Balsam Konsult

Vad handlar egentligen perfektionism om? Denna strävan att vara perfekt, felfri och oklanderlig. Att tåla att granskas in i minsta detalj, att förutse varje risk för att något ska gå fel. Alla har vi väl mött perfektionister både på jobbet och privat.

Om vi betraktar perfektionism som egenskap så är den som alla andra egenskaper, den kan både tjäna oss och begränsa oss. Det finns många yrken och arbetsuppgifter där vi behöver vara noggranna och prestera så perfekt resultat som möjligt. Men de flesta klienter jag möter i mitt arbete som samtalsterapeut upplever sin perfektionism som en belastning. Perfektionism är kopplat till Prestation och leder till att vi har överdrivet höga krav på oss själva. Vi har lärt oss att vi måste prestera perfekt för att duga, för att vara värdefulla som människor. Eller kanske för att undvika kritik och förlöjligande för att vi inte presterat det som duger i omgivningens ögon.

Perfektionism kan också begränsa oss genom att vi undviker att göra saker som vi inte kan göra perfekt. Vi skjuter upp, prokrastinerar, och låter bli att ta itu med det vi inte kan, eller orkar, göra perfekt.

Problemet med perfektionism är att det är svårt att mäta. Ordet perfekt går inte att komparera; om något är perfekt kan det inte bli perfektare eller mer perfekt. För vem är det egentligen som bestämmer vad som är perfekt? Vem är det som lagt den där ribban som vi strävar efter att klara att komma över utan att riva och bli utsatta för kritik? När vi lyssnar på vår inre röst som viskar att vi måste vara perfekta kan vi förnimma var den kommer ifrån, kanske från en krävande förälder eller en kritisk lärare vi varit beroende av för länge sedan.

För att hantera vår perfektionism i nutid behöver vi ta kommandot och sätta vår egen ribba för vad som är perfekt för oss själva, just nu. Annars riskerar vi att aldrig någonsin prestera tillräckligt perfekt och vi kan aldrig känna oss nöjda. Detta skapar stress eftersom vi då ständigt lever med känslan att inte vara tillräckliga, inte tillräckligt perfekta och därför i konstant risk för att bli kritiserade, av andra människor eller av vår egen inre kritiska röst.

Jag önskar oss alla en Glad Påsk! Och funderar över varför just Påsken är Glad? Det handlar ju inte bara om att vi är glada för att ljuset och våren är på väg. Eller att vi är glada över att kanske få en ledig långhelg med besök av söta små påskkärringar. Eller att vi får njuta av den goda påskmaten med ägg och lax och lammstek.

Själv kommer jag att ägna denna påskhelg åt att rensa ur ett dödsbo och först tänkte jag att det kommer att bli en ovanligt sorglig påsk. Men ursprungligen handlar ju Påsken om hur livet segrar över döden och när jag funderade vidare tänkte jag att det är faktiskt just detta som även min påskhelg handlar om. Gamla saker ska få återuppstå i nya hem. Älskade föremål kommer att ses av nya ögon och kanske hitta en ny funktion i en ny människas liv.

På samma sätt behöver vi ibland ”dö” en smula för att hitta nytt liv. Kanske behöver vi lämna en gammal vana bakom oss för att hitta en ny som är mer konstruktiv i det liv som vi lever nu. Kanske behöver vi lämna en gammal inlärd självbild för att ”återuppstå” i en ny som är mer levande och kärleksfull mot oss själva. Kanske har vi delar av oss själva som behöver väckas till ett nytt liv, delar som vi kan ge utrymme att låta växa i ett nytt ljus.

Påsken handlar om att ljuset, kärleken och livet segrar över sorg och mörker. Därför önskar jag Dig och mig och oss alla en riktigt Glad Påsk!

Det tjänar dig att hitta ditt Varför. Att ställa dig själv frågan Varför du jobbar med det du gör. Vad är ditt syfte? Vad vill du uppnå?

Ibland frågar jag människor varför de arbetar med det de gör, eller varför de arbetar på just den arbetsplats de gör. Jag kan få svar som att det är kul, de har bra kollegor, roliga kunder eller bra arbetsvillkor. Det är givetvis helt adekvata svar och samtidigt är det något som vi egentligen skulle kunna få på en mängd olika arbetsplatser och på helt olika jobb.

Själv har jag arbetat med människor i nästan hela mitt liv. Jag har arbetat med barn, ungdomar och vuxna. Jag har arbetat med funktionshindrade, invandrare, kriminella och helt ”vanliga” människor. På helt olika arbetsplatser, företag, kommuner, universitet och organisationer av olika slag. Och jag har nästan alltid tyckt att det var kul och intressant.

Men det var först när jag började reflektera över mitt Varför som jag hittade en djupare mening och mitt egentliga syfte till varför jag hela tiden dragits till att arbeta med människor. Mitt syfte handlade om att jag ville skapa något, jag ville bidra till något. Jag ville bidra till människors utveckling och växande på ett djupare plan. Och syftet med det var att detta i sin tur sprider sig som ringar på vattnet och påverkar dessa människors omgivning. Det påverkar deras arbetsplatser, deras relationer och deras barn och därmed framtiden.

Mitt Varför, mitt syfte med att arbeta med människor var att jag ville använda mig själv som redskap för att bidra till en bättre värld för oss alla. Därför har jag valt att arbeta som samtalsterapeut.

Det finns säkert många människor som kommer fram till samma syfte, som hittar samma Varför i sig själva. Och som gör det genom att arbeta med helt andra saker än vad jag gör. Det gäller att hitta sin egen väg att gå för att sträva mot sitt syfte. En väg där du kan använda just Dig och Dina kvaliteter som medel för att tjäna ditt syfte. Och för att göra det behöver du först hitta Dig själv och lära känna dig själv. Och det är här jag kan bidra när jag genom att följa Mitt syfte kan hjälpa dig på vägen.

Att hitta ditt Varför är att hitta din ledstjärna i livet. Den stjärna som leder dig till det som är meningsfullt för dig, det som är meningen i just ditt liv.

Just nu är det väldigt populärt att vara Förändringsbenägen. Speciellt på arbetsmarknaden, i platsannonser och i personliga cv:n framhålls vikten att vara förändringsbenägen. Att vara öppen för, och kunna hantera, ständiga förändringar.

Problemet är att vi människor med våra urgamla hjärnor har ett inbyggt motstånd mot att vara förändringsbenägna. Förändringar kan vara potentiellt farliga, man vet ju aldrig vad som döljer sig där ute i det okända. Hjärnan signalerar till oss att det är tryggast och säkrast för vår överlevnad att stanna i det välkända. I tryggheten, det invanda, det vi redan kan och känner till.

När hjärnan och våra instinkter säger åt oss att välja trygghet och omgivningen säger åt oss att vi bör vara förändringsbenägna kan det skapa stress.

Så hur kan vi hantera detta? Om vi både har en rädsla och en längtan efter förändring?

Tricket är att vi kan lära oss själva att det kan vara tryggt att förändras, det behöver inte hota vår tillvaro. Och för att lära oss det kan vi välja att göra förändringar i små steg, ett steg i taget.

Vad du än längtar efter, och vill förändra, kan du dela upp i mindre steg. Dessa små steg kommer dels att få din säkerhet att växa, dels kommer de att föra dig närmre det stora målet.

Några exempel: Om du längtar efter att byta jobb kanske du inte behöver säga upp dig utan kan ta tjänstledigt under en tid för att prova något annat. Om du längtar efter sundare kostvanor kanske du kan börja med att utesluta en enda osund sak som du nu brukar äta eller dricka. Om du vill skriva en bok kanske du kan bestämma dig för att sätta dig och skriva en halvtimme varje dag. Om du i hemlighet går och längtar efter något kan du börja med att formulera det i ord.

Att vara Förändringsbenägen behöver inte innebära att du vänder upp och ner på hela ditt liv. Även mycket små förändringar kommer att ge utslag i längden. Tänk dig själv att du håller i rodret på en båt och gör en liten justering av kursen. Det kan bli skillnaden mellan att landa på helt olika destinationer.

Kanske har du varit med om att verkligen känna kraften i att Göra något. Att efter mycket om och men, uppskjutande och motstånd verkligen ändå sätta igång och Göra det du behöver Göra.

Jag var en gång på en föreläsning om träning och föreläsaren fick frågan hur man bäst kommer igång med att träna. Hon svarade kort: ”Just DO it.”

Jag fastnade för hennes koncisa svar och funderade vidare över det. För visst är det så att vi många gånger lägger oändlig tid på att fundera och planera men har svårt att komma till skott och verkligen Göra det vi egentligen behöver och vill. Vi fastnar kanske i tankar på allt som kan hindra oss att verkligen Göra. Tänk om vi misslyckas? Eller tänk om vi blir besvikna för att det inte blir så bra som vi förväntat oss? Eller väljer vi helt enkelt att göra något enklare eller roligare först. Innan vi börjar med det där jobbiga som vi egentligen skulle behöva ta itu med. Då kan vi i alla fall säga till oss själva att vi åtminstone gjort något. Även om det inte var just det som vi egentligen skulle. Och så hann vi inte börja på den där stora, jobbiga uppgiften den här veckan heller…

På arbetsplatsen resulterar detta ofta i att vi fastnar i alla operativa uppgifter medan vi skjuter upp de större strategiska uppgifterna. Även om vi vet att de behöver göras och skulle underlätta vårt arbete på sikt. Allt detta är helt normalt mänskligt beteende och hänger mycket ihop med hur våra hjärnor fungerar. Hjärnan tycker att det är mycket roligare med snabba belöningar.

Men när vi bestämmer oss för att vända fokus bort från våra motstånd, vägra fastna i mer tänkande och tvekan och istället bestämmer oss för att Göra det jobbiga för att vi vill det, då händer det något. När vi sätter igång och Gör något, fysiskt eller kognitivt, som vi bestämt oss för kommer vi i kontakt med kraften i att Göra. Din hjärna belönar dig med dopamin, ett av våra ”måbrahormoner”. Din självkänsla får ett lyft. Energi som legat bundet i tvekan och rädsla frigörs och du kan använda den konstruktivt och fokuserat.

Ibland kan det givetvis tjäna dig att noggrant analysera och planera det du vill göra. Men ibland kan det tjäna dig bättre att bara sätta igång och Göra. Just Do it!

Häromdagen hade jag bokat in en dag hemma för att skriva några texter som jag ville ha färdiga den veckan. Jag hade egentligen hela dagen på mig för att jobba med detta. Men stället för att använda min effektiva sida blev det en dag av att skjuta upp saker jag egentligen planerat att göra.

Innan jag började skriva kollade jag mailen. Där var ju en del att svara på och plötsligt befann jag mig på facebook där det också var en del att svara på. Inbillade jag mig alltså, i själva verket ägnade jag en god stund åt att surfa runt och kolla läget. Nej minsann, lika bra att ta en kopp kaffe. Tittade ut genom fönstret och såg att uppfarten behövde skottas. Och när jag ändå var ute kunde jag ju lika gärna fylla på fågelfrö och fixa lite annat smått och gott. När jag kom in tyckte jag att det var lite kallt att sätta mig att skriva, bäst att tända en brasa. Och hoppsan, blommorna behövde visst vattnas! När jag hämtade vattenkannan i tvättstugan såg jag att tvätten torkat och bara väntade på att bli hopvikt. Lika bra att göra det på en gång. Och då fick jag syn på några tidningar som låg och skräpade i sovrummet, lika bra att ta bort dem och lägga i återvinningskassen. Den var ju ganska full förresten, kanske läge för en liten promenad till containern? Nej, nu fick jag väl ändå skärpa till mig och sätta mig och skriva. Fast först måste jag lägga in lite mer ved. Och kolla ett meddelande på facebook. Nu ringde telefonen också, ett viktigt samtal som jag verkligen behövde ta. När vi pratat klart kom jag på att jag borde ringa några andra samtal.

Nej, men nu var det väl ändå skärpning! Sätt mig ner och börja skriv! Hur svårt kan det vara? Sa jag till mig själv och tog en kopp kaffe till medan jag började känna mig sugen på lunch. Men först måste jag lägga in lite mer ved.

Sådana här dagar av att såsa runt och skjuta upp saker har vi väl alla ibland. De kan till och med behövas som motvikt till andra dagar där varje minut är inbokad. Men om uppskjutande blir en vana, om vi ofta har svårt att få det gjort som verkligen är viktigt för att nå våra mål, då kan det vara fråga om äkta prokrastinering. Och då är det dags att förändra vårt invanda beteende för att hitta ett nytt som tjänar oss bättre.

Detta inlägg är en favorit i repris från  januari 2016.

Avundsjuka är en av de där känslorna som vi skäms för att vi har. Vi pratar inte gärna om avundsjuka, i alla fall inte när det är vi själva som känner avund. Och känslan kan verkligen bli som en sjuka som förgiftar våra relationer och vår syn på tillvaron.  Men framför allt förgiftar den vårt eget liv.

Vi kanske känner oss avundsjuka på andra som har det bättre, är mer framgångsrika, lever i en lyckligare relation. Som har mer pengar, finare hemma eller verkar ha mycket roligare i livet. Och eftersom känslan avund är obehaglig, och skamlig, så gör vi vårt bästa för att trycka ner den. Kanske pyser den ut ibland genom en syrlig kommentar eller genom att vi beter oss som offer. Men där under fortsätter den giftiga avundsjukan att leva sitt eget liv och styra vårt agerande, medvetet eller omedvetet.

Så hur kan vi då hantera känslan avundsjuka?

Istället för att trycka bort den kan vi göra tvärtom och ta den på allvar hos oss själva. Känslan avundsjuka kan vara kopplad till känslor av sorg och saknad. När jag som samtalsterapeut arbetar med avundsjuka hos mina klienter hittar vi ofta ett litet sorgset barn. Avundsjuka handlar i grunden om att andra har något som jag också vill ha och vi kan komma i kontakt med ett Inre Barn som fortfarande sitter ensam i ett hörn och ser hur andra får det som hon också hade behövt. Det kan handla om allt från uppmärksamhet och uppskattning till skydd från misshandel och övergrepp. Det kan handla om att alltid vara den som får skäll och blir utsedd till syndabock istället för att få förståelse och kärlek. Det kan handla om otroligt olika saker; men grundkänslan är att andra får något som jag också hade behövt få.

Om ingen vuxen ser det som händer och tar ett vuxet ansvar för att lösa situationen får barnet lösa det på barnets sätt. Ofta genom olika anpassningsstrategier. Men nu när vi själva är vuxna har vi möjlighet att faktiskt se det som det är, och som det var, och ta vår känsla av avundsjuka på allvar.

Genom Acceptans får vi nu möjlighet att bearbeta känslan avundsjuka istället för att dölja den bakom skam. Vi har alltid rätt att känna det vi känner. Och som vuxna kan vi välja hur vi vill hantera vår känsla av avundsjuka.

Vi kan till exempel:

• Säga som det är: ”Åh, vad jag blir avundsjuk när jag ser dina semesterbilder! Jag skulle också vilja åka på en härlig resa!” Bara genom att sätta ord på våra känslor tar vi bort skammen.

• Vända avundsjukan till beundran genom att säga: ”Jag beundrar dig som klarat av att ge ut en bok och komma med på TV! Det skulle jag också vilja göra!”

• Ge dig själv det du verkligen behöver när du sett vad din avundsjuka handlar om. Genom att ta dina känslor och behov på allvar och bestämma dig hur du vill agera kan du i nutid ta ett vuxet ansvar för dig själv.

Mycket arbete i samtalsterapi handlar om att reparera och stärka en svag Självkänsla. Som jag skrev förra veckan är Självkänsla inlärd. Och det går att lära om.

Självkänsla handlar om att känna dig själv. Som litet barn lär du känna dig själv genom att omgivningen speglar dig, bekräftar dig, lär dig sätta ord på dina känslor och behov. Om du får utvecklas i din egen takt i en trygg omgivning byggs grunden till din inre trygghet. Du lär dig att du har rätt att vara den du är.

Självkänsla handlar också om att känna dig älskad, att vara värd att älskas bara för att du är Du. Att bli sedd med kärleksfulla ögon, att bli bemött med kärleksfull respekt för den du är.

Det finns ingen som haft en helt igenom perfekt barndom fylld av obegränsat med villkorslös kärlek. Det beror på att de vuxna som hade ansvar för oss bara var människor som själva sannolikt inte haft en perfekt barndom. Sannolikt gjorde de så gott de kunde utifrån vad de förmådde. Vilket inte tar bort det faktum att vi inte fick det vi hade behövt få för att bygga en helt igenom stark och trygg självkänsla. Det är därför din självkänsla ibland kan vara lite vacklande, ömsom stark och ömsom svag. På vissa områden där du vant dig att bli sedd med kärlek kan det kännas tryggt och självklart, kanske har du till exempel lärt dig att du alltid har rätt till dina fysiska behov oavsett om du är pigg eller trött, frisk eller sjuk. Medan andra delar av det som var du, till exempel dina fantasier och drömmar kanske bemöttes med ointresse, tystnad eller förlöjligande.

I terapiarbetet börjar vi med att se det som det är. Att se dig som du är just nu. Utan att värdera eller döma, utan bara bekräfta. Steg för steg lär du känna dig själv, både de delar som du lärt dig är värdefulla och de som du lärt dig inte är värda att få finnas. Det leder till att du växer, du får tillgång till delar av dig själv som du tidigare inte haft möjlighet att utforska och lära känna. Och då har du ju heller inte haft möjlighet att använda dem i livet.

Så småningom kommer du att upptäcka att du har möjlighet att betrakta det som är Du med kärleksfulla ögon. Inte för att du är bättre eller sämre än någon annan. Utan för att Du är Du och värd att älskas.

På min mottagning har jag en liten tavla med orden:

Du vet väl om att Du är värdefull

att Du är viktig här och nu

Du vet väl om att Du är värdefull

för ingen annan är som Du

Jag får ofta frågor om självkänsla och självförtroende. Man kanske säger att man har gott självförtroende för man vet att man är duktig och kompetent. Men man har dålig självkänsla för innerst inne tvivlar man ofta på om man egentligen duger.

Så vad då skillnaden på Självförtroende och Självkänsla?

Mycket förenklat bygger Självförtroende på att du känner dig värdefull för det du Gör. Medan Självkänsla bygger på att du känner dig värdefull för den du Är.

Du kanske verkligen har ett gott Självförtroende för du vet att du klarar av att prestera de resultat som behövs, både på jobbet och privat. Du klarar av att göra saker. Din fasad utstrålar kompetens och handlingskraft.

Men bakom fasaden sviktar självkänslan och din inre trygghet. En svag självkänsla kan visa sig genom en ständigt närvarande rädsla för att misslyckas och en känslighet för att bli kritiserad. Detta leder till att du gärna söker andras gillande och känner dig beroende av andras bekräftelse. Detta leder i sin tur till att du kanske lyssnar överdrivet mycket på andras ”tyckande” och gör så gott du kan för att anpassa dig till andras behov. Detta leder i sin tur till att det blir svårt att sätta gränser. Det blir svårt att veta vad som är andras vilja och vad som är din egen vilja. Samtidigt kan du ju inte uttrycka det som du kanske känner är din egen vilja och din egen åsikt, för då riskerar du ju att bli utsatt för kritik och andras ogillande… En svag Självkänsla begränsar dig på många sätt i ditt liv.

Så vad beror då en svag självkänsla på?

Jo, den är helt enkelt inlärd. Tidigt i ditt liv har omgivningen lärt dig att du inte har rätt att vara den du är. Att du inte är värd att bli älskad precis som du är. Du har inte fått utvecklas i din egen utvecklingstakt och fått lära känna dig själv, dina känslor och behov, dina egenskaper och din vilja.

Men nu ska jag berätta en hemlighet för dig som går och bär på en dålig självkänsla som begränsar dig: Det som du blev tvungen att lära dig är FEL!

För själva Du är helt RÄTT. Och Du har redan från början varit värd att bli älskad precis som Du Är. Och det är du fortfarande.

Som vuxen kan du själv bestämma dig för att lära om. Att steg för steg lära dig att du faktiskt är värdefull. Mer om det i kommande bloggar!

Alla människor har bekräftelsebehov. Ett behov av att bli sedda, uppskattade och få bekräftat att vi är viktiga och omtyckta av vår omgivning.

När jag var mycket ung jobbade jag extra i en butik som sålde hemslöjd. Butiken var fylld av föremål, från golv till tak. Besökarna blev ofta överväldigade av alla färger, dofter och mängden av ljusstakar, dekorationer, köksredskap och julpynt. Men störst engagemang väckte nog en ganska vardaglig korg precis vid disken där jag stod. I korgen låg nyckelringar i trä, och på varje nyckelring var ett förnamn graverat med glödpenna. Camilla, Anders, Kajsa, Ann-Louise… Människor började ivrigt leta efter just sitt eget namn. Ulrika, Lena, Mattias, Eva… Finns jag? När någon hittade namnet på någon i sitt sällskap utropade man lättat: ”Här är du!”

Jag glömmer aldrig lättnaden och glädjen när man ”fanns” och de besvikna minerna när man ”inte fanns” trots att man rotat igenom hela korgen flera gånger.

Och det är väl detta som vårt bekräftelsebehov handlar om i grunden. Ett urmänskligt behov av att få finnas till. Ett urmänskligt behov av att få bekräftat att vi har en plats i flocken. I människans urtid var det en förutsättning för att vi skulle överleva. Ensamma, osedda eller utstötta klarade vi oss inte länge och vår primitiva hjärna fungerar fortfarande på samma sätt.

Små barn är fortfarande beroende av att bli sedda, speglade och bekräftade av sina föräldrar eftersom det är de vuxna som ska garantera barnets överlevnad. Om vi har tur lägger denna bekräftelse grunden till en sund självkänsla hos barnet. Att vi får lära oss att vi duger precis som vi är. Då lär vi oss att bekräfta oss själva och själva veta när vi gör något bra. Och som vuxna blir vi inte längre är ensidigt beroende av att andra bekräftar oss.

Bekräftelsebehov är alltså ett djupt mänskligt behov och ingenting som är rätt eller fel. Men som alla andra egenskaper kan bekräftelsebehovet både tjäna oss och begränsa oss i vårt vuxna liv. Det kan fortfarande tjäna oss genom att vi fortsätter ta rimliga hänsyn till flockens behov. Det kan också tjäna oss genom att ge oss snabba lyckokänslor när vi blir bekräftade.

Men om våra vuxna liv styrs av vårt bekräftelsebehov kan detta börja upplevas som jobbigt av omgivningen. I stället för den ljuvliga bekräftelsen tar andra avstånd från oss, vårt bekräftelsebehov har blivit direkt kontraproduktivt.

Som barn kunde vi inte välja vilken familj vi föddes i och vilka vuxna som hade ansvaret för att bekräfta oss. Som vuxna har vi däremot möjlighet att göra ett medvetet val av vem, eller vilken grupp, vi vill bli bekräftade. När vi lärt känna vårt bekräftelsebehov kan vi också ta kommandot över det. I stället för att låta det styra våra liv och våra val av tillhörighet.