Balsam Konsult

Går det att gå in i väggen och igenom? Att komma ut på andra sidan och fungera i livet?

Långvarig stress kan i värsta fall övergå i utmattningssyndrom, ett mycket allvarligt tillstånd då det gått så långt att man fått hjärnskador av stress. Hjärnans signalsubstanser och kroppens hormoner fungerar inte längre som de ska.

Utmattningssyndrom kallades tidigare för utmattningsdepression, utbrändhet eller att ha ”gått in i väggen”. Det är en sjukdom där skadorna utvecklats under lång tid och där symptomen kommit smygande. De som drabbas av utmattningssyndrom är oftast personer som är högpresterande och ambitiösa med höga krav på sig själva. Därför har man nonchalerat sina stressymtom och istället för att ge sig återhämtning har man drivit sig själv ännu hårdare, slopat pauser och dragit ner på sömnen för att hinna det man ska. De som drabbas är oftast också lojala och ansvarstagande personer. I stället för att ta sig ur dysfunktionella arbetsplatser och relationer har man tvärtom stannat kvar och tagit ännu mer ansvar för att försöka få kontroll över situationen.

Detta kan pågå länge, ibland under flera år, och ju ”starkare” personen är desto längre orkar den härda ut. Men till slut smäller det. En del av mina klienter har beskrivit det just som att gå in i en vägg, att marken försvinner under fötterna, att man plötsligt inte vet var man befinner sig, man står på gatan och hittar inte hem till sin bostad, blackouten är total. Sen följer oftast en mycket lång tid av sjukskrivning där hela livet sätts på paus eftersom hjärnan och kroppen inte orkar mer. Systemet har kollapsat och energin är slut.

Den som är på väg in i ett utmattningssyndrom saknar nästan alltid själv sjukdomsinsikt. Istället för att ta sin ökande trötthet på allvar kompenserar man genom att tvärtom arbeta hårdare för att prestera det man ”måste”. Därför kan det kännas extra svårt när omgivningen i efterhand frågar varför den som drabbats av utmattningssyndrom inte själv sa ifrån och satte stopp.

Därför är också det viktigt att omgivningen, speciellt arbetsledare och personalansvariga på personens arbetsplats, är uppmärksamma på tecken som kan leda till utmattningssyndrom. Tecken som koncentrationsproblem, irritabilitet, aggressivitet eller att man drar sig undan sociala kontakter. Andra varningssignaler är sömnproblem, ångest och givetvis en ständig trötthet.

Utmattningssyndrom är det sista stadiet av stress. Går det då att komma tillbaka till livet igen? Ja, det gör det.

Läs mer:

Att komma tillbaka efter utmattningssyndrom

Historien om Anna, en av alla som drabbats

Att bearbeta utmattningssyndrom i samtalsterapi

Hur familjen drabbas

Att börja arbeta igen efter utmattningssyndrom

Så småningom kan vi lyfta blicken och se hur allting hänger ihop.

Många som söker terapi gör det av en speciell anledning. Det kan handla om allt från att man upplevt en smärtsam separation till att man alltid känner sig stressad till att man aldrig får till en hållbar kärleksrelation. Problemet har tagit över en stor del av tillvaron. Och någonstans hoppas och tror man att om man bara löser detta avgränsade problem så kommer livet att fungera smärtfritt och lyckan kommer för att stanna.

Men riktigt så enkelt är det inte. För allting hänger ihop.

Vi kan jämföra med hur ett företag fungerar; det räcker inte att satsa enbart på marknadsföring för att vi upplever att vi säljer för lite. Om vi ser marknadsföringen som vårt ”problem” kanske vi kan förbättra resultatet på kort sikt, men i längden måste vi sannolikt även utveckla kvalitet, logistik och service.

I samtalsterapi kan vi använda det upplevda problemet som en ingång men så småningom ser vi att allting hänger ihop. Det räcker inte med att bara ändra våra tankar. Eller att bara bearbeta känslorna. Eller att bara träna in ett nytt sätt att agera. Eller att bara ta bättre hand om vår kropp. För alla delar hänger ihop och påverkar varandra. Vi påverkas dessutom av var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Så det är inte konstigt om vi människor känner oss osäkra och vilsna ibland.

Samtidigt tänker jag att det är just denna osäkerhet som är en förutsättning för utveckling. Som gör att vi har möjlighet att se nya infallsvinklar, vara öppna för nya kombinationer och hitta nya vägar. Som samtalsterapeut har jag valt att arbeta på individnivå med hur allting hänger ihop. Det är ett kreativt och spännande arbete.

Just nu skulle jag önska mer av detta även på samhällsnivå. Att man slutar definiera specifika områden som problem som kan lösas oberoende av allt annat. Att man istället lyfter blicken och ser hur allting påverkar vartannat på många olika sätt. Att man ser hur allting hänger ihop.

Ofta händer det mycket i våra relationer under semesterledigheten. Vi har mer tid för partner, familj och vänner och umgås på ett annat sätt än under arbetsperioder. Detta kan leda till att vi kommer varandra närmre och att vi får fina upplevelser tillsammans. Vi utvecklar och stärker vår ”flock” och går in i höstmånaderna med ny energi.

Men semesterledigheten kan också vara påfrestande för våra relationer. Skilsmässostatistiken är på topp efter sommaren, liksom efter julledigheten. Vad beror det på? Det är såklart individuellt. Det blir svårare att undvika konflikter genom att fly in i vardagsrutiner och jobb. Gammalt tjafs kommer lätt upp till ytan när man ”måste” umgås intensivt. Många dricker mer alkohol på semestern än annars. Men framför allt är mitt intryck att det beror på att man haft olika förväntningar på ledigheten. Och att man inte kommunicerat sina förväntningar tydligt med omgivningen.

Om den ena partnern förväntat sig att äntligen få vila, kanske att den andre ska ta över ansvaret för barn och matlagning. Och den andre partnern förväntat sig att äntligen få ägna sig helhjärtat åt sin hobby. Och man inte kommunicerat sina respektive förväntningar, ja, då blir det problem.

Om man dessutom lägger ansvaret på partnern, eller omgivningen, för att man själv ska få det man behöver och må bra. Ja, då är risken att man även riktar sin ilska och besvikelse på omgivningen när det inte blev som man förväntat sig.

Om man låter sin besvikelse ta sig uttryck i anklagande attacker väcks automatiskt ett försvar hos den andre. Försvaret kan ta sig uttryck i en aggressiv motattack eller genom att man barrikaderar sig bakom tystnad, surhet eller martyrskap. Och den efterlängtade semesterledigheten blev inte så kul för någon.

Lösningen heter kommunikation. För att kommunikation ska fungera behövs dels att vi tydligt kan uttrycka våra tankar, känslor och behov. Det krävs också att vi kan, och är villiga, att lyssna. Båda delarna är svårt när vi befinner oss i anfall eller försvar.

Därför är det smart att ta hjälp av en utomstående och objektiv person. Därför finns det samtalsterapeuter och parterapeuter. Om du vill.

I samtalsterapi arbetar vi mycket med att utveckla Viljan. Så att du kan välja det du verkligen vill.

Ofta tror vi att viljan är fri och att vi väljer fritt. Men riktigt så enkelt är det inte. Många gånger är det våra inlärda roller som bestämmer hur vi väljer att agera eller inte agera. Om vi till exempel lärt oss att vi måste vara starka och klara oss själva kommer det att påverka hur vi väljer. Eller om vi lärt oss att vi måste anpassa oss och inte vara till besvär, ja då kommer vi att hantera situationen på ett helt annat sätt än om vi lärt oss att vi har rätt att ta plats här i livet.

En del har lärt sig att de inte har någon rätt att välja överhuvudtaget. En av mina klienter berättade att hon växt upp med att höra ”din vilja sitter i skogen!” Fortfarande som vuxen hade hon svårt att inse att hon kunde ha en egen vilja, hon lät andra bestämma det mesta i sitt liv.

Det är en spännande upptäcktsfärd när vi i samtalsterapin kan utforska och lära känna våra olika delpersonligheter, alla de roller som vi lärt oss att vi måste spela för att duga och bli omtyckta. Då upptäcker vi också hur mycket dessa roller påverkat våra val. Allt ifrån val av utbildning och yrke till val av partner och livsstil.

Det är först när vi identifierat alla våra delar och lärt oss hantera dem som vi på riktigt kan göra medvetna val. Och det är kanske först då vi upptäcker att alla val har ett pris, alla val både tjänar oss och har ett pris vi får betala. Och att det faktiskt är ett val även att inte välja.

Ett exempel: Om du befinner dig i en relation där du mår dåligt så kanske en Lojal del av dig vill stanna, härda ut, göra ditt bästa eftersom du en gång lovat evig kärlek. En Duktig del av dig tar på sig alltmer ansvar och arbete för att få allt bli bra. Och så väljer Lojal och Duktig åt dig, de väljer att du ska stanna i relationen.

Eller kanske du har en inre Rebell som säger att du tänker minsann inte anpassa dig efter någon annan! Eller en Konflikträdd del som tycker att nu börjar det bli lite väl jobbigt med alla krav i relationen. Och så väljer Rebellen och den Konflikträdde åt dig, de väljer att dra sig ur relationen.

I själva verket är det inte Du som valt vad Du verkligen vill. I samtalsterapin kan du lära känna dina olika delar, och därmed dig själv. Och hitta din styrka i att medvetet välja det Du verkligen vill. Och välja utifrån värderingar som Du medvetet valt.

Denna sommar är vi väl många som, åtminstone bildligt, drabbats av värmeslag. Själv har jag ibland undrat om jag fått algblomning i hjärnan av värmen, jag har undvikit att tänka djupsinniga tankar och lagt ambitiösa sommarplaner åt sidan. Mest har jag latat mig, badat och njutit av sommarledigheten.

Men jag har också mött klimatångest. Värme, torka och bränder har fått många människor att känna rädsla och ångest över klimatförändringarna som de flesta forskare är överens om håller på att ske. Och som blivit extra tydliga för oss alla just denna ovanliga sommar. Vad händer med vattnet? Vad händer med vår livsmedelsförsörjning? Och hur ska det bli för våra barn och barnbarn? Det är många frågor som kan väcka klimatångest. Ångest inför framtiden.

Så hur kan vi hantera vår klimatångest?

Som med all annan ångest kan vi stanna upp och ta den på allvar. Under ångesten finns rädsla, och allra djupast handlar det om vår rädsla att dö.

Nästa steg är att göra en verklighetscheck. Är det ett verkligt hot eller är det enbart vår egen fantasi som framkallar ångesten? Om vi kan se att vår ångest grundar sig i våra egna fantasier om en hotbild kan vi, åtminstone när vi bearbetar detta i terapi, se att det ofta kommer ifrån att vi lärt oss att ständigt vara observanta på hot. Om vi saknat nödvändig trygghet har vi lärt oss att leva i ständig katastrofberedskap. Givetvis inte enbart när det gäller klimatförändringar utan alla förändringar som kan innebära att vi blir övergivna, ensamma, maktlösa eller riskera att inte klara oss.

Om vi däremot kan se att vår ångest beror på ett verkligt hot behöver vi fråga oss om vi kan göra något åt hotet. Därför att känslan av maktlöshet är mycket stressframkallande.

Oftast finns det något du kan göra för att ta kommandot över ångesten. Du har själv möjlighet att välja vad och hur du vill göra. För att ta kommandot över klimatångest kan du kanske välja att förändra några av dina vardagsvanor för att de ska stämma överens med dina medvetna värderingar. Du kan välja att engagera dig politiskt eller i en miljöorganisation. Du kan ta reda på de olika partiernas miljöpolitik innan du väljer hur du vill rösta i valet i höst.

Utifrån din egen upplevelse och utifrån vad just Du mäktar med kan du ta kommandot över ångest som grundar sig i hot där du själv kan göra något för att påverka situationen.

Sådant som vi inte kan påverka, där vi verkligen är maktlösa, får vi hantera på annat sätt. Men mer om det i kommande inlägg.

Du har möjlighet att välja vad du tror på. Vad du vill tro på.

Jag satt en gång mitt emot en klient som vägrade tro på att hennes man älskade henne. Trots att han uttryckte det både i ord och kärleksfulla handlingar så vågade hon inte tro på honom. Hon valde, medvetet eller omedvetet, att tvivla och känna sig osäker.

Vad beror det på att vi väljer att inte tro? Det kan givetvis bero på många olika saker. Ibland kan det finnas uppenbart synliga skäl att tvivla, ibland kan det handla om vår egen svårighet att våga lita på någon. Ibland kan det handla om att vi tvivlar på att någon överhuvudtaget kan älska oss, att vi skulle kunna vara värda att bli älskade.

När jag var tonåring hade jag en kamrat som var aktiv i en frikyrka och djupt troende på Gud. På en tonårings lite arroganta sätt frågade jag henne hur det skulle kännas om hon efter att hon hade dött upptäckte att det fanns ingen himmel och ingen Gud? Hon log stillsamt och svarade att det spelade ingen roll, hennes Gudstro gav henne så mycket i detta liv att det var värt att ta risken att det inte väntade något himmelrike på andra sidan.

Och det är väl detta som Tro handlar om. Att vi väljer att tro på något utan att ha några garantier, utan att Veta hur det på ett garanterat mätbart sätt står till. Att vi har möjlighet att välja att säga Ja eller Nej till vad vi vill tro på.

Detta gäller både i stort och smått. Vi väljer om vi vill tro på Gud, universums krafter, en speciell religion, vetenskapen, en affärsidé, det vi läser i sociala medier eller något skvaller vi hör.

Det viktiga är att vi väljer medvetet. Och för att kunna göra det behöver vi också bli medvetna om hur det tjänar oss att Tro på något. Och vad som hindrar oss från att Tro, även om det kanske är det som vi innerst inne längtar efter att göra.

För du har möjlighet att välja vad du tror på. Och det påverkar ditt liv här och nu.

Tydlighet ger trygghet brukar jag säga till mina klienter. Att säga det man menar och mena det man säger. Att veta vad som gäller. Att veta var gränserna går. Att veta vad som förväntas och vad som kommer att hända. Från det att vi är små barn behöver vi kunna lita på vår omgivning, vi behöver en tydlig bild av hur ”världskartan” ser ut och hur vi ska navigera i vår värld för att klara oss.

Oklara regler och otydlig kommunikation skapar otrygghet och stress. För att hantera detta utvecklar vi olika strategier för att överleva i världen. Kanske utvecklar vi ett undvikande beteende och strävar efter att synas så lite som möjligt för att inte utsätta oss för risken att göra fel. Kanske lär vi oss att använda manipulation eller anpassning för att undvika att bli kritiserade. Kanske försöker vi ändå göra allt perfekt för att leva upp till krav som hela tiden förändras.

Dessa överlevnadsstrategier tar vi omedvetet med oss in i vår vuxna ålder. Vi har ju en gång lärt oss att vi behöver dem för att klara oss i världen.

Just nu är påbudet om GDPR ett bra exempel på hur otydlighet skapar otrygghet. Oklara regler och dubbla budskap skapar stress och osäkerhet bland företagare som är beroende av att kunna navigera på den ”världskarta” som gäller när man driver företag. Samtidigt hotar den auktoritet som har makten med enorma böter om vi bryter mot de regler som, även av experter, kan tolkas på helt olika sätt. Precis som att barn gör allt de kan för att klara sig i den miljö de är beroende av så gör nu de flesta företag allt de kan för att göra rätt, bli betraktade som okej och undgå straff i den miljö de är beroende av.

Och vi kan känna igen de gamla överlevnadsstrategierna; att undvika genom att göra ingenting och hoppas att man undgår uppmärksamhet, att manipulera genom att hitta fiffiga genvägar att hantera problemen, att verkligen göra sitt allra bästa för att tillgodose de regler som inte går att tillgodose eftersom de förändras beroende på vem man frågar.

Precis som när vi var barn är det kanske inte själva reglerna vi reagerar mot och gör oss osäkra. Utan otydligheten och sättet de kommuniceras på. För det är Tydlighet som ger Trygghet.

Det är sällan för sent att göra något för första gången. Förra veckan var jag för första gången i mitt sextioåriga liv med på en träningsresa. Tidigare har jag alltid tyckt att jag var för gammal, för tjock och för otränad för att åka på träningsresa. Det skulle nog bli för jobbigt tänkte jag. Och kanske skulle jag sinka de andra i gruppen, för de var garanterat mer vältränade än jag, tänkte jag. Och tänk om min gamla ryggskada skulle komma tillbaka? Ja, det fanns verkligen många skäl att inte utsätta mig för riskerna med en träningsresa!

Visst är det nyttigt att träna, sa förnuftet. Men det kan man väl lika bra göra hemma. När man har tid. Om det blir någon tid över alltså. Och dessutom var det väl en onödig lyx att åka utomlands för att ägna en hel vecka åt träning när man kan vara hemma och jobba och göra nytta? Ja, jag hade verkligen väldigt många förnuftiga och rimliga skäl att inte åka på någon träningsresa. Det var helt enkelt inte något för mig.

På det här sättet kan vi fortsätta att begränsa oss själva och vår egen utveckling. Vi intalar oss att det är för sent att byta jobb, onödigt att gå en utbildning, inte lönt att pröva något nytt.

Ofta är det våra rädslor som begränsar oss. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att inte duga, rädsla för det okända, rädsla för att gå utanför vår invanda trygghetszon. Det kan också vara gamla inlärda ”sanningar” som vi omedvetet bär på, ”sanningar” som säger att det finns saker som inte är till för oss utan bara för andra.

Men när vi bestämmer oss för att gå emot våra rädslor, gå utanför vår trygghetszon så växer vi som människor. Inte bara på det specifika område där vi bestämmer oss för att göra något nytt utan det sprider sig även till andra områden i livet.

För det är sällan för sent att göra något för första gången.

Många tycker det är positivt att vara lösningsorienterad. I jobbannonser efterfrågas egenskapen lösningsorienterad och ofta ställs det, lite lättvindigt, i motsats till att vara problemorienterad.

Men vad innebär det egentligen att vara lösningsorienterad? Jo, utifrån ett upplevt problem eller behov fokuserar vi på målet, att få vårt behov tillgodosett. Att vara lösningsorienterad har alltid varit en nödvändighet för människors överlevnad. Om vi tänker oss ”urmänniskan” som strövade omkring på savannen och plötsligt började känna sig hungrig så innebar det att hon hade ett behov hon var tvungen att fylla för att överleva; hon var tvungen att hitta mat. Och för att hitta mat behövde hon fokusera på hur hon skulle lösa problemet så effektivt som möjligt.

Vi fungerar fortfarande likadant som urmänniskan. När vi behöver fokusera på lösningen börjar vi utforska möjligheterna och undersöka olika alternativ. Hoppet om att bli belönade sätter igång utsöndringen av belöningshormonet dopamin. Dopaminet gör oss uthålliga i vår jakt på lösningen. Det gör oss energiska, aktiva, drivna och entusiastiska. Oavsett om målet är att hitta mat för magen, att få en bonus på jobbet eller att ingå i en attraktiv grupp som vi vill vara med i.

Som samtalsterapeut har jag träffat många människor som älskar att vara i sitt lösningsorienterade flöde. De njuter av att känna energin i dopaminpåslaget, att ha fullt fokus på målet och belöningen.

Det är verkligen härligt och kraftfullt att vara lösningsorienterad. Men som alla egenskaper har det också sitt pris. Att ha allt fokus på lösningen innebär att vi får ett tunnelseende. Allt annat runt omkring blir mindre viktigt, vi blir sämre på att lyssna och ta in andras åsikter, vi blir sämre på att ta hänsyn till omgivningens behov. Den höga energin kan göra oss rastlösa, riskbenägna och egoistiska. Det viktiga är ju att lösa problemet, få vår belöning och ”överleva”.

Om vi går tillbaka till jämförelsen med urmänniskan på savannen så följdes en framgångsrik problemlösning naturligt av återhämtning. När man hittat föda och ätit sig mätt kunde man slappna av och vila. Nöjd, lugn och tillfreds kunde man vila tillsammans med sin flock och eftersom alla akuta behov var tillgodosedda kunde man känna sig lugn och trygg. När trygghetshormonet oxytocin utsöndras kan vi också öppna upp och bry oss om andra och känna oss harmoniska i livet.

Det är alltså inte meningen att vi ska vara lösningsorienterade hela tiden. Vi kanske känner oss aktiva och energiska men det lösningsorienterade tillståndet tar också energi. Därför behöver vi tillåta oss att fylla på ny energi genom att återhämta oss mellan varven. Urmänniskan gjorde detta naturligt och instinktivt. Idag har vi uppfunnit så många behov som vi tror är nödvändiga att tillgodose för att överleva att vi driver oss själva att hoppa över återhämtningen och ständigt ha fokus på nya mål.

Men det är inte någon hållbar lösning i längden.

Ibland behövs det så lite. I lördags satt jag på min trädgårdsbänk i vårsolen och pustade ut med en kopp kaffe. Som vanligt när våren äntligen kommer är det en massa saker som plötsligt behöver göras och nu hade jag både tvättat fönstren och kämpat med den eviga mossan i gräsmattan. Mina tankar var upptagna med allt annat som också behövde fixas och jag kände hur min effektiva sida planerade hur jag skulle hinna med så mycket som möjligt.

Plötsligt öppnade grannen sin dörr och kom ut till mig där jag satt. I handen höll hon en vit pappersservett med något i. Hon sa: ”Jag har sett hur du har jobbat och eftersom jag har bakat så tänkte jag att du kanske behöver något gott?” Hon räckte fram servetten med en stor bit kaka.

Jag blev överraskad. Och glad. Kakan doftade underbart av choklad och mandel. Den var ren njutning i min mun och passade perfekt till mitt kaffe. Jag blundade och njöt och kände hur jag förflyttades från tankarna på min att-göra-lista till Här och Nu. Plötsligt kunde jag känna solvärmen mot mitt ansikte och hur skönt det var att sitta där på bänken. Livet var gott och jag fylldes av tacksamhet över att allt var precis så.

Och jag tillät mig att bara ta emot. Jag struntade i att analysera vilka signalsubstanser som utsöndrades i någon av oss, jag struntade i att fundera över antalet kalorier i kakan. Jag släppte alla impulser som sa att jag måste ge något tillbaka. Jag bara tog emot och sa tack och kände mig genuint glad för gåvan.

Ibland behövs det så lite. Så lite för att vi ska känna oss sedda och bekräftade. En liten omtanke eller ett vänligt ord. En liten gest av empati, en gåva utan att förvänta sig att få något tillbaka. För ibland behövs det så lite och i det lilla kan det samtidigt rymmas något mycket stort.