Balsam Konsult

”Tjena damen, skaru ha ett nummer?” Mannen som sålde Situation Stockholm, de bostadslösas tidning, hojtade glatt till mig när jag kom ut från Södra Station. Första gången tyckte jag att det var lite roligt och skrattade. Men redan nästa dag började det bli tjatigt, skämtet var inte lika kul när det upprepades.

För någon vecka sedan var jag på en föreläsning som handlade om Humor som Existentiell Strategi. Professorn som talade inledde med att säga att det inte var hans avsikt att vara rolig. Och det var han inte heller. Däremot ganska intressant.

Många har intresserat sig för skrattets betydelse för hälsan. Skrattet påverkar andning och muskler i vår fysiska kropp men det påverkar oss också psykiskt. Eftersom människan anses vara den enda varelse som kan skratta är det spännande att fråga sig vilken funktion humor har egentligen.

Skratt kan helt enkelt användas som en säkerhetsventil för att frigöra psykisk spänning. Det kan även stärka känslan av gemenskap när vi tillsammans skrattar åt något. Men det kan också användas som maktmedel när vi skrattar åt någon annan för att uttrycka dominans. Vi är nog många som upplevt den obehagliga känslan av skam när vi blivit utskrattade för något vi gjort eller sagt.

Som samtalsterapeut tycker jag att det är speciellt intressant att humor kan användas som en undvikande strategi. Vi kan undvika att se hur verkligheten ser ut genom att istället ständigt skoja om den. Och när vi flyr verkligheten slipper vi ta ansvar och göra något åt den.

När jag gick min terapeututbildning hävdade vår lärare att varje terapisession bör innehålla minst ett gott skratt. Genom att använda humor kan vi åstadkomma ett aspektskifte, vi kan se saker på ett nytt sätt.  Vi får en hälsosam distans till oss själva och våra upplevelser och kan förhålla oss till vår existens på ett delvis nytt sätt.

Vilken roll spelar humor och skratt i ditt liv just nu?

Såhär i Allhelgonatid kommer jag att tänka på en resa jag gjorde på Madagaskar för många år sedan. I det madagaskiska samhället är familjen mycket viktig och består både av nu levande och döda familjemedlemmar. Ibland öppnar man gravarna, tar fram de döda och har stor fest tillsammans. Nytillkomna barn visas för de döda och efter festen får den döde ny svepning och placeras åter i sin grav.

Av en slump fick jag möjlighet att vara med på en sådan s k likvändning. Det var otroligt mycket folk i olika åldrar som samlats på begravningsplatsen. Alla klädda i sina finaste kläder, musiken skrällde, man åt och dansade och festade. Jag, som inte kunde språket, deltog mest genom att helt fascinerad iaktta detta helt unika evenemang.

Vi kanske tycker att det är lite udda att inkludera våra förfäder på detta handgripliga sätt. Men även om vi inte bokstavligen tar fram dem ur sina gravar så påverkar tidigare generationer våra liv mer än vi kanske är medvetna om. Våra föräldrar är uppfostrade av sina föräldrar, som är uppfostrade av sina föräldrar, som i sin tur är uppfostrade av sina föräldrar. På detta sätt överförs värderingar, världsbilder och ”sanningar” som kan överleva många generationer trots att de för länge sedan spelat ut sin roll.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ofta klienter som omedvetet styrs av sådana gamla familjesanningar. I vissa familjer kan reglerna säga: ”I vår familj klarar vi oss själva.” Underförstått att vi behöver ingen hjälp, vi är inte svaga, veka, sjukliga eller odugliga som andra familjer kan vara.

I andra familjer kan de nedärvda familjelagarna säga: ”Tro inte att du är något.” Underförstått ska du inte sticka ut, inte ha ambitioner, inte tro att du är värdefull eller kan förändra något i ditt liv.

Extra tydliga kan gamla regler bli när det handlar om mat och ätande. Kanske har du hört människor som stått inför buffén eller julbordet och sagt ”Det är bäst att passa på!” Underförstått att det är bäst att passa på att äta när det finns fri tillgång till mat för man vet ju aldrig när man får äta sig mätt nästa gång.

Dessa gamla regler kanske en gång tjänade vår överlevnad, i en annan tid med helt andra förutsättningar. För generationer sedan när många hade det fattigt var det inte självklart att det alltid fanns tillräckligt med mat. Då blev ju en logisk regel att ”passa på” att äta så mycket som möjligt när det gick. Men idag är det osannolikt att buffébordet kommer att följas av hungersnöd. Ändå fortsätter vi att låta oss påverkas av sanningarna som gällde på 1800-talet.

Vi behöver bli medvetna om dessa ärvda familjesanningar och livslagar som fortfarande styr oss trots att de är förlegade och numera hindrar oss mer än de tjänar oss. Då kan vi göra andra val som utgår ifrån vad vi behöver i våra liv idag.

Jag önskar dig en fin Allhelgonahelg. Ett sätt att hedra de döda kan vara att fråga dig själv vilka av deras livsregler som du fortfarande lever efter.

Hur vi mår bestäms i huvudsak av två saker; hur vi ”Har Det” och hur vi ”Tar Det”.

I helgen hade jag sett fram emot en riktigt skön höstfixardag i trädgården. Men jag hade inte varit ute lång stund förrän det började regna. Först sa jag till mig själv att det nog var en övergående skur och fortsatte rensa bland de vissna växterna. När regnet inte alls avtog utan snarare tilltog bestämde jag mig för att eftersom jobbet ändå behövde göras kunde jag lika gärna tycka att det var roligt. Grannarna som kom förbi ropade ”Fy, vilket väder!” innan de snabbt försvann inomhus. Jag svarade käckt ”O, det är väl mysigt med regn!” och klafsade vidare med min skottkärra.

Jag hade helt enkelt bestämt hur jag ville ”Ta Det” faktum att det ösregnade. Till slut var jag dock så blöt och kall att det var dags att ändra på hur jag ”Har Det”. Så jag ställde undan skottkärran, gick in, tog av de blöta kläderna och tog ett varmt bad. Det var skönt.

Många självhjälpsprogram lägger allt fokus på att vi ska förändra hur vi ”Tar” saker. Och visst är det viktigt att kunna välja attityd, att vara positiv och se företeelser från den ljusa sidan. Att välja att fokusera på fördelarna och vara tacksam för dem. Men det hjälper inte hur långt som helst. När vi kommer till en viss gräns kan vi också behöva ändra hur vi ”Har” det. Vi kanske behöver lämna ett destruktivt förhållande. Vi kanske behöver söka en annan arbetsplats när det faktiskt inte går att förändra orimliga arbetsvillkor. Vi kanske behöver lämna gamla vänskapsrelationer som utvecklat sig till att enbart suga energi. För om vi tvingar oss själva att under alltför lång tid stå ut med för mycket regn och kyla i tillvaron kan vi bli sjuka. Vår tillkämpade positiva attityd blir kontraproduktiv, istället för att må bra kan vi gradvis må allt sämre.

Det är individuellt var våra gränser går. Att ändra hur vi ”Har det” handlar inte om att misslyckas utan om att göra medvetna val. Och för att göra medvetna val behöver vi känna oss själva. Därför tjänar det oss att hela tiden utveckla vår självkännedom.

Under mina år som samtalsterapeut har jag sett att den minsta gemensamma nämnaren till problem ofta är en saknad och en längtan efter Kärlek. En kärlek där jag blir älskad precis som jag är, oavsett vad jag gör. En kärlek som inte förväntar sig att få något tillbaka. En kärlek som aldrig tvekar eller sviker. En villkorslös kärlek som bara är.

Om jag lärt mig som litet barn att jag inte är värd att älskas kommer detta att påverka mig framöver i livet. Kanske har jag inte fått den omsorg, trygghet eller beskydd som alla barn behöver. Kanske har jag lärt mig att jag bara blir ”älskad” om jag är Duktig, Snäll eller något annat som värdesätts just i den familj jag växer upp i. Kanske jag förstår att jag bör Synas så lite som möjligt, Inte vara till besvär eller Ta någon plats. Allt detta leder till att jag utvecklar olika överlevnadsstrategier för att få ”kärlek”. Jag blir precis den duktiga, snälla eller tysta person som behövs just i min familj.

Dessa inlärda mönster, överlevnadsstrategier, tar jag sedan med mig ut i livet. Ofta kan de tjäna mig väl. Har jag lärt mig att vara Duktig får jag ofta uppskattning i skolan och på arbetsplatsen. Har jag lärt mig att vara Osynlig kan jag slippa en massa konflikter. Men denna uppskattning, ”kärlek”, är alltid villkorad. Jag känner att jag måste vara på ett visst sätt för att vara ok. Och innerst inne bär jag fortfarande på det lilla barnets längtan efter villkorslös kärlek.

Våra föräldrar gjorde säkert så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Det tar inte bort det faktum att vi inte alltid fick det vi hade behövt få när vi var barn. Och att det har påverkat oss kanske ända fram tills nu. Nu är vi vuxna och har själva möjlighet att ge våra Inre Barn det de hade behövt få men inte fick. Jag kan bli min egen kärleksfulla förälder. Detta är en av de starkaste processerna vi kan arbeta med i samtalsterapi.

Det är magiskt att se när människor kommer i kontakt med denna kärlek som finns inom dem själva. Det är fantastiskt att sedan få följa hur det påverkar deras liv och deras relationer.

Att gå i terapi är en kärleksgåva till dig själv!

Vad är egentligen personlig utveckling?

En gång för länge sedan hade jag en kollega som jag irriterade mig ofantligt på. Jag upplevde henne som slarvig och nonchalant, hon gjorde allt i sista sekunden, det blev ofta fel och en hel del bara glömdes bort. Eftersom hon dessutom var en glad och pigg ögontjänare kom hon oftast undan kritik från chefen. Jag kokte ofta av indignation över hennes beteende. Dessutom kände jag mig utnyttjad när det var jag som fick rensa upp i röran. Jag väntade bara på att hon skulle bli avslöjad och att jag skulle få, som jag tyckte, rättvis uppskattning för mitt dubbelarbete.

Denna tjej, som jag arbetade ihop med under ganska kort tid, väckte starka känslor hos mig. Långt efter att vi gått skilda vägar kunde jag bli uppretad när jag tänkte på henne. Jag tyckte helt enkelt att hon var ganska kass medan jag var den som jobbade bra. Jag hade minsann fått lära mig att vara duktig och ansvarstagande, plikttrogen och ordentlig på gränsen till perfektion. Hellre hade jag jobbat över helger och nätter än levererat ett dåligt resultat!

Långt senare, efter flera år i terapi, fick jag plötsligt en insikt. De starka känslorna hade faktiskt även innefattat ett mått av avundsjuka. Den där duktiga, högpresterande, noggranna kvinnan som var jag hade behövt kunna sänka ribban lite. Hon hade behövt tillåta sig att ta den enkla vägen ibland, gena lite i hörnen och unna sig att sänka kraven på sin egen prestation. Hon längtade efter att höra att det var okej för henne att göra fel. Hon längtade efter att höra att det var okej för henne att vara lite lat ibland.

Detta var helt nya sidor för mig. När jag väl identifierat dessa behov tog det tid att träna upp dem för att kunna ge mig själv det jag behövde. Så småningom lärde jag mig att jag kan bestämma själv. Ibland kan jag välja att prestera så perfekt det bara går. Ibland kan jag välja att det räcker med godkänt. Ibland kan jag luta mig tillbaka och låta någon annan ta över ansvaret. Och numera har jag slutat döma mig själv om jag gör fel.

Tänk att de egenskaper jag irriterade mig mest på hos min kollega var just de egenskaper som jag aldrig tillåtits utveckla hos mig själv. Och som jag så väl behövde för bli mer hel som människa.

Nu kan jag skicka henne en tacksamhetens tanke för att hon, utan att hon var medveten om det, verkligen bidrog till min personliga utveckling!

Jag har hört någon säga att bland det viktigaste vi kan ge våra barn är att läsa sagor för dem. Sagorna är fyllda av fantasi och symboler som påverkar vår utveckling. Genom att se tillbaka på den favoritsaga vi hade när vi var små kan vi lära oss något om oss själva.

Min favoritsaga handlade om Sambo, den lille negerpojken (jo, det hette så på den tiden).

Sambos mamma skulle åka till staden och köpa nya byxor till Sambo. Innan hon åkte förmanade hon honom att absolut inte gå ner till floden där den elaka och farliga krokodilen bodde.

Men Sambo var olydig och nyfiken. Han tog med sin bäste vän elefantungen och gick iväg till floden. Givetvis dök den elaka krokodilen upp ur vattnet och bet sig fast i elefantens snabel. Lille modige Sambo fångade då krokodilen genom att lura honom att gapa stort och sedan sätta en upprätt pinne mellan hans över och underkäke så att han inte kunde stänga de hemska käftarna igen. Sambo förband snabeln på sin blödande och gråtande elefantvän med tygremsor från sina trasiga byxor. Sen tågade han tillbaka till byn med sin vän och med krokodilen i ett rep som han bundit kring käppen i krokodilens mun.

Vännen var räddad, krokodilen var oskadliggjord och Sambo var mycket stolt!

Och när han kom hem fick han nya byxor, röda med vita prickar, av sin snälla mamma.

Jag lyssnade till den här sagan många gånger när jag var liten, och den var lika spännande varje gång.

Vilken var din favoritsaga?

I veckan åt jag lunch med en god vän som arbetar som präst. Vi pratade om livet, döden, Gud och annat intressant som man gärna diskuterar över en sushi på lunchen! Vi var så fokuserade på vårt samtal att när vi till slut lyfte blicken och såg oss omkring hade det gått flera timmar. Vi var helt ensamma kvar i restaurangen och personalen hade diskret dragit sig tillbaka.

Vi sade hejdå och gick var och en till våra jobb. Jag var uppfylld av glad energi och tacksamhet efter vårt möte och vårt intensiva samtal.

Ibland tänker jag att Det Goda Samtalet är en bristvara i vår vardag. Det samtal där vi inte bara säger ”Tjena, läget?” ”På topp! Och du?” Utan där vi verkligen ger varandra tid och uppmärksamhet, där vi kan mötas som vi är, utan att värdera eller ha uppmärksamheten på att hålla vår egen fasad. Det är vid sådana samtal vi upptäcker att vi båda bara är människor och att vi har så mycket gemensamt bara just därför.

Att välja att ge av vår tid. Att välja att prioritera vår samvaro med någon annan. Att vara fullständigt närvarande i mötet med den andre. Utan att värdera eller döma, utan baktankar eller förväntningar. Det är Gott för oss människor!

När jag var ung student och pluggade till beteendevetare så arbetade jag samtidigt extra som kriminalvårdare på en av landets, då i alla fall, tyngsta ungdomsvårdsskolor. På introduktionsutbildningen för oss vikarier fick jag inblick i den värld som de tonåriga intagna kom ifrån. En värld av dysfunktionella familjer, kriminalitet, vanvård, våld och droger. Vissa av ungdomarna var omhändertagna enligt socialtjänstlagen, andra var dömda för stölder, rån, misshandel eller mord.

Jag förstod snabbt att jag måste ha en strategi för att klara av jobbet på denna potentiellt farliga arbetsplats och funderade över vilken roll jag ville ta. Jag hade varken erfarenhet eller personlighet för att kunna agera som Plit. Jag var för ung för att vara Mamma. Att vara Kompis var uteslutet. Till slut bestämde jag mig för att använda mig av attityden Storasyster, en roll där jag kände mig trygg och bekväm och som kunde fylla en funktion för dessa tuffa och struliga killar.

Vad som än hände betraktade jag dem genom mina Storasysterögon. Vad de än gjorde behandlade jag dem som mina yngre bröder.  När jag tillrättavisade dem, blev arg på dem, skrattade med dem. När jag åt måltider med dem, besökte dem i skolan eller pratade med dem om allt från det lämpliga i att duscha varje dag till det olämpliga i att stjäla bilar på permissionen. När jag satt på deras sängkant och lyssnade och kliade dem på ryggen för att lugna. När jag tvingade dem att stiga upp på morgnarna. Hela tiden betraktade jag dessa våldsamma killar som mina småbröder. Det hände att jag fick kritik från någon av de tuffare vårdarna som inte gillade om jag gav någon en kram. Men jag stod på mig och hävdade att de behövde kärlek.

Jag vet inte om jag gjorde rätt, men det fungerade. Jag var aldrig rädd, jag hade aldrig några rymningar och jag blev aldrig anfallen eller nerslagen. En gång ville en av de intagna att jag skulle följa med in på hans rum där han tyst visade ett stickvapen som en av de andra intagna smugglat in och tvingat honom att gömma, och jag kunde diskret ta det med mig. En annan gång blev jag visad djupa brännmärken som de andra intagna gjort på honom. Detta kunde jag rapportera till ledningen som hanterade situationen snabbt och professionellt. På så sätt kunde min Storasysterattityd tjäna både mig, de intagna och hela avdelningen.

Jag lärde mig mycket under mina år på det här jobbet. En av de viktigaste sakerna var styrkan och makten i att kunna välja attityd. Att vi har möjlighet att medvetet välja med vilka ögon vi betraktar både oss själva och vår omgivning. Att denna attityd automatiskt manifesteras i vårt agerande och påverkar våra relationer. Om jag t ex betraktar mig själv som värdefull eller värdelös kommer det att påverka mitt agerande och de signaler jag sänder ut till andra. Om jag väljer attityden vänlighet eller misstänksamhet kommer jag att se helt olika saker hos mina medmänniskor.

Om du vill kan du göra ett experiment:

1.Välj ut en person, det kan vara vem som helst, och berätta inte att du just valt den för ett experiment.

2.Bestäm din för att inta en Vänlig attityd och betrakta personen utifrån vänlighet i ditt hjärta. Lägg märke till vad som händer i dig och i kontakten mellan er.

3.Bestäm dig sedan för att betrakta samma person utifrån en Misstänksam attityd och notera vad som händer i dig och i kontakten mellan er.

Om du vill får du gärna skriva till mig och berätta vad du kunde observera!

Jag kunde inte glömma mötet med de tjugo japanskorna på bussen. Och jag hade svårt att släppa deras fråga om rektangeln innanför dörren i bussgolvet. Uppriktigt sagt irriterade det mig att jag aldrig lagt märke till den förut och att jag inte visste vilken funktion den hade. Under många års bussåkande hade jag aldrig sett den användas och nu började jag fundera. Var det verkligen en ramp som kunde fällas ut? Eller var det ett smart sätt att bara behöva byta ut en del av golvmattan där det blev som mest slitet? Eller dolde den en verktygslåda? Eller kanske små rumpnissar från SL bodde där nere? Fantasin gick igång och jag blev bara mer och mer nyfiken.

En dag bestämde jag mig för att det fick vara nog och vid en ändhållplats gick jag fram och frågade chauffören. Jag tog helt enkelt risken att han skulle tycka att jag var en besvärlig typ som störde honom med en töntig fråga. Först såg han lite skrämd ut, som om han förväntade sig att jag skulle gräla på honom. När han väl förstod min fråga följde han lättad snabbt med mig bak i bussen, böjde sig ner, tog tag i ett handtag och fällde ut en ramp som kunde användas för rullstolar. Han berättade ivrigt och verkade glad att någon intresserade sig för hans arbete.

Efteråt funderade jag över det som hänt. Hur ofta vi stannar i våra egna teorier utan att ta reda på hur det verkligen är. Hur ofta vi hindras av rädsla för vad folk ska tycka om oss, vad folk ska säga. Rädsla för att bli utskrattade eller uteslutna. Rädsla för att verka dumma och misslyckade. Rädsla för att behöva skämmas för att vi inte duger. Hellre än riskera att känna dessa smärtsamma känslor väljer vi att dra oss tillbaka och låta våra fantasier styra hur vi agerar. Jag satt med min fantasi att chauffören skulle uppfatta mig som att jag störde honom i hans arbete. Han satt med sin fantasi att en resenär som kommer fram gör det för att skälla ut honom. Och inget av detta visade sig vara sant.

I mitt arbete som terapeut har jag ofta sett att rädslan visar vägen för nästa steg i vår utveckling. Det jag är mest rädd för just nu, det är dit jag ska gå för att växa. Samtidigt kan jag betrakta rädslan som en vän. En vän som vill skydda mig för de smärtsamma känslorna jag riskerar att bli utsatt för. En vän som länge tjänat mig troget men som jag faktiskt kanske inte behöver längre.

Därför tycker jag om egenskapen Nyfikenhet. När jag tillåter mig släppa fram nyfikenheten kan den hjälpa mig att gå emot rädslan och ta reda på hur det verkligen är. Att lära mig nya saker, om mig själv eller andra, och samtidigt växa som människa.

Vad är du rädd för?

Och vad är du nyfiken på?

En dag när jag satt på bussen skuttade det ombord en man som ropade högt ”Här kommer jag med tjugo japaner!” Mycket riktigt följdes han av en hel flock japanskor som spred ut sig över bussen som en flock vackra fåglar. En av dem satte sig bredvid mig. Hon tittade försiktigt på mig, bugade lätt och sa ”Japan.” Jag nickade artigt tillbaka och frågade ”Tourist?” Då såg hon lite bekymrad ut, engelskan räckte inte riktigt till och en annan kvinna i gruppen kom till undsättning. Hon förklarade att de inte direkt var turister utan här för att studera svensk äldreomsorg.

Under vårt samtal hade ytterligare några av japanskorna samlats kring oss. De tittade sig hela tiden nyfiket och intresserat omkring i bussen. Speciellt intresserade verkade de vara av en rektangulär yta i golvet precis vid mittdörren. De frågade hur det fungerade för äldre och rullstolsburna att åka buss? Använde man kanske den där avgränsade ytan i golvet på något speciellt sätt? Jag kände mig otroligt dum, under alla år av bussåkande hade jag aldrig reflekterat över att golvet kunde användas till något annat än att stå på. Så jag berättade istället att man kunde sänka bussen så att det blev lättare att stiga av och på. De lyssnade, nickade och diskuterade snabbt med varandra. Mina busskunskaper var uttömda och vi började istället prata mer allmänt om äldrevård. När jag frågade hur det fungerade i Japan berättade de ivrigt att där togs de gamla omhand av familjen. Jo, av kvinnorna i familjen. Och, efter ett ögonblicks tvekan, jo de yngre kvinnorna tyckte också att det var ett bra system… Så fortsatte vi prata och fråga och jag önskade dem en riktigt fin tid i Sverige. När jag steg av bussen vände jag mig om och vinkade hejdå. Jag ska för alltid minnas synen av tjugo små japanskor som då ivrigt log mot mig och vinkade ”Byebye! Thank you!”

Själv log jag också resten av dagen, detta spontana energifyllda möte värmde mitt hjärta. Och jag kom att tänka på några diktrader av Hjalmar Gullberg:

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå

alla människors möte

borde vara så