Fördomar

Av en slump hamnade jag tidigt på 80-talet på en arbetsplats där många av medarbetarna var homosexuella. Det var så öppet och självklart att jag knappt reflekterade över att de var ”annorlunda”. För mig var det viktigare att de var duktiga på jobbet och roliga att hänga med än vilken sexuell läggning de hade.

Så småningom flyttade jag till en ny stad och nytt jobb. Plötsligt hamnade jag i sammanhang där man hade en helt annan syn på homosexuella. Det viskades och snackades som om det var något skamligt eller sjukt. Jag tyckte fortfarande varken att homosexualitet var speciellt Märkvärdigt eller ens Viktigt. Och i hemlighet var jag ganska nöjd med mig själv att jag var så Fördomsfri, för det var ju det man skulle vara…

En kväll var jag på en fest hos en kompis som precis ”kommit ut”. Den kvällen öppnade mina ögon och förändrade min syn på vad homosexualitet kan innebära. Jag fick höra smärtsamma berättelser om föräldrar som vägrade acceptera, familjer som avslutade kontakten. Om män som efter att de kommit ut inte längre fick träffa sina barn. Om vänner som tog avstånd och kollegor som plötsligt tittade bort. Jag fick en inblick in känslan av att vara utsatt och utfryst, hur det kändes att bli behandlad som något avvikande och fel.

Jag började förstå att jag som trott mig vara så fördomsfri egentligen varit full av fördomar. Mina fördomar hade bestått i att jag ansåg att det inte var något konstigt med att vara homosexuell. Jag hade aldrig fattat varför det skulle vara ett problem.

Min fördomsfrihet, som jag var ganska förtjust i, hade i själva verket grundat sig i en inrotad föreställning att det var problemfritt att vara homosexuell. Detta innebar en fördom i sig. En fördom som hindrade mig från att se andra delar av verkligheten.

Till bloggen