, tacksam över mitt hem, tacksam över mitt liv, tacksam över de älskade personer som var på väg hem till mig. Jag kände mig lycklig i mitt hjärta.

Jag tänker ganska ofta på hur lyckligt lottad jag är och hur bra jag har det. Men just i den här stunden kände jag mig genuint lycklig i hjärtat. Känslan lycka fanns plötsligt där, helt oplanerat och utan ansträngning.

Ofta när vi strävar, och längtar, efter att känna oss lyckliga så tror vi att det är något som ska komma sedan. Senare, när vi först gjort allt det där som vi tror att vi behöver göra för att äntligen få känna lite lycka.

Kanske är det i stället när vi stannar upp, när vi slutar jämföra och värdera, när vi kan tillåta oss att vara nöjda med det vi har istället för att fokusera på det vi skulle kunna ha, som vi kan känna lycka. Och vi kan inte förvänta oss att lyckokänslan blir permanent. Alla känslor kommer och går. Så även känslan lycka.

Tar det emot att bli vän med din lathet? Du är inte ensam eftersom lathet oftast anses som en negativ egenskap som man definitivt bör undvika. Lata människor är sällan eftertraktade, varken i arbetslivet eller i relationer.

Så varför skulle du fundera över att bli vän med din lathet? På vilket sätt skulle det tjäna dig?

Som samtalsterapeut har jag mött många klienter genom åren. Och många av dem har dömt sig själva vid minsta tecken på lathet. Jag minns speciellt en kvinna, vi kan kalla henne Lisa, som verkligen avskydde latmaskar. När vi gick in och tittade närmre på hennes starka reaktion på lathet så visade det sig att värderingarna fanns nedärvda sedan generationer. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” och ”Man ska arbeta och göra rätt för sig”. Lata människor var inte mycket värda, de hade knappt något existensberättigande. Det var skamligt att vara lat och därför var alla former av lathet fullständigt bannlysta i Lisas familj.

Istället hade Lisa blivit uppfostrad till att arbeta och ta ansvar, prestera och vara effektiv. Detta hade tjänat Lisa väl i livet. Hon var nu välutbildad och hade lyckats i sin yrkeskarriär. De tuffa åren som dubbelarbetande förälder hade inte lämnat något som helst utrymme för lathet. Lisa var fortfarande förtjust i sin högpresterande och effektiva sida. Om det bara inte varit för att hon blev så trött ibland. Och om det bara inte varit för den där prestationsångesten som tog allt större plats i Lisas liv.

Lisa hade utvecklat en stark delpersonlighet som var Presterande. Och för Lisa var Presterande absoluta motsatsen till Lat. Men i terapin kan vi upptäcka att det även i våra mest avskydda motpoler kan finnas en utvecklingspotential, något vi behöver i våra liv. I Lisas fall handlade det om att ibland tillåta sig att vila. Att ibland kunna välja att sänka ribban från Perfekt till Good Enough. Att ibland kunna välja att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Alla dessa behov låg hårt undanträngda under det den skamliga etiketten Lat.

”Jo”, sa Lisa med ett trött leende. ”Jag har ju faktiskt växt upp med talesättet att Vila får man göra i graven.” Sen funderade hon en stund. ”Jag kanske inte behöver vänta så länge. Det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt för mig att vara lite lat ibland. Även om det tar emot.”

Vi får de barn vi behöver för vår egen vuxna utveckling. Jag har tidigare skrivit om hur vi kan utvecklas genom att låta våra barn ”uppfostra oss” och inte enbart anstränga oss för att det är vi som ska uppfostra dem för att de ska bli så som vi vuxna behöver att de ska bli.

Vi kan lära oss mycket genom att se varje barn precis som det är, och samtidigt vara observanta på våra egna reaktioner. Tillsammans med mina klienter har jag många gånger sett hur var och en av oss fått precis de barn vi behöver för vår egen utveckling.

Jag satt en gång med en förälder som var både frustrerad och irriterad på sin tonåring. En riktig ”fjortis” och föräldern provocerades svårt av dotterns ”egoism” och ”nonchalanta attityd”. Dottern hade ju andra egenskaper också, egenskaper som föräldern tyckte om; hon var duktig i skolan och hade ett stort kompisgäng. ”Men tänk om jag hade varit lika egensinnig och besvärlig när jag var 14 år”, sa föräldern upprört, ”då hade jag fått stryk för mina föräldrar hade skämts för mig!”

När vi berörs så starkt av något är det ofta ett tecken på att det är vårt eget Inre Barn som reagerar. Och när vi arbetade vidare med detta i terapin så hittade vi förälderns egen inre fjortonåring. En tonåring som inte hade fått någon möjlighet att utveckla sin egen vilja och sina egna gränser på ett sunt sätt.

När vi arbetat vidare med detta hände det något. Plötsligt sa föräldern, min klient, att ”egentligen är ju min dotter cool! Hon går sin egen väg och tar ingen skit.” Och fortsatte nöjt: ”Jag tror att jag ska lära mig av henne. Jag tänker sluta ta skit av min chef på jobbet.”

Ja, det var dags för min vuxna klient att stå upp för sina egna behov och sätta en gräns på ett sätt hon aldrig fått lära sig av sina egna föräldrar. Men nu hade hon lärt sig det av sitt barn.

Vi får de barn vi behöver för vår egen utveckling. Tricket är att se att våra reaktioner handlar om oss själva, inte om det barn vi upplevde som provocerande.