Ibland behövs det så lite

Ibland behövs det så lite. I lördags satt jag på min trädgårdsbänk i vårsolen och pustade ut med en kopp kaffe. Som vanligt när våren äntligen kommer är det en massa saker som plötsligt behöver göras och nu hade jag både tvättat fönstren och kämpat med den eviga mossan i gräsmattan. Mina tankar var upptagna med allt annat som också behövde fixas och jag kände hur min effektiva sida planerade hur jag skulle hinna med så mycket som möjligt.

Plötsligt öppnade grannen sin dörr och kom ut till mig där jag satt. I handen höll hon en vit pappersservett med något i. Hon sa: ”Jag har sett hur du har jobbat och eftersom jag har bakat så tänkte jag att du kanske behöver något gott?” Hon räckte fram servetten med en stor bit kaka.

Jag blev överraskad. Och glad. Kakan doftade underbart av choklad och mandel. Den var ren njutning i min mun och passade perfekt till mitt kaffe. Jag blundade och njöt och kände hur jag förflyttades från tankarna på min att-göra-lista till Här och Nu. Plötsligt kunde jag känna solvärmen mot mitt ansikte och hur skönt det var att sitta där på bänken. Livet var gott och jag fylldes av tacksamhet över att allt var precis så.

Och jag tillät mig att bara ta emot. Jag struntade i att analysera vilka signalsubstanser som utsöndrades i någon av oss, jag struntade i att fundera över antalet kalorier i kakan. Jag släppte alla impulser som sa att jag måste ge något tillbaka. Jag bara tog emot och sa tack och kände mig genuint glad för gåvan.

Ibland behövs det så lite. Så lite för att vi ska känna oss sedda och bekräftade. En liten omtanke eller ett vänligt ord. En liten gest av empati, en gåva utan att förvänta sig att få något tillbaka. För ibland behövs det så lite och i det lilla kan det samtidigt rymmas något mycket stort.

 

 

Till bloggen