Balsam Konsult

Det finns många olika anledningar att söka samtalsterapi. Faktiskt lika många anledningar som det finns klienter som går i terapi. Var och en har sin unika situation och sin egen unika historia och det tjänar ingenting till att jämföra sig om man har det ”bättre” eller ”sämre” än alla andra.

Under mina år som samtalsterapeut har jag kunnat urskilja tre olika huvudanledningar till att söka samtalsterapi:

1. Pågående akut livskris

Kanske har man drabbats av sjukdomsbesked eller sorg. Kanske relationsproblem, separation eller förlust av något slag. Till livskriser räknas även stora livsomställningar som att få barn, flytta ihop med en partner, att gifta sig, skilsmässa, att barnen flyttar hemifrån eller att sluta jobba.

I en akut livskris är det skönt att kunna avlasta sig och ventilera tankar och känslor med någon objektiv utomstående. Ofta är familj och vänner själva känslomässigt involverade och många klienter vill inte belasta dem ytterligare med sina egna problem.

2. Gammalt känslomässigt bagage

Många klienter bär på plågsamma erfarenheter från sin uppväxt. Det kan handla om allt från misshandel, sexuella övergrepp, missbruk, övergivenhet, mobbning till att aldrig ha känt sig riktigt älskad och inkluderad. Många har intalat sig att de inte tagit någon skada, ”gjort är gjort” och ingenting att hålla på och gräva i. Men så småningom kommer smärtan ikapp. Ofta när man fått egna barn eller något annat händer i livet som river upp de gamla såren. Då är det dags att börja bearbeta det man burit ensam och ofta gömt bakom skam och skuld.

Det är en stor lättnad att få packa upp och bearbeta sitt känslomässiga bagage i samtalsterapi. Resultatet brukar bli att man känner sig friare och tryggare i sig själv och kan påverka sitt liv på ett helt nytt, vuxet sätt. Allt sker stegvis i sin egen takt.

3. Behov av egen tid

En del klienter går i terapi för att de helt enkelt vill ha en tid i veckan då de kan ägna sig enbart åt självreflektion. Det kanske är den enda tid de kan ägna sig bara åt sig själva. De vill också ha en plats där de kan vara sig själva bakom alla roller och fasader. En plats där de varken blir värderade, dömda eller jämförda.

Denna klientgrupp tycker ofta att det är lika självklart att gå i samtalsterapi för sin personliga, känslomässiga utveckling som det är att gå till träningen för sin fysiska hälsa.

Vilken nytta skulle samtalsterapi kunna göra i just ditt liv?

Ibland händer det att tiden liksom stannar och vi får en glimt av något större. Av att vara närmre vår kärna, att vara en del av något som är större. Ett fullständigt uppgående i Nu, av att vara fullständigt levande. Tid och rum upphör att existera och vi fylls för ett kort ögonblick av känslor som frid, glädje, kärlek och evighet.

Inom psykologin kallas detta ibland för Höjdpunktsupplevelser. En höjdpunktsupplevelse kan inte skapas viljemässigt, vi kan inte mana fram den genom övningar eller studier. Den bara kommer till oss helt plötsligt, ofta när vi minst av allt förväntar oss det. När vi släppt kontrollen, när vi är öppna och har sänkt garden gentemot vår omgivning.

Ibland kan denna glimt av något större än oss själva komma i en versrad, en bild, en kommentar som går rakt in i hjärtat. Någon av mina klienter har beskrivit ögonblick med ett barn. Någon annan har beskrivit ögonblick vid en anhörigs sjukbädd. Glimten har handlat om själva livet. Att vara Allt och samtidigt Ingenting. Känslan av att allt är rätt och att allting är precis som det ska vara.

Ibland kan glimten handla om att något vi länge varit intellektuellt medvetna om plötsligt sjunker in och blir sant. På riktigt.

För en tid sedan var jag på en fest och dansade. Jag gillar att dansa, jag tycker att det är roligt helt enkelt. Så jag passade på och jag njöt av rytmen och musiken. Men plötsligt spelade de en låt som gick rakt in i mitt hjärta och tog mig till en ny dimension. För ett ögonblick kände jag mig som ett med allt. Plötsligt blev det sant ända in i min själ: Detta är mitt liv.

This is my life

This is my time

Just show me the light

And I’d go there

Varsågod: This is my Life. Med Gasolin

Det finns många missuppfattningar kring begreppet Positivt Tänkande.

En är att det hjälper mot alla svårigheter att tänka positivt. Och att om vi tänker positivt och ändå mår dåligt så är det vårt eget fel. Men riktigt så enkelt är det inte.

Hur vi mår bestäms dels av hur vi ”Tar det”, dvs vilken attityd vi har och hur vi väljer att agera. Men det bestäms också av hur vi ”Har det”, dvs hur verkligheten ser ut.

Tänk dig att du köpt ett par nya, fina höstskor. När du kommer hem upptäcker du att de faktiskt är lite för små. Men du tänker positivt att du kommer nog att gå ut dem, de är ju så snygga, och ett bra pris var det också! Du tänker glatt att du kan ju använda lite tunnare strumpor! Och att du säkert kommer att vänja dig vid de nya skorna! Du väljer helt enkelt att ”Ta” det positivt trots att skorna klämmer.

Men efter ett tag är skorna fortfarande för små. Du har ont i fötterna och har fått skavsår som gör det svårt att gå. Det hjälper inte med tunnare strumpor. Det hjälper inte att skorna fortfarande är väldigt snygga. Varken du eller dina fötter mår bra. Det börjar bli dags att ändra hur du ”Har det”. Dags att skaffa ett par skor som passar, som är både snygga och sköna, och som du trivs i och mår bra av att gå i.

Många självhjälpsprogram med Positivt Tänkande lägger allt fokus på att vi ska förändra hur vi ”Tar” saker. Och visst är det viktigt att kunna välja attityd, att vara positiv och se företeelser från den ljusa sidan. Att välja att fokusera på fördelarna och vara tacksam för dem. Men det hjälper inte hur långt som helst. När vi kommer till en viss gräns kan vi också behöva ändra hur vi ”Har” det. Vi kanske behöver lämna ett destruktivt förhållande. Vi kanske behöver söka en annan arbetsplats när det faktiskt inte går att förändra orimliga arbetsvillkor. Vi kanske behöver lämna gamla vänskapsrelationer som utvecklat sig till att enbart suga energi. För om vi tvingar oss själva att under alltför lång tid stå ut med en skadlig situation kan vi bli sjuka. Vår tillkämpade positiva attityd blir kontraproduktiv, istället för att må bra kan vi gradvis må allt sämre.

Det är individuellt var våra gränser går. Att ändra hur vi ”Har det” handlar inte om att misslyckas utan om att göra medvetna val. Och för att göra medvetna val behöver vi känna oss själva. Därför tjänar det oss att hela tiden utveckla vår självkännedom.

Förra veckan skrev jag om att vi inte bara ska följa våra känslor utan också använda vårt förnuft, vår intuition, vår fantasi och våra fysiska förnimmelser. Alla är delar av oss som vi kan observera och hämta information från. Innan vi bestämmer hur vi VILL AGERA.

Vi har alltid rätt att känna det vi känner. Frågan är sedan hur vi väljer att hantera känslorna?

Vi föreställer oss att du står och väntar tålmodigt i en lång kö till incheckningen på flygplatsen. Plötsligt kommer en person och knuffar sig fram och tränger sig före. Du känner att du blir arg och irriterad. Din impuls kanske är att knuffa tillbaka eller ryta ”Hallå där, kön börjar där borta!”. Eller kanske känner du dig överkörd och inte mer värd än att bli knuffad i kön. Då kanske din impuls är att dra dig tillbaka och låtsas som ingenting medan du egentligen knyter näven i fickan.

Vi är alla olika och det ena sättet är inte bättre eller sämre än det andra. Men när vi låter känslorna styra och agerar på impuls ångrar vi oss ofta efteråt. ”Om jag bara hade…” eller ”om jag ändå inte hade…”

Här följer en modell hur vi kan hantera våra känslor:

1. Stanna upp!

Ge tid själv tid och utrymme att observera dina reaktioner.

2. Observera!

Observera dig själv, just nu i händelsen i kön på flygplatsen. Vilka känslor du har, vilka impulser du har, hur dina tankar går just nu, vad som händer i din kropp.

3. Acceptera!

Att acceptera handlar om att se det som det är just nu. Tex ”Jag känner mig irriterad. Och jag känner en impuls att ge en spark på smalbenet. Och jag känner en rädsla för vad som kan hända då. Och jag tänker att personen kanske har en viktig anledning att tränga sig före. Och jag känner lite förakt för någon som beter sig på det sättet.”

4. Agera!

Välj medvetet hur du vill agera. Tex ”Jag känner mig irriterad. För mig är det viktigt med rättvisa. Jag väljer att be personen ställa sig sist i kön.”

Du kan också välja att agera genom att släppa. Tex ”Jag känner mig irriterad. Förnuftet säger att vi alla kommer att komma med på flyget. Jag väljer att släppa händelsen.”

Det är alltså DU som kan bestämma hur du vill agera. Inte enbart känslorna. För de är bara en del av dig.

Ofta hör vi att man ska följa sina känslor. Lyssna på sitt hjärta och göra det man känner för.

Och visst är det viktigt att lyssna på sina känslor. Vi har alltid rätt att känna det vi känner. Ingen annan har rätt att säga att våra känslor är fel eller att tala om för oss vad vi känner. Jag har mött många klienter som växt upp med kommentarer som ”Du är inte arg, du är trött” eller ”Det var väl inget att bli ledsen för, du är alltid så känslig”. Konsekvensen av en sådan uppfostran blir att man inte lär sig att sätta ord på sina känslor och att det blir svårt att identifiera vad man känner. Eftersom känslorna signalerar behov blir det också svårt att veta vad man behöver.

Dock är våra känslor bara EN del av oss, en del som vi kan välja att hämta information ifrån. Det är också viktigt att lyssna på sitt förnuft, sin kropp, sin intuition och sin fantasi. De är alla olika aspekter av oss och vi behöver lyssna till dem alla innan vi tar beslut och agerar.

Om vi enbart följer känslorna riskerar vårt agerande att bli impulsstyrt. Känslor signalerar behov. En känsla av ilska kan signalera att någon gått över vår gräns. Avundsjuka kan signalera att vi också behöver få något som någon annan har. Trötthet kan betyda att vi behöver ta en paus. Ibland misstolkar vi våra känslor och tolkar tex trötthet som att vi behöver äta choklad eller ge upp en tråkig uppgift. I själva verket kanske behovet handlar om något helt annat.

Innan vi automatiskt och impulsivt följer våra känslor är det bra att även kontakta våra tankar, vårt förnuft, vår kropp och vår intuition. När vi medvetet hämtat in information även från dessa delar kan vi VÄLJA hur vi vill agera. För det är faktiskt inte så ofta det tjänar oss att bara följa våra känslor.

I nästa veckas blogg kommer du att få en praktisk modell för hur du kan hantera känslor och impulser.

Förra veckan berättade jag om den stora konferensen i Kroatien med hundra kvinnliga företagare som jag deltog i. Ett av de enskilda möten som berörde mig var det korta mötet med Mara.

Efter en intensiv dag fullspäckad med intressanta föreläsningar hade jag bokat en massage på hotellets wellnessavdelning. När jag satt och väntade på min tid satt en annan kvinna i vit badrock bredvid mig och vi började prata. Av hennes brytning förstod jag att hon inte var född i Sverige och jag frågade om hon var från Kroatien. Nej, hon var från Bosnien och hade kommit till Sverige 1992. Jag frågade om det var i samband med kriget. Av alla krig tycker jag att inbördeskrig är de allra värsta och jag mindes hur fruktansvärt detta krig drabbade även de svenska jugoslaver jag då kände, de som hade familjemedlemmar kvar i Jugoslavien, deras oro och förtvivlan.

Kvinnan i stolen bredvid mig berättade sakta. Jo, det var på grund av kriget hon hade kommit till Sverige. In i det längsta hade ingen velat tro att det verkligen skulle bli krig och att de skulle bli drabbade. När trots allt kriget kom och deras stad blev anfallen bestämde hon och hennes man sig för att fly med sin lilla baby. På några timmar packade de det lilla de kunde ta med sig, allt annat fick de lämna. När de kom till Belgrad insåg de att Sverige var det enda land de kunde ta sig till utan visum. De hade inga släktingar här, kände ingen och det enda de visste om landet var att det var mycket snö. När de kom till Sverige hamnade de i Dalarna. Trots att de båda var högutbildade kunde de ingen engelska, engelskundervisning förekom inte i skolorna i Jugoslavien på den tiden. De kände ingen, de förstod inte språket, de hade lämnat allt och de fick börja om och skapa ett helt nytt liv.

Så småningom fick Mara arbete på en industri på orten. Hon arbetade hårt, avancerade steg för steg och blev så småningom vd för företaget. Hon lyckades vända företagets resultatkurva och kunde anställa fler. Hon berättade att hon var så tacksam för att hon fått möjligheten att komma till Sverige att hon gjorde allt för att kunna betala tillbaka genom att skapa ett framgångsrikt företag och fler arbetstillfällen.

Jag lyssnade fascinerad på hennes berättelse. Jag sa att hon måste få möjlighet att berätta den för fler! Dels som en förebild för alla utlandsfödda som kommer till Sverige. Men även för alla här som blandar ihop flyktingar, tiggare, arbetskraftsinvandrare och utländska kriminella ligor. Som klumpar ihop dem och generaliserar över ”invandrare”.

Mara log lite. Det visade sig att hon engagerat sig i mer än sitt företag. Hon hade föreläst både för riksdag och regering. Och till och med fått medalj av kungen.

Det var dags för mig att gå in till min massage. Men du kan läsa mer om Mara här: http://aretsnybyggare.se/arets-nybyggare-talar/

Inlägget är godkänt av Mara Maric före publicering.

Förra veckan var jag i Kroatien på en konferensresa med hundra andra kvinnliga företagare.

Hundra kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och från olika branscher. Marknadsförare, stylister, läkare och ekonomer. Jurister, hälsocoacher, fotografer och säljare. Artister, webutvecklare, konsulter och instruktörer. Alla är vi med i det stora affärsnätverket Qoola Qvinnor.

Före resan var jag fylld av motstridiga känslor. Jag har alltid varit skeptisk till enkönade grupper, min erfarenhet säger att blandade grupper ger en mer kreativ dynamik baserad på olikheter. Å andra sidan lockades jag av att syftet med resan var både Business och Pleasure. Programmet var sprängfyllt av föreläsningar, träningspass, mingel och fest. Själv fick jag möjligheten att leda en workshop om att lära känna sig själv som företagare.

Under resans gång fascinerades jag mer och mer av den speciella stämning som växte fram i vår stora kvinnogrupp. En blandning av styrka, drivkraft och värme. Alla delade generöst med sig av sin kunskap och erfarenhet, alla bekräftade, uppmuntrade och stöttade där det behövdes. Det var mycket skratt och mycket humor men aldrig på bekostnad av någon annan. Professionalism och personlighet blandades med nyfikenhet och engagemang. Erfarna företagsledare och unga entreprenörer deltog på samma villkor, var och en utifrån var den befann sig i sitt företagande och sin egen utveckling.

Jag blev starkt berörd av stämningen i gruppen och kände mig fylld av energi och inspiration när jag kom hem.

Jag började fundera över var min tidigare skeptiska hållning till renodlade kvinnogrupper egentligen kom ifrån. För mig som växte upp på 70-talet var kvinnogrupper ganska synonymt med kvinnokamp, rödstrumpor och att bekämpa patriarkatet. Att bränna behån och knyta näven i kampsång. En annan av mina omedvetna bilder handlade om kvinnogrupper som serviceinrättningar för manlig framgång. En tredje bild kom från ”tjejträffar” där alltför mycket tid ägnades åt att antingen skryta om sin partner eller att klaga över hopplösa män.

Jag blev medveten om att alla dessa mina gamla bilder kändes energidränerande och låg bakom min negativa inställning till kvinnogrupper.

Det känns härligt att nu ha fått uppleva något helt annat. Att ha fått ta del av starka, kvinnliga, varma, roliga kvinnor som är engagerade i att driva sina företag och som gärna hjälper varandra.

Det känns befriande att släppa mina gamla bilder och ersätta dem med nya!

När jag började blogga för något år sedan hämtade jag ofta inspiration i min trädgård. Jag tycker om att odla, både människor och växter. Det är spännande att skapa bästa möjliga förutsättningar för växande. Och det är fascinerande att följa både människors och växters utveckling.

Just nu är min trädgård lite sliten. Jag har fått huset ommålat och varit tvungen att klippa bort de växter som varit i vägen för arbetet och dessutom har vi varit tvungna att stå och gå i rabatterna. Det har blivit nertrampat och lite skador här och var. Nu behövs återhämtning för växterna.

Precis så kan det vara med oss människor också. Ibland kan vi vara så inriktade på att få en uppgift slutförd att vi bortser från våra andra behov. Vi kanske trampar på oss själva för att något annat är viktigare. Vi är så fokuserade på att nå ett mål att vi struntar i allt annat. Så är det ibland, det är en del av tillvaron och behöver inte vara ett problem.

Problemet uppstår inte förrän vi låter det gå för långt. Efter ansträngning behöver vi återhämtning. Återhämtningen är en förutsättning för att alla levande organismer ska fungera. Om vi under alltför lång tid väljer bort tillräcklig sömn och fullgod näring slits vi ner och blir sjuka. Om vi under alltför lång tid väljer bort våra relationer, att leka och koppla av, då nöter vi ner oss själva och våra liv.

Alla som tränar fysiskt vet hur viktig återhämtning och vila är för ett långsiktigt och hållbart resultat. Om man bara tränar hårt och hoppar över återhämtningen får man skador. Så fungerar det även i arbetslivet. När vi arbetat intensivt en period är det kontraproduktivt att strunta i att ge oss återhämtning.

För mig var det ett medvetet val att slita på min trädgård för att huset skulle bli målat. Det var det värt. Och nu ska jag ge min trädgård allt den behöver för att den ska komma tillbaka och grönska fullt ut igen!

Jag har min mottagning i Gamla Stan dit många turister kommer på besök. Häromdagen sprang jag nästan in ett par som stod och vred på sin karta och såg förvirrade ut. ”Can I help you?” frågade jag och fick ett lättat svar ”Yes, you can!” När jag förklarat vägen dit de skulle utbrast en av dem spontant ”Ni svenskar är så VÄNLIGA! Alla vi möter är så trevliga och hjälpsamma!” Under några sekunder bearbetade min hjärna alla den gångna sommarens bilder från svensk media… Sen valde jag att le och svara att det gladde mig att höra. Jag önskade dem en fin dag och vi skildes åt.

Efteråt funderade jag på vårt korta möte. Jag tror att Vänlighet är en av våra mest underskattade egenskaper. Många människor mår riktigt dåligt av att bli otrevligt bemötta eller få en ovänlig kommentar. Ändå pratar vi sällan om Vänlighet som något att aktivt sträva efter.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag själv känt mig genuint Vänlig förrän ganska sent i livet. När jag var yngre kunde jag vara väluppfostrad, artig och hjälpsam. Jag kunde vara snäll och trevlig. Men någonstans utgick jag omedvetet ifrån att jag var antingen över- eller underlägsen den andre. Lite mer, eller mindre, värd än den andre. Det var sällan ett möte på jämlik nivå.

Nu tänker jag att genuin vänlighet från hjärtat utgår ifrån att vi är lika mycket värda. Vi är alla människor och jag kan välja att betrakta och behandla den andre som en vän. Ibland en nära vän och ibland en flyktig vän på vägen. Och jag kan välja att vara vänlig oavsett vem den andre är eller vad jag får tillbaka.

Jag tror faktiskt att det var först när jag blev vän med mig själv som jag kunde komma i kontakt med min egen inneboende Vänlighet. Och nu kan jag använda den både till mig själv och till andra. Det känns skönt.

Denna sommar har jag haft en speciell möjlighet att studera hur det är att växa som människa.

Jag har följt mitt första lilla barnbarn under hans första tid, sett honom växa och utvecklas från dag till dag. Sett honom lära känna sin kropp, hur sparkarna blivit allt kraftfullare, hur han upptäckt sina händer, hur han började jobba för att vända sig själv och hans förvånade min när han plötsligt lyckades rulla över från rygg till mage och kunde se omgivningen från en ny vinkel. Förutom att mormorshjärtat har svämmat över av glädje och stolthet har jag fascinerats över denna medfödda, inneboende programmering att utvecklas. Utan anvisningar utifrån, utan förmåga till teoretiska abstraktioner eller väl valda målbilder ”visste” han precis vad han skulle göra. Utan vare sig formulerade strategier eller handlingsplaner har utvecklingen framskridit. På rätt sätt i rätt tid för att han ska växa och bli den han ska vara.

Jag funderar över hur vi fortsätter vår utveckling och vårt mänskliga växande genom livet. Det som är så naturligt som inneboende drivkraft när vi föds. Avtar den drivkraften någonsin? Vad händer med den när andra börjar ha synpunkter på vad som ska läras in? När andra tar sig rätten att bestämma takten och värdera vad som är viktigt för att vara framgångsrik?

Som terapeut möter jag ofta människor som bär på en diffus längtan. En längtan efter att återknyta kontakten med sin inneboende ”vetskap” om vad de behöver för att utvecklas. Sin egna inneboende kompass som visar nästa steg för att växa till just den människa de är ämnade att vara.

Det är magiskt att få vara med och skapa bästa möjliga förutsättningar för detta växande och att få uppleva utvecklingen som sker. Vare sig det handlar om ett mycket litet barn eller om en vuxen människa.