Balsam Konsult

För en tid sedan upptäckte jag ett litet sår på huden. Eftersom det satt på ett, tyckte jag i alla fall, pinsamt ställe så bestämde jag mig för att ta hand om det själv för jag ville helst inte visa det för någon annan. I början verkade det gå bra men plötsligt blev det rött och ömt och infekterat. Den senaste veckan har jag varit på sjukhuset nästan varje dag för att få såret rengjort och omlagt så att det kan läka.

Det slog mig att känslomässiga sår fungerar på samma sätt som fysiska sår. Om vi, eller någon annan, bara snabbt täcker över för att slippa se det så kan det kanske verka läkt på ytan. Men under ytan kan det växa som en böld som gör ont bara någon råkar nudda vid den.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ofta sådana gamla, infekterade känslomässiga sår. Det kan handla om övergrepp, mobbning eller att ha växt upp i en dysfunktionell familj. Eftersom detta varit skamligt för omgivningen har de vuxna kanske låtsats som om att såret inte fanns. Det kan ha handlat om att känna sig ensam, annorlunda eller mindre värd. Det kan handla om att vi blev utsatta för orimliga förväntningar eller krav med tanke på vår ålder. Om detta negligerats av de vuxna som hade ansvar för oss kan det resultera i känslomässiga sår. Dessa sår kan finnas kvar i oss som vuxna. Även om såren inte syns så finns de under ytan och gör ont när vi blir påminda om dem. När vi hamnar i en situation som nuddar vid de gamla smärtsamma känslorna så gör det ont. Vi kanske börjar undvika sådana situationer och på detta sätt begränsas vi i våra liv.

Precis som med fysiska sår behöver vi öppna de känslomässiga såren genom att prata om dem. Vi behöver varsamt göra rent genom samtal och övningar. Såren kommer då äntligen att kunna läka underifrån. Kvar blir kanske ett ärr som påminner om vad vi gått igenom. Men ärret gör inte ont och kommer att blekna naturligt med tiden.

Av en slump hamnade jag tidigt på 80-talet på en arbetsplats där många av medarbetarna var homosexuella. Det var så öppet och självklart att jag knappt reflekterade över att de var ”annorlunda”. För mig var det viktigare att de var duktiga på jobbet och roliga att hänga med än vilken sexuell läggning de hade.

Så småningom flyttade jag till en ny stad och nytt jobb. Plötsligt hamnade jag i sammanhang där man hade en helt annan syn på homosexuella. Det viskades och snackades som om det var något skamligt eller sjukt. Jag tyckte fortfarande varken att homosexualitet var speciellt Märkvärdigt eller ens Viktigt. Och i hemlighet var jag ganska nöjd med mig själv att jag var så Fördomsfri, för det var ju det man skulle vara…

En kväll var jag på en fest hos en kompis som precis ”kommit ut”. Den kvällen öppnade mina ögon och förändrade min syn på vad homosexualitet kan innebära. Jag fick höra smärtsamma berättelser om föräldrar som vägrade acceptera, familjer som avslutade kontakten. Om män som efter att de kommit ut inte längre fick träffa sina barn. Om vänner som tog avstånd och kollegor som plötsligt tittade bort. Jag fick en inblick in känslan av att vara utsatt och utfryst, hur det kändes att bli behandlad som något avvikande och fel.

Jag började förstå att jag som trott mig vara så fördomsfri egentligen varit full av fördomar. Mina fördomar hade bestått i att jag ansåg att det inte var något konstigt med att vara homosexuell. Jag hade aldrig fattat varför det skulle vara ett problem.

Min fördomsfrihet, som jag var ganska förtjust i, hade i själva verket grundat sig i en inrotad föreställning att det var problemfritt att vara homosexuell. Detta innebar en fördom i sig. En fördom som hindrade mig från att se andra delar av verkligheten.

Under mina år som samtalsterapeut har jag sett ett spännande mönster hos många av mina klienter. Efter en kort tid i terapi berättar de att de börjat rensa hemma. Rensa garderober, städa förråd, kasta gamla saker. Sortera papper och sätta in i pärmar, göra sig av med någon möbel som de egentligen aldrig tyckt om.

Denna rensning av det yttre rummet speglar en samtidigt pågående rensning av vårt inre. Vi börjar se med nya ögon på våra gamla ”sanningar”, tankar, värderingar och vanor. Vi får energi att rensa ut och avsluta.

Såhär i början av ett nytt år är vi många som väljer att lägga till nya och goda vanor. Men vi kan inte bara lägga till, vi behöver också välja att ta bort och avsluta. Kanske för att det gamla egentligen tillhör en gammal tid. Eller helt enkelt för att det inte längre tjänar oss. Det kan vara sådant som vi lagt tid på av slentrian. Eftersom dygnets timmar är begränsade behöver vi medvetet välja bort den gamla vanan för att få plats med en ny. Det kan handla om att rensa bland våra relationer, att avsluta förhållanden som enbart suger energi. Det kan handla om att medvetet granska vår självbild, vilka bilder har jag av mig själv som inte längre tjänar mig? Vi behöver kanske släppa gamla bilder av mål vi måste uppnå för att duga? Eller uppfattningar om vad eller vem som begränsar och hindrar oss i tillvaron?

I terapi kan du få hjälp att rensa, släppa och öppna upp för nya möjligheter i ditt liv. När vi rensar och avslutar frigör vi kraft och energi som varit bunden till det gamla. Energi som vi kan välja att använda till något nytt, konstruktivt och lustfyllt!

Nu är det januari 2015 och vi blir överösta med uppmaningar att planera och sätta mål för det nya året. Att börja träna, gå ner i vikt, göra matlådor, byta jobb, starta eget. Spendera mer tid med våra barn, vårda våra relationer, ta hand om oss själva. En del av oss har avgett nyårslöften och några kanske redan hunnit bryta dem.

Innan vi sätter våra mål kan det vara bra att ställa oss frågan VEM det egentligen är som bestämmer målet. Är det verkligen vi själva eller kommer det från någon annan? Är det verkligen mitt innersta sanna jag som vill detta eller är det enbart en del av mig, kanske den duktiga eller den skuldtyngda?

Om jag kommer fram till att det verkligen är JAG som bestämt mitt mål för att jag VILL det, då blir nästa steg att formulera målet så att det blir MÄTBART och TIDSBESTÄMT. I stället för att säga att ”jag ska ha med mig matlådor till jobbet” definierar jag mitt mål som att ”jag ska ha med mig en matlåda till lunch minst fyra gånger i veckan fram till midsommar”. Målet blir då tydligt och möjligt att nå.

Nästa steg är att göra en PLANERING för hur jag ska nå mitt mål. När, var och hur ska jag göra mina matlådor?

Det är också smart att titta realistiskt på vad som kan HINDRA mig från att nå mitt mål. Tidsbrist, bekvämlighet eller brist på fantasi? Vilken strategi vill jag ha för att övervinna hindren?

Sen återstår bara att UTVÄRDERA några gånger på vägen till mitt mål vid midsommar. Följer jag min plan eller behöver jag revidera den på något sätt? Vi har alltid möjlighet att välja om. Det viktiga är att det sker medvetet.

När vi nått vårt mål kan vi välja hur vi vill FIRA det, att fira och reflektera är väsentliga delar av processen.

Denna modell för att sätta mål och uppnå dem kan vi använda på de flesta områden i våra liv. Prova om du vill, börja gärna med något enkelt och ganska kortsiktigt. För träning ger färdighet.

Av hela mitt hjärta önskar jag dig en God Jul!

Jag önskar att du får precis den Jul du behöver för ditt bästa.

Nu gör jag juluppehåll med bloggen och är tillbaka efter helgerna. Om du har tid och lust får du gärna läsa om tidigare inlägg och tala om för mig vilket eller vilka som berört just dig mest. Jag blir glad om du skriver en kommentar på facebook eller mailar mig på kerstin@balsamkonsult.se. Du får också gärna önska om det är något speciellt du vill att jag ska skriva om framöver!

Stor Julekram från mig till dig!

Ibland missuppfattar vi varandra för att vi tror att vi pratar om samma sak. Men i själva verket har vi helt olika bild av det vi menar.

Om jag tex nämner ordet ”katt” utgår jag från att alla förstår vad jag menar. Men snart visar det sig att medan jag avsåg en stor grårandig bondkatt så tänkte någon annan på en liten svart kattunge, en tänkte på porslinskatten i sin mormors fönster, en annan på Pelle Svanslös och en blev mest påmind om sin kattallergi.

När vi kan få så helt olika bilder av detta konkreta och enkla ord är det inte konstigt om det blir ännu svårare när vi kommunicerar kring mer abstrakta begrepp. Vi kanske är överens om att vi ska ha en riktigt skön julhelg. Men vad händer om vi har helt olika bilder av vad en skön julhelg egentligen är?

Här gäller det att vi är tydliga i vår kommunikation. Att vi först och främst vet vad vi själva menar med en skön jul, att vi kan sätta ord på våra känslor, behov och förväntningar. Att vi sedan kan stå upp för oss själva och uttrycka dem. Att vi kan lyssna och fråga utan att värdera eller döma vad som är ”rätt” eller ”fel” bild av en skön julhelg. Om vi är medvetna om vilka bilder och förväntningar vi har och om vi kommunicerar dem tydligt i förväg minskar risken för besvikelse och missuppfattningar.

Som terapeut möter jag många olika bilder av julen. Bilder av härliga familjesammankomster, av ensamhet och utanförskap, av fylla och bråk, av högtid eller en ledighet som ger möjlighet att resa bort. Julen kan vara fylld av ångest och krav eller lugn och vila. Alltför ofta känns det som om vi inte riktigt kan påverka hur det blir. Vi blir offer för andras förväntningar och har inte riktigt formulerat våra egna. Från och med nu behöver det inte längre vara så.

Hur ser din bild ut av Julen? Och hur vill du ha en God Jul just den här julen?

Första gången jag hörde en flygvärdinna gå igenom säkerhetsföreskrifterna på planet reagerade jag när hon uppmanade oss att sätta syrgasmasken på oss själva innan vi hjälpte någon annan. Va, skulle man sätta sig själv före andra? T o m innan man hjälpte barnen?

Det kändes riktigt egoistiskt och tvärt emot vad jag lärt mig att man borde göra!

Jag kände mig upprörd ända tills jag förstod poängen; om jag själv svimmade av syrebrist var jag inte till någon nytta. Varken för mig själv eller någon annan.

Det händer att jag hör åsikten att det är egotrippat att gå i samtalsterapi och ägna sig åt sin egen utveckling. Det finns ju så många här i världen som har det mycket värre. Borde man då inte ägna sin kraft åt att hjälpa dem istället för att ägna sig åt sig själv och sina ”lyxproblem”?

Som terapeut har jag mött många människor som under hela sitt liv valt bort sig själva och ägnat sig åt att sätta syrgasmasker på andra. De har hanterat en allt syrefattigare tillvaro genom att hålla andan och kämpa hårdare. Prestera mer, anpassa sig mer, leverera mer. För att tillfredsställa omgivningen har man t o m prioriterat bort sina egna basbehov som sömn, näring och motion.

Ibland har det gått så långt att tillvaron inte riktigt fungerar längre när man väl tar steget att börja i samtalsterapi. Genom terapin får man äntligen tid åt sig själv och möjlighet att lära känna sina känslor och behov. Se sina mönster och drivkrafter, bli medveten om sina reaktioner och agerande. När man på detta sätt börjar ”ge sig själv syre” har man också tagit ett vuxet ansvar för sig själv och sitt liv. Istället för att hoppas att någon annan ska se att man är svimfärdig och behöver hjälp. I stället för att ständigt betrakta andra som viktigare och mer värdefulla än man själv.

Att ta dig själv på allvar, att odla dig själv för att kunna komma till din rätt och kunna ta medvetna beslut. Det är inte egoistiskt, det är att ta ett eget ansvar för ditt liv.

På söndag är det första advent. Det känns härligt att få tända ljusen, hänga upp adventsstjärnan i fönstret och känna doften av hyacinterna som står där inbäddade i sin mossa.

Samtidigt är vi många som känner den välbekanta julstressen krypa närmre. Stressen handlar ofta om vad vi säger till oss själva att vi måste hinna med och vad vi borde göra för att julen ska bli så lyckad som möjligt. Vi har alla våra egna bilder av hur julen ska vara för att vara ”rätt”. Kanske bilder av ett berg av julklappar, stora familjesammankomster, barn som glittrar av glädje, hemlagad julmat enligt de ärvda recepten. Det kan vara intressant att stanna upp och fråga oss själva var bilderna kommer ifrån. Kanske från mamma, mormor, teve eller tidningar? Det handlar inte om att bilderna är bra eller dåliga, det handlar om att vi behöver bli medvetna om ifall det verkligen är vår egen bild eller om det är någon annans vi tagit till oss och gjort till vår egen.

Så snart det dyker upp ett ”borde” eller ”måste” i våra tankar handlar det ofta om någon annans bild. Vi kan då testa att byta ut orden ”borde” och ”måste” mot ordet ”vill”. Känn skillnaden mellan att säga till dig själv ”Jag MÅSTE städa” eller ”Jag VILL städa”. Känn skillnaden mellan ”Jag BORDE bjuda in NN” och ”Jag VILL bjuda in NN”.

Om du verkligen VILL göra dina egna julköttbullar eller om du verkligen VILL åka bort på julafton, stå då upp för dig själv och gör det för att du VILL det, inte för att du sagt till dig själv att du måste. Då gör du dina goda köttbullar för att du har valt det själv. Du är alltså inget offer och du behöver inte sprida något dåligt samvete kring dig.

Om du kommer på att du inte alls vill det där som du sagt till dig själv att du borde, ja, då finns det olika möjligheter:

Du kan säga till dig själv: ”Jag vill inte städa, därför väljer jag att låta bli och tar konsekvenserna av att det är smutsigt”.

Eller ”Jag vill inte städa, och jag väljer att städa ändå eftersom jag vill ha rent.”

Eller ”Jag vill inte städa och jag vill ha rent och jag VILL VERKLIGEN INTE städa, därför väljer jag att anlita en städfirma.”

När du byter ut BORDE och MÅSTE mot VILL blir det genast enklare att göra medvetna val och stå upp för dig själv.

Enligt en österländsk berättelse beslöt sig gudarna en dag för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen och månen. De skapade haven, bergen, blommorna och molnen. Sedan skapade de människorna. Sist skapade de Sanningen.

Då uppstod emellertid ett problem: var skulle de gömma Sanningen så att människorna inte genast hittade den? De ville dra ut på det spännande sökandet.

”Låt oss sätta Sanningen på toppen av det högsta berget” sa en av gudarna. ”Där blir det alldeles säkert svårt att hitta den”

”Vi placerar den på den avlägsnaste stjärnan” sa en annan.

”Låt oss gömma den i den mörkaste och djupaste av alla avgrunder.”

”Vi döljer den på månens hemliga sida”

Till slut sa den visaste och äldsta guden: ”Nej, vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. Så kommer de att söka efter den överallt i universum utan att veta att de hela tiden bär den inom sig.”

Ur boken Bli den du är

Det är detta sökande vi jobbar mycket med i samtalsterapi. Vi utforskar känslor och förnuft, inlärda ”sanningar” om oss själva och omvärlden. Reaktioner och agerande, rädslor och drivkrafter. Fantasier, mentala bilder, familjemönster och självkänsla.

Det är en fantastisk och spännande upptäcktsresa. Du kommer efterhand att känna dig tryggare, friare och starkare i dig själv.

Allt med syftet att du ska kunna Bli den du Är.

I lördags var jag på barndop. En fantastiskt söt liten flicka kom till världen i våras och nu var släkt och vänner samlade, glada och stolta. Livet ligger framför detta älskade lilla barn och jag fylldes av hopp och glädje i mitt hjärta.

Jag var fortfarande kvar i denna stämning när jag på söndagen fick veta att en av mina klasskamrater från gymnasiet gått bort i cancer. Glädjen förbyttes i sorg och vemod. Lilla U, jag minns hennes smilgropar och kan höra hennes skratt när vi hängde i korridoren och från det oändliga antal återträffar vår klass haft efter studenten.

Födelse och död. Det är ofta när vi kommer i kontakt med sådana händelser som vi börjar fundera över själva Livet, det som pågår mellan födelsen och döden. Vad är viktigt? Vad är meningen med just mitt liv? Vad är det jag kommit hit för att lära mig? Vad är mitt bidrag till den här världen?

Jag kommer ofta i kontakt med de här frågorna i mitt arbete som terapeut. Jag ser det som ett uttryck för vår andliga längtan, en längtan efter att vara mer än våra tankar, känslor och kropp. En längtan som går bortom behovet att vara framgångsrik ekonomiskt eller socialt. En längtan efter en högre mening.

Det finns givetvis inget självklart svar. Många, många vägar bär till Rom och många vägar bär fram till det som är rätt för var och en av oss. Den viktigaste början är kanske insikten att vi har möjlighet att vi är fria att välja vilken väg vi vill gå just nu. Och att vi alltid har möjlighet att välja om på nytt.

Jag tänker på Karin Boyes välkända rader ur dikten I rörelse:

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som gör mödan värd.