Balsam Konsult

Frågan om att planera eller inte planera kan väcka olika känslor. I förra veckans inlägg fick du tre konkreta tips för att hantera julstressen och många gillar att ta kommandot över sin tillvaro genom att strukturera och planera.

Vi kan betrakta förmågan att arbeta fokuserat, att vara effektiv eller att ha kontroll som egenskaper. Starka egenskaper, som du gärna identifierar dig med, har du utvecklat för att du har behövt utveckla dem. Kanske uppmuntrades egenskapen ”välplanerad” i din familj, kanske har du haft så hög arbetsbelastning att du varit tvungen att ”bli” välplanerad.

Men som alla egenskaper kan ”välplanerad” både tjäna dig och begränsa dig.

Själv har jag alltid varit förtjust i min förmåga att planera, så förtjust att jag beskrivit mig själv som en välplanerad person. Planeringen har hjälpt mig att klara komplexa uppgifter i kombination med extrem arbetsbelastning. Planeringen har varit en förutsättning för logistik, effektivitet och att hinna allt som ”måste” hinnas. Den har hjälpt mig att ha kontroll och överblick. Den har hjälp mig att hålla hög kvalitet, ingenting har fått glömmas bort eller falla mellan några stolar.

Men om egenskapen ”Välplanerad” får ta över och styra hela tillvaron kan den också begränsa. I planeringsprocessen har vi tankar och uppmärksamhet på framtiden. Det kan hindra oss från att vara här och nu, att vara närvarande och se verkligheten som den är. Vi får ett tunnelseende som kan begränsa vår förmåga att ta in omgivningens behov när vi har allt fokus på att nå vårt eget mål.

Ett överdrivet planerande kan också vara drivet av en ständig, omedveten katastrofberedskap. Kanske drivs vi av en gammal bild att vi måste ha kontroll och vara beredda på alla hot. Kanske har vi lärt oss att det är farligt att misslyckas, att bli kritiserad, att det finns ingen annan att lita på så därför måste vi själva ha koll på allt. Då kan ett extremt planerande bli det verktyg vi använder för att hålla katastrofen borta så att vi kan känna oss säkra.

I samtalsterapi arbetar vi med att lära känna oss själva och våra egenskaper. Det finns ingen egenskap som är enbart ”bra” eller enbart ”dålig”. Utan tricket är att så småningom kunna göra ett medvetet val när, om och på vilket sätt vi vill använda vår egenskap. Då kan vi välja att planera när vi vill det. Och välja att låta vårt verktyg ”planeringsförmåga” vila oanvänt i vår verktygslåda när vi istället väljer att använda något annat som tjänar oss bättre just då.

Det är en rikedom att ha många verktyg i din verktygslåda. Och att ha tränat och använt dem så mycket att du skickligt kan välja det du behöver för varje situation!

Julhelgen närmar sig och många börjar känna av julstressen. Därför ska du få mina bästa 3 tips för att hantera julstress.

Det finns de som tycker att en del av charmen med jul är att vänta med julstöket till dagarna precis före jul. Och i så fall är ju inte ”julstress” något problem. Men sen finns det många som verkligen lider av stressen, kör slut på sig själva och kraschlandar i tårar och ångest istället för att känna det efterlängtade lugnet och julfriden som man sett fram emot.

Stressreaktioner beror oftast inte på hög arbetsbelastning utan på att det känns som att du inte kan påverka din situation. Därför handlar stresshantering till stor del om att ta kommandot över situationen och tillåta dig göra medvetna val.

Mina 3 bästa tips för att hantera julstress:

1. Skriv ner dina mål för julen.

Bestäm dig för hur du vill ha just denna jul detta år. Vad är viktigt för dig? Finns det några ”julmåsten” som du inte vill vara utan? Skriv ner dina mål för denna jul. Det kan handla om vilka personer du vill fira jul med eller träffa under helgen. Det kan handla om vilka maträtter du verkligen vill ha på julbordet, vem du vill köpa julklapp till eller vilket julpynt du verkligen vill ha i år.

2. Bryt ner målen i aktiviteter.

Skriv en lista på det du vill göra utifrån de mål som du valt är viktiga för dig just detta år. Allt från de julklappar du vill köpa, de maträtter du själv vill laga, de biljetter du behöver boka, de julkort du vill skriva.

Genom att skriva ner allt blir det tydligt och överblickbart. Du har då också möjlighet att avgöra om du satt dina mål på en rimlig nivå.

3. Skriv in alla aktiviteter i din kalender, från nu fram till helgen.

Börja med att skriva in de ”externa” aktiviteterna som du vill gå på; glöggkvällar, julfester och luciatåg. Kom ihåg att skriva in dina barns aktiviteter där du vill delta eller som behöver förberedas av dig.

Planera sedan in alla julförberedelser som du listat under punkt 2. Vissa saker kanske behöver göras dagen före julafton, ingen vill ju ha en skinka som griljerats veckor i förväg. Men förvånansvärt mycket går att förbereda. Vill du göra egna julköttbullar kan du göra dem redan nu och frysa in dem. Granen kan hellre stå i en hink med vatten på din balkong än ligga huggen på ett lager flera veckor före jul.

Ser du redan nu att tiden inte kommer att räcka till? Då kan du antingen revidera dina mål och sänka ribban för hur julhelgen ska vara i år. Eller delegera, säkert finns det någon i din omgivning som älskar att koka knäck eller baka kakor. Eller bestämma dig för att köpa vissa maträtter färdiga, även om du gärna velat göra dem själv. Om du haft tid, vilket du kanske inte har just denna jul. Själv minns jag att jag aldrig fått så mycket beröm för ”min” Janssons Frestelse som det år jag köpte den i delikatessdisken. Lite bittert, det erkänns, och samtidigt en nyttig lärdom att jag faktiskt inte måste göra allt själv!

Genom att göra ditt mål tydligt, bryta ner det i aktiviteter och planera in dem i din kalender har du tagit kommandot över din julstress. Och du vet att om du följer din planering så kommer du att få precis den jul du vill ha. Utan att stressa.

Förra veckan skrev jag om konflikter mellan vuxna syskon. Konflikter som har sina rötter långt tillbaka i den tid när syskonen var barn. Så hur kan vi arbeta med att hantera konflikter mellan vuxna syskon?

De urgamla konflikterna handlar om våra Inre Barns känslor som fortfarande är så starka och smärtsamma att de påverkar vårt agerande i vuxen ålder. Därför hjälper det inte att resonera rationellt och logiskt, att vi kanske till och med ”vet” anledningen till att det var som det var i vår familj där vi syskon växte upp. Det hjälper inte att vi ”förstår”. Vi behöver komma i kontakt med vårt Inre Barns känslor. Vi behöver göra det omedvetna medvetet. Vi behöver själva som vuxna nu äntligen kunna ge vårt Inre Barn det som det hade behövt få när det var litet. Först då kan vi bli fria att göra vuxna val och hantera våra konflikter med våra syskon på ett vuxet sätt.

Allt detta handlar om klassiskt terapiarbete. Men hjälper det verkligen att du arbetar med dig själv om dina syskon fortsätter att omedvetet reagera som Inre Barn? Om dina vuxna syskon envist fortsätter att agera ”barnsligt”?

Ja, det hjälper. När du själv blir medveten om hur du kan hantera dina egna känslor och behov behöver du inte längre känna dig som ett offer. Som det offer du kanske faktiskt var när du var liten. Eftersom du blev ”offrad” för att tillfredsställa någon annans behov av att du måste vara eller göra på ett visst sätt. Du blir äntligen fri att ta ett vuxet kommando över ditt liv.

När du blir medveten om dina gamla roller i familjen, och ser att du kanske faktiskt har kvar dem även som vuxen, blir du fri att göra ett medvetet val. Du kan välja att släppa rollen som den ansvarstagande storasystern eller rollen som den som måste få alla andra att må bra genom att ständigt skämta och skoja. Och genom att du släpper din gamla roll och börjar agera på ett nytt sätt kommer även dina relationer att påverkas. Plötsligt har dina syskon inte längre en ”duktig” storasyster som fortsätter att ”ta hand om allt”. Det kan öppna upp för att ditt syskon inte längre omedvetet måste stanna kvar i sin gamla roll som den som är liten och måste tas om hand. Om du haft en roll som den som måste skoja bort allt, om du väljer att släppa den rollen och istället kan välja att se med vuxna ögon. Då kommer du också att se både dig själv och dina syskon på ett nytt sätt. Och det kommer att påverka dina känslor och ditt sätt att bemöta dina syskons ”barnsliga” beteende. Det kommer att förändra er relation och vad som händer i era konflikter.

Processen kan ta tid. Ibland flera generationer. Om du ser tillbaka kan du se att dina föräldrars relationer med sina syskon har påverkat dig och dina relationer med dina syskon. Och dina relationer med dina syskon påverkar era barn.

Jag får ofta frågor som handlar om konflikter mellan vuxna syskon.

En medelålders kvinna ser ledsen ut när hon berättar om hur ensam hon känner sig: ”Mina syskon har gaddat ihop sig och uteslutit mig. Det spelar ingen roll hur jag än försöker få kontakt, ingenting hjälper.”

En ung man berättar: ”Min pappa har aldrig kommit överens med sina bröder. Jag vet inte riktigt vad som har hänt egentligen, han säger att de alltid varit orättvisa mot honom. I somras var jag den ende som inte blev bjuden på min kusins bröllop. Alla andra kusiner var där och det gjorde ont att se bilderna på facebook.”

En äldre kvinna utbrister förtvivlad: ”Mina barn kommer inte överens med varandra, de är över femtio år allihop och kivas fortfarande! Jag kan varken leva eller dö med att det alltid ska vara så här!”

Syskonrelationer är ofta de längsta relationer vi har i livet. Djupa och långvariga konflikter mellan vuxna syskon gör ont och alla inblandade lider av de känslomässiga såren samtidigt som man själv ofta ser sig själv som offer och mest lidande samtidigt som man själv tycker att man gör allt för att det ska bli ”bra” i relationen och att det är de andra inblandade syskonen som gör fel.

Så hur har det kunnat bli så här? Konflikter mellan vuxna syskon går oftast mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Ända tillbaka till när alla var barn. Och barnets obearbetade känslor finns fortfarande när vi är vuxna kvar i vårt Inre Barn. Kanske var det faktiskt så att ett syskon blev favoriserat, blev mer sett, bekräftat och omhuldat. Barn är känsliga för orättvisa och det är inte konstigt om de andra syskonen kände sig orättvist behandlade, ledsna och avundsjuka. Det spelar ingen roll om föräldrarna själva tyckte att de var rättvisa på alla sätt. Om ett barn känner sig orättvist behandlat så är det den känslan som är sann för barnet. Och som kan påverka syskonrelationen långt upp i vuxen ålder.

En annan anledning till konflikter mellan vuxna syskon kan vara att man omedvetet är kvar i den gamla roll som man hade i sin ursprungsfamilj. Barn tar på sig den roll som behövs för att familjen ska fungera. Kanske rollen som den ansvarstagande och duktiga storasystern som alltid hjälper till hemma och tar hand om sina småsyskon. Eller rollen som den tysta och snälla lillasystern som ingen riktigt tar på allvar för hon är ju så liten.

Om syskonen omedvetet är kvar i sina roller även i vuxen ålder och den ansvarstagande storasystern fortsätter ”ta hand om” lillasyster genom att ge goda råd om hur hon bör leva sitt liv. Och om lillasyster nu faktiskt blivit en vuxen kvinna fullt kapabel att bestämma själv, men hon fortfarande bär på ett Inre Barn som inte känner sig sedd och tagen på allvar. Ja, då blir det problem. Storasyster väntar fortfarande på att få uppskattning och kärlek för att hon är så hjälpsam och ansvarstagande. Och lillasyster väntar fortfarande på att bli sedd och hörd och tagen på allvar. Så fortsätter de leva sina vuxna liv som två små längtande Barn. Och ingen av dem får det de längtar efter.

Så hur kan man hantera konflikter mellan vuxna syskon? Mer om det i nästa veckas blogg.

En av de viktigaste processerna vi arbetar med i samtalsterapi är att lära känna ditt Inre Barn.

Vi bär alla på våra Inre Barn. Det är inte konstigt utan helt normalt eftersom vi alla haft en barndom. När vi är barn är vi helt beroende av att ha vuxna omkring oss som ger oss det vi behöver. Som ser våra behov och låter oss utvecklas i vår egen takt med precis det stöd och den trygghet som behövs. Vuxna som tar hand om oss och ger oss mat, omsorg och ett varmt hem. Vuxna som ser på oss med kärleksfulla ögon och uppmuntrar oss att utvecklas och lära oss allt vi behöver för att växa.

De flesta föräldrar gör sitt bästa utifrån vad de förstår och förmår. Det tar inte bort det faktum att du som barn faktiskt kanske inte fick det du hade behövt få just då. Dessa behov försvinner inte utan finns kvar i ditt Inre Barn. Trots att du nu ser helt vuxen ut på utsidan kan du bära på en längtan efter att någon ska ta hand om dig, ta över ansvaret i utsatta situationer, se dig. Och ge dig villkorslös kärlek.

Det Inre Barnet kan också bära på gamla känslor av att känna sig utanför, mindre värd eller orättvist behandlad. Du kanske går omkring med en diffus känsla av oro, att det är du som måste ta ansvar för allt och alla, du måste klara dig själv och när som helst kan en katastrof inträffa. Det finns ingen du kan lita på, det finns ingen som på riktigt kommer att finnas där för dig om det behövs.

Det Inre Barnet reagerar som ett barn. Kanske kan du känna att du är ologiskt känslig för kritik eller rädd för att bli lämnad utanför. Ditt Inre Barn har fortfarande sina känsliga känselspröt som reagerar på ett barns vis. Därför att för barnet handlade det om att överleva och barn är utsatta och i underläge just eftersom de är barn.

Så länge du är omedveten om dina Inre barn är det svårt att förstå varför du, som nu är vuxen, känner och reagerar som du gör. Kanske du till och med tror att det är något fel på dig som går omkring och är så överkänslig. Men det är inget fel på ditt Inre Barn, det reagerar på helt normalt barnvis. Däremot kan det hindra dig i ditt vuxna liv när du fortsätter att omedvetet reagera som ett barn. Det är därför som vi i samtalsterapin arbetar med att göra det omedvetna medvetet. Att se och lära känna ditt Inre Barn så att du som vuxen nu äntligen kan ge ditt Inre Barn det som det hade behövt fått för länge sedan.

Barnläkaren Kristina Bähr har intervjuat mig om det Inre Barnet i en av Sveriges bästa poddar, Hjärnpodden. Det är ett premiumavsnitt, men kanske är du redan lyssnare eller vill bli det.

Allhelgonahelgen närmar sig och vi är många som tänker på våra nära och kära som lämnat oss. Det är också en tid att reflektera över var du kommer ifrån.

Ibland möter jag människor som säger att de bara vill vara i nuet och att de bara är intresserade av framtiden. Men både nuet och framtiden har sina rötter i var du kommer ifrån. Att utforska och reflektera över din bakgrund är en förutsättning för att lära känna dig själv och vem du är just nu.

Själv har jag ägnat en stor del av det här året till att rensa ur ett dödsbo. Inte bara att tömma själva huset utan att rensa, sortera, gå igenom saker, papper, brev och foton. Känslorna har sköljt genom processen; sorg och glädje, saknad och förvåning. Förståelse och insikter om både min bakgrund och mig själv. Det har blivit allt tydligare hur jag formats av alla mina åldrar, liksom ett träd består av alla sina årsringar. Det har också blivit allt tydligare hur tidigare generationers förhållanden och värderingar är en del av marken som mitt livsträd fått sin näring ur. Och som påverkat mig och fortfarande påverkar mina val och min personliga utveckling.

Det väcker såklart också tankar om vad jag själv vill lämna efter mig. Vad som blir mitt bidrag till den jord som kommande generationer ska hämta sin näring ur.

Det hör till Allhelgonahelgen att tända ljus och tänka på alla dem som du inte har kvar här i livet. Du kan också reflektera över allt som du är tacksam över att du fått med dig från de som nu är borta. Och kanske vad du önskar att ni hunnit prata om eller göra tillsammans innan det var för sent. Kanske är det något du velat fråga om eller få veta mer om, allt det där som också är en del av dig och var du kommer ifrån.

Dessa tankar kan i sin tur leda till att se hur det är just nu. Att du fortfarande kanske har nu levande människor i din närhet som du kan välja att prata med. Att fråga, berätta och därigenom lära känna var du kommer ifrån. Det är fint att minnas de döda. Det är också fint att lära känna de som lever här och nu. Både andra och dig själv.

Ibland skickar tillvaron en liten påminnelse om vikten av att ha distans till sig själv och livet.

Jag kom ut på trottoaren i höstsolen, direkt från en superintressant föreläsning. Fylld av intryck och tankar fick jag impulsen att gå in i närmsta kyrka för att sätta mig och reflektera i lugn och ro innan jag skulle till tunnelbanans hets.

Runt hörnet låg Klara Kyrka och jag gick dit och satte mig i en bänk för lite kontemplation. Men det kändes inte riktigt som vanligt i kyrkan. Runt omkring mig kretsade människor, några var på väg för att ta kaffe vid ett bord i sidoskeppet, några satt i en grupp och sjöng lite trevande till en gitarr. Det lät inget vidare tänkte jag för mig själv och började titta närmre på alla som mer eller mindre rastlöst vandrade runt i kyrkorummet. De såg slitna ut. Dåligt klädda, psykiskt sköra, en del med uppenbart missbrukarutseende.

Jag insåg plötsligt att det var första gången jag besökte Klara Kyrka. Denna kyrka som är så känd för sin sociala verksamhet bland samhällets utsatta och som jag, på avstånd, så många gånger skickat pengar till för att stötta deras arbete. Jag hade känt mig ädel och generös som bidragit till deras arbete med att hjälpa utsatta kvinnor, flyktingar och hemlösa. Och nu satt jag här mitt i verkligheten och kände känslor av irritation över att jag inte fick den lugna och fridfulla stund som jag förväntat mig. Jag som kom från min viktiga föreläsning som skulle göra mig till en ännu bättre samtalsterapeut.

Känslan av irritation gick över till skam och eftertanke. Vem var väl jag som tog mig rätten att värdera, att sätta mina behov framför deras? Några ord från en välkänd psykiatriker vällde fram ur mitt minne; ”Without the mercy of God it could have been me.”

När jag såg tillbaka på mitt liv och alla de val som jag råkat göra i utsatta perioder, alla tillfälligheter och personer jag mött så insåg jag på djupet att det faktiskt kunde ha varit jag. Och nu är det inte så. Jag tillhör dem som har ett varmt och vackert hem att åka till. Jag har kylskåpet fyllt med mat och pengar att köpa det jag behöver. Jag har familj och vänner och ett meningsfullt arbete. Jag har haft turen att födas i ett av världens rikaste länder, i en fredlig tid, och jag kunnat utbilda mig precis hur mycket jag vill. Jag har oändligt mycket att vara tacksam över.

Istället för min förväntade reflektion och summering av just den föreläsning som jag kom ifrån så fylldes jag av tacksamhet, ödmjukhet och en vilja att hitta meningen med just detta. Att vara en människa bland alla andra människor, varken bättre eller sämre, varken mer eller mindre värd. Att vara en medmänniska.

Efter en stunds tystnad frågade jag kvinnan mitt emot mig: ”Vad är det som gjort att du överlevt, trots allt?”

Många andra, som upplevt liknande saker, har gått under. De har begått självmord, blivit dödade eller försvunnit in i en skuggvärld av missbruk, kriminalitet eller psykisk sjukdom. Men kvinnan som sitter mitt emot mig, min klient, har inte bara överlevt utan lever sitt fungerande liv här och nu.

Så vad är det egentligen som gör att en människa kan överleva de vidrigaste, mest ensamma och utlämnande saker man råkat ut för i livet? Att växa upp med missbruk och misshandel, att bli använd av de vuxna för att fylla deras behov. Att bli utsatt för mobbning eller sexuella övergrepp, att bli utesluten ur sin familj, att behöva fly för sitt liv, att mista det man älskar och behöver.

Det finns forskning som visar på viktiga faktorer för motståndskraft och vår förmåga att hantera kriser och förändringar i livet. Men när jag frågar mina klienter vad som gör att de egentligen har överlevt allt de gått igenom får jag oftast två svar:

Ett av svaren handlar om att man innerst inne ”visste” att man skulle överleva. Innerst inne hade man en grundmurad tro på att man skulle klara sig igenom allt och förr eller senare komma ut på andra sidan svårigheterna. Någonstans visste man att man inom sig bar på en kärna som inte går att förstöra. Jag brukar kalla detta för vår kärna av guld, den som vi alla har med oss sedan vi föddes till denna värld. Mina klienter brukar beskriva denna som en inre kompass som omedvetet visar vägen till nästa steg.

Det andra svaret handlar om att man vid svåra tillfällen i livet mött människor som haft en avgörande betydelse just då. När man ser tillbaka kan man minnas en mormor som gett trygghet, en lärare som trott på en, en granne som gett en hjälpande hand. Ibland kan det vara en läkare eller en terapeut. Men förvånansvärt ofta handlar det också om tillfälliga, till synes slumpmässiga möten med en medmänniska som just då och just där var precis det som behövdes.

Själv väljer jag att tro på att det kanske inte är så slumpmässigt. Utan att vi faktiskt möter de människor vi behöver på vår livsväg.

Ibland får jag frågor om egoism och terapi. Kan det inte vara så att man blir egoistisk av att arbeta med sin egen personliga utveckling? Att fokusera på sig själv och sina egna känslor, tankar och beteenden? Att älta sin barndom och fundera över sina egna behov?

Det händer att klienter säger att deras partner tycker att klienten blivit mer självisk sedan hen började i terapi. Oftast handlar det om klienter som varit anpassningsbara och givande, klienter som haft svårt att sätta gränser och skilja sina egna känslor och behov från omgivningens. Dessa mönster har varit bekväma för omgivningen, de har främst tjänat omgivningens behov. Därför kan vi fundera över vem som egentligen varit egoistisk i ett sådant förhållande.

I samtalsterapi arbetar vi med att identifiera och lära oss hantera alla våra olika delar. Vi utforskar våra känslor, tankar, intuition och fantasier. Vi utforskar ångest, rädslor och gamla inlärda mönster. Vi lär känna oss själva för att hitta en sund självkänsla. Därifrån kan vi så småningom använda vår vilja för att utifrån våra värderingar göra medvetna val, val som alltid både tjänar oss och begränsar oss.

En sund och stabil självkänsla handlar varken om att bli självgod eller egenkär. Istället kan du använda din självkänsla och självkännedom till att medvetet välja hur du vill använda dina olika delar och agera i olika situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att jag hävdar att terapi motverkar egoism. Genom att lära känna dig själv och hitta den du är utvecklar du istället en genuin förmåga till empati. Denna empatiska förmåga kan du välja att använda för både din egen och omgivningens bästa.

Eller för att citera den kända läkaren och författaren Elisabeth Kübler-Ross:

”Ni måste förstå att ni inte kan hela världen förrän ni helat er själva först.”

Ibland möter jag klienter som säger att de går omkring som en tryckkokare. Ofta är de förnuftiga personer och möter tillvaron med ett klokt intellekt. De resonerar rationellt och deras omgivning uppfattar dem som förståndiga och vettiga människor.

Och ändå säger de själva att det känns som om de går omkring med en tryckkokare inombords. Ibland exploderar de okontrollerat. Triggade av något som både de själva och omgivningen tycker är en bagatell, kanske en oskyldig kommentar eller en väldigt liten händelse. Då kan tryckkokaren explodera i vrede och ut strömmar okontrollerad ilska eller tårar. Eftersom omgivningen inte känner igen den förnuftiga personen som vanligtvis är så sansad och kontrollerad reagerar omgivningen ofta med att dra sig tillbaka eller fördöma; ”Vad hände? Har hen blivit alldeles knäpp?”

Så varför blir det så här?

Jo, inuti den där tryckkokaren finns en massa instängda och nertryckta känslor. De har stängts in där för att personen som bär på tryckkokaren har varit tvungen att stänga in dem och ofta är det inlärt mycket tidigt i livet.

Om våra känslor inte blivit speglade när vi var barn, om vi inte fått lära oss att sätta namn på känslorna har vi heller aldrig fått lära känna den del av oss själva som består av våra känslor. Kanske har vi till och med fått lära oss att det är fel och fult att visa ”negativa” känslor. Eller att det bara är ”svaga” människor som visar känslor. Självklart lär sig barnet då att dölja sina känslor, för barn gör allt för att anpassa sig till flockens behov så att de ska bli accepterade.

Det finns också barn som lärt sig att oavsett hur ledsna, förtvivlade, arga eller övergivna de känner sig så finns ingen hjälp att få. Ingen vuxen ser deras förtvivlan och ingen vuxen tar ansvaret för att ge dem det de behöver. Kanske blir de till och med hånade eller slagna om de visar ”fel” känslor.

Det är dessa barn som lär sig att det är bäst att trycka ner sina egna känslor. Men känslorna försvinner inte. De samlas i den inre tryckkokaren där locket sitter stenhårt fast och trycket bara ökar. Ibland blir trycket så starkt att det blir en explosion. Och varken omgivningen eller personen som bär på tryckkokaren förstår vad som hände, det blir bara ”fel”.

I terapin kan vi arbeta med att lugnt och försiktigt lyfta på locket och lära känna innehållet i tryckkokaren. Steg för steg lär klienten känna och känna igen sina känslor. Känslor är inte farliga i sig, de är bara känslor. Inte för att de är bättre eller sämre än vårt förnuft. Utan helt enkelt för att känslorna också är en del av oss.

Läs också:

Att följa sina känslor

Att hantera sina känslor