Balsam Konsult

Många av oss är noga med vilken mat vi väljer att mata våra kroppar med. Det ska vara gott och nyttigt för att kroppen ska fungera så bra som möjligt.

Men vilka tankar och bilder väljer vi att mata oss själva med för att vi ska må bra? Går vi omkring och jämför oss med andra och matar oss själva med tanken att vi inte riktigt duger så påverkar det oss annorlunda än om vi tänker att vi är värdefulla precis som vi är. Om vi matar oss med självbilder av att vara helt okej eller framgångsrika och glada kommer detta att påverka hur vi mår och vilka signaler vi sänder ut till vår omgivning.

Precis som att välja en kost som är bra för oss kan vi välja vilka tankar som är bra för oss. Tankar som får oss att växa som människor och leva livet fullt ut.

Häromdagen träffade jag en man som är redaktör för en tidning som bara ger ut Goda Nyheter. Han berättade att man kan mäta skillnader i hjärnan mellan människor som enbart matats med goda nyheter under en period och människor som enbart matats med nyheter om krig, katastrofer och olyckor. Även om vi inte aktivt processar det vi ser på TV eller läser i tidningar eller på nätet så går det ändå in. Och påverkar oss både fysiskt och psykiskt. Därför är det viktigt att vi väljer vilka intryck vi väljer att ge oss själva.

Nu är det Skärtorsdagskväll och kvarteret vimlar av små påskkärringar. Det är härligt att se deras förväntansfulla ansikten när jag öppnar dörren för dem.

Vad vill du ha i ditt påskägg i år? Du behöver inte sitta och vänta på det vanliga påskägget med det vanliga påskgodiset eller trisslotten. Du har möjlighet att ge dig själv ett symboliskt påskägg fyllt av precis det du behöver och vill ha av just denna speciella påskhelg. Vad behöver din kropp och din själ? Vad längtar du efter att känna? Vilka upplevelser vill du fylla ditt önskeägg med?

Om du behöver vila och avkoppling; hur kan du ge dig själv det?

Om du längtar efter möten och äventyr; vad kan du göra för att få det?

Själv längtar jag efter vackra synintryck och varma möten. Färger, musik, kärlek och glädje. Det vill jag ge till mig själv i mitt påskägg i år.

Och av hela mitt hjärta önskar jag dig allt det bästa inför påskhelgen!

Efter förra veckans blogg om mobbning är det många som hört av sig. En av de frågor jag fått är hur man som vuxen kan agera när man först i efterhand, kanske många år efteråt, förstått att ett barn varit utsatt för mobbing. Ofta är man då själv uppfylld av känslor som dåligt samvete, sorg eller ilska. Man kanske hoppas att barnet själv glömt bort kränkningarna eller att tiden läkt alla sår. Men själv tänker man på det som hänt och ångrar att man varit så upptagen av annat eller anklagar man sig själv för att man inte sett och förstått vad som pågick.

Mitt bästa råd är förstås att prata med barnet, som nu kanske hunnit bli vuxet. Utgå från dina egna tankar och känslor och säg som det är. Det kanske kan låta så här: ”Jag går och tänker på hur det var när du gick på lågstadiet. Jag förstod inte förrän långt efteråt att de andra barnen var elaka mot dig. Jag blir så arg när jag tänker på det! Hade jag fattat vad som pågick hade jag letat upp dem och tryckt upp dem mot väggen och skällt ut dem! Jag har bra lust att ge dem en omgång stryk! Åh, vad jag ångrar att jag inte försvarade dig! Ingen har rätt att vara dum mot dig eller behandla dig illa!”

Genom att på detta sätt vara öppen och tydlig med dina egna tankar och känslor kan du ge barnet en känsla av att, äntligen, ha en vuxen som står på barnets sida. Det öppnar också för att du sen kan fråga: ”Hur vad det för dig egentligen? Vad var det egentligen som hände?” Sen gäller det att lyssna. Lyssna, bekräfta och fortsätt fråga. Ge tid. Lyssna ännu mer. Försök inte rätta, bortförklara eller försvara dig själv eller någon annan som borde reagerat. Fokusera på att lyssna på barnet. Ge tid.

Hade du vetat då, när mobbningen pågick, vad du vet nu så hade du sannolikt agerat annorlunda. Men nu visste du inte det. Så är det. Och utifrån detta faktum kan du idag ge barnet det som det hade behövt då men inte fick. En vuxen som tar det på allvar, lyssnar, bryr sig och agerar. En vuxen som tar ett vuxet ansvar.

När jag gick på gångvägen fick jag syn på tre grabbar i lågstadieåldern. En av dem låg på marken och ropade förtvivlat ”Sluta, sluta! Jag är inte med längre!” De två andra killarna stod böjda över honom och slog. Jag reagerade med autopilot. Utan att tänka rusade jag fram till dem och röt ”Vad är det för dumheter! Sluta genast upp med det där!” Jag spände ögonen i de båda som stod upp och sa ”Ni hör väl att han inte vill vara med längre?!” Bägge pojkarna som slagit slutade genast och tog några steg tillbaka. Han som legat på marken reste sig och borstade av sin jacka. De såg alla lite skamsna ut.

Jag vet inte om denna händelse handlade om regelrätt mobbning eller om det ”bara” var en lek som spårat ur. Men det jag blev allra mest upprörd över var att det några meter bort stod en grupp vuxna vid busshållplatsen. De hade stått och tittat på det som hänt. Utan att göra något.

Många av mina klienter har varit utsatta för mobbing under sin uppväxt. Jag har hört hemska berättelser om barn som varit så rädda för att gå till skolan att de kräkts varje morgon. Berättelser om att ständigt bli retad, att vara ensam och utanför. Gemensamt för många av berättelserna är att ingen vuxen i barnens närhet agerade. Ingen förälder försvarade barnet, ingen personal i skolan ville se. Och av dem som såg fanns det t o m de som lade ansvaret på det mobbade barnet genom att säga ”Men något måste du väl ha gjort om de andra var dumma mot dig?” På så sätt förstärktes barnets känsla av att verkligen vara fel.

Mobbing sätter djupa spår i självkänslan och många har kvar känslan av att vara ful, fel eller underlägsen långt upp i vuxen ålder. I terapiarbetet kan vi äntligen ta hand om det lilla mobbade barnet som fortfarande finns kvar inom klienten. Vi kan tillsammans ta det vuxna ansvaret att se, att agera, att återupprätta barnet. För det är de vuxnas ansvar att hindra mobbing.

Idag fyller jag år och det känns naturligt att fundera lite över tidens gång och ålderns betydelse.

Jag tänker att vi människor är som bilden av årsringarna på ett träd. Vi består av alla våra åldrar samtidigt och vi kan betrakta dem alla som en del av vår helhet. Vi är alltså inte enbart den ålder vi befinner oss i just nu utan innanför ytan, vår ”bark”, finns alla de åldrar vi gått igenom lagrade. Inom oss finns upplevelser som litet spädbarn, förskolebarnets utveckling, alla klasserna ifrån skolan, vår tonårstid och tiden som ung vuxen och lite äldre vuxen. Varje tid, varje årsring, har format oss till den vi är idag.

Ibland kan vi komma i kontakt med tidigare åldrar. Plötsligt kan vi känna oss som en busig femåring eller en obstinat tonåring. Ofta är det lätt att se detta hos andra. Jag har ibland hört klienter klaga på att deras partner reagerar som en bortskämd unge eller en egoistisk fjortis i vissa situationer…

Om vi inte fick det vi behövde i våra olika åldrar så kommer det behovet att finnas kvar i oss även som vuxna. Omedvetet fortsätter vi att söka efter det beskydd vi aldrig fick eller den frigörelse vi aldrig hade möjlighet att göra. Omedvetet flyttar vi över detta sökande från våra föräldrar till andra i vår omgivning, ofta vår partner. På detta sätt kan störningar i våra olika åldrars utveckling fortsätta hindra oss även i vårt vuxna liv.

I terapi kan vi i lugn och ro studera våra årsringar för att bli medvetna om hur de verkligen ser ut. Och till skillnad från bokstavliga träd kan vi gå tillbaka och läka de skador vi har. Vi kommer då också att återupptäcka en mängd andra saker som finns gömda i våra olika åldrar, vi kommer i kontakt med lekfullhet, kreativitet, glädje och andra ”barnsliga” egenskaper.

Det är spännande att bli så gammal så man har möjlighet att göra ett vuxet val att utvecklas genom att forska i sig själv!

PS Läran om att datera trä med hjälp av årsringarna kallas Dendrokronologi.

Det finns inget motsvarande ord för människans kronologi. Jag tänker att det beror på att vi faktiskt består av alla våra åldrar samtidigt och därför inte kan dateras!

Ojojoj, så skönt! Jag sitter hos min fotterapeut och njuter när han masserar mina fötter. Det känns som om oxytocinet strömmar från fötterna upp i resten av kroppen och jag känner mig mer och mer avslappnad.

Fysisk beröring är livsviktigt. Små barn som lämnas utan beröring och kroppskontakt förtvinar och dör. I vår flock stärker vi sammanhållningen genom att beröra och ”putsa” varandra. Vi ger en kram, plockar bort ett hårstrå från den andres tröja, låter handen vila på den andres arm. I en kärleksrelation är fysisk beröring central och en av de första hemuppgifterna man får av en parterapeut brukar vara att hålla om varandra fysiskt.

I skolan kan lärare vittna om att stämningen i klassen blivit lugnare när barnen börjat med massageövningar. Det känns inte naturligt att slå eller mobba någon som man just fått massage av.

I äldrevården används husdjur för att tillgodose patienters behov av beröring. Den mjuka kontakten mellan den åldrade handen och djurets lena päls lugnar och gör gott.

Idag är det fler och fler människor som bor och lever ensamma. Ofta självvalt, ibland inte. Jag har en allmän känsla av att många längtar just efter fysisk beröring, just bara för att det är ett djupt mänskligt behov. För en tid sedan när jag stod och väntade på bussen och inte tänkte på något speciellt kom en äldre tant fram till mig. Vi hade pratat vid några tidigare tillfällen men den här gången sa hon: ”Skulle du bli arg på mig om jag ber dig om en kram?” Jag blev lite förvånad. ”Nej, verkligen inte” svarade jag och kramade om henne.

Tänk att det kan få vara så enkelt. Att vi kan be om det vi behöver. Och få det.

För några veckor sedan skrev jag om balans i tillvaron, om den eftertraktade känslan av att få ihop ”livspusslet”. Det är mycket enklare att nå balans i tillvaron, eller att hantera obalans, om vi är i kontakt med vår INRE balans.

Jag jobbar ofta med mina klienter för att nå Inre Balans. Att hitta den centrala punkt i sig själva där de är sitt Jag. Den punkt där de kan betrakta sig själva och omgivningen utan att döma, utan att jämföra, utan att värdera eller analysera. Där de bara ÄR. Just nu.

Ju fler gånger vi kan hitta denna punkt desto lättare blir det att hitta tillbaka till den. Som allting annat handlar det om att öva. Vi kan öva genom meditation, yoga eller mindfulness. Det finns många olika vägar till inre balans, vi kan välja den som passar oss själva bäst just nu. Andningen har alltid en central roll eftersom det är andningen som förbinder oss med livet här och nu. När vi befinner oss i inre balans blir vi stabilare och mer i kontakt med livet. Vi får en ökad närvaro och mer energi. Och det blir mycket lättare att hantera alla yttre obalanser som vi möter.

Om du vill träna på egen hand kan jag rekommendera mindfulnessövningar som finns att ladda ner för en rimlig summa från http://www.mindfulnesscenter.se/webshop/internetbaserade-traeningsprogram/mindfulness-foer-fokus-och-energi/

Vi går mot ljusare tider. Dagarna blir längre, snödropparna blommar och barmarken tittar fram mellan isfläckarna på trottoaren.

Människan har i alla tider dragits till ljuset. Vi samlas kring lägerelden, vi vänder ansiktet mot solen och vi trivs bäst i ljusa rum.

Men när tittade du senast på de ljusa sidorna i dig själv? På de ljusa rummen i din egen person? När tillåter du dig njuta av din egen värme? Av din förmåga till glädje och lust, kärlek och kreativitet. Ibland är vi så fokuserade på våra problem och mörka sidor att vi glömmer att se att vi även består av ljus och självklarhet.

Häromdagen hade jag en klient som var djupt förankrad i den mörka bilden av sig själv och sin framtid. Hennes självbild var präglad av att hon lärt sig döma sig själv och av känslan att vara fel och aldrig duga. När jag frågade henne vad som skulle hända om hon vände blicken mot ljuset, mot allt det vackra i henne själv så började hon gråta. Hon sa ”Jag vågar inte. För vem är jag då?”

Och precis så kan det vara. Vi är mer rädda för ljuset än mörkret inom oss. Men allt detta kan vi arbeta med i samtalsterapin. Och tillsammans med vår terapeut kan vi gå mot ljusare tider. För allra innerst inne bär vi alla människor på en kärna av ljus, hur många lager av mörker och smärta omgivningen än försökt dölja oss med.

När jag var 7 år och började i första klass fick jag en gammal fröken. Hon var verkligen en väldigt gammal ogift Fröken i svart klänning med vit spetskrage. En av hennes pedagogiska metoder omfattade bruket av skamvrå. Den som gjort något hon inte tyckte om fick gå och ställa sig ensam i ett hörn framme i klassrummet och skämmas.

Skam är en fruktansvärt obehaglig känsla. Den handlar just om att bli utesluten ur gruppen för att man inte passar in, inte duger, att det är något fel på ens person som gör att man inte är värd att få vara med. För ett litet barn är detta förknippat med dödsfara eftersom ett barn inte kan klara sig själv utan att ha tillhörighet och beskydd i en flock eller familj. Därför är skammen ångestfylld och påverkar oss djupt. Därför anpassar vi oss för att passa in så att vi ska slippa skämmas. På detta sätt kan skam ha en sunt socialiserande effekt så att vi inte riskerar vår flocks överlevnad tex genom att skada någon eller roffa åt oss alla tillgångar så att andra blir utan.

Men om vi växer upp i en familj där det är skamligt att tex ta emot hjälp eller att vara sjuk eller att bli arg påverkar det oss på samma sätt. Vi lär oss att undvika allt som kan få oss att komma i kontakt med den obehagliga känslan av skam. Vi utvecklar strategier för att undvika ta emot hjälp, att dölja att vi är sjuka, att trycka ner vreden. Det blir ångestfyllt att inte klara sig själv. Vi fortsätter jobba trots att vi är sjuka. Vi förnekar ilska och konflikter. Allt för att undvika den hemska skammen. Detta tjänar i längden varken oss själva eller vår omgivning.

Vi bär alla på inlärd skam och olika strategier för att undvika komma i kontakt med våra skampunkter. Skam är ett av de djupaste och mest tacksamma områdena vi kan arbeta med i samtalsterapi. Det handlar om att återta rätten till att vi duger och är värdefulla precis som vi är. Att vi har rätt till en plats, att vi är värda att bli älskade.

Många strävar efter balans i tillvaron. Att få ihop livspusslet med arbete, familj, fritid, träning, krav och intressen.

Frågan är om det verkligen är önskvärt att alltid befinna sig i perfekt balans? Jag tänker att fullkomlig balans innebär ett stillastående. Och att livet i sig själv egentligen är rörelse. En rörelse mellan aktivitet och passivitet, en rörelse mellan ensamhet och gemenskap, mellan olika känslor och tillstånd.

En del av oss kanske gungade gungbräde när vi var barn. Det var inget roligt när den ena personen var mycket tyngre än den andra, då hände ingenting mer än att ett barn hela tiden satt kvar uppe i luften och den andra kvar på marknivå. Kanske började vi då experimentera med att flytta oss längs brädan för att hitta balansen. Men när vi balanserat en stund var det naturliga att vi började röra oss igen. Upp och ner, ge och ta emot.

Ungefär så är det också i livet vi lever. Vi kan uppleva balans under korta stunder men det naturliga tillståndet är rörelse. Det är skönare att vila om vi ansträngt oss, det är godare att äta om vi är hungriga, vi värdesätter tystnad och egen tid mer om vi även har tillgång till full fart och gemenskap.

Den viktiga frågan vi kan ställa oss handlar snarare om hur stora eller små svängningar vi vill ha. Och det är högst individuellt vad vi behöver. När vi har möjlighet att välja själva mår vi troligen bäst.

Behoven varierar också över tid. Varje period i livet har olika svängningar. Och olika sorters balanspunkter.