Balsam Konsult

Äntligen verkar sommaren ha kommit och det är dags för semester. Sommar och semester kan betyda så många olika saker för oss. Avkoppling från de vanliga rutinerna, tid för familj och vänner, känslor av ensamhet och sorg, långa lata dagar, krav på allt som ska hinnas med, förväntningar på att få ny energi inför hösten som kommer. Vi jämför oss kanske med andras idylliska bilder på facebook och andras entusiastiska berättelser om spännande resor och fantastiska upplevelser.

Kort sagt är det är det lätt att gå vilse bland egna och andras förväntningar på sommaren.

Innan jag började jobba med mig själv i terapi var det oftast min högpresterande del som bestämde även på semestern. Hur bra jag än hade det kunde det alltid bli lite bättre tyckte den delen. Till slut blev jag så trött så jag gjorde en lista med mätbara mål som skulle uppfyllas; jag skulle besöka stranden X antal gånger, jag skulle göra X antal resor, jag skulle lyssna på X antal sommarpratare och läsa X antal böcker. Först då kunde jag eventuellt tillåta mig själv känna mig lite nöjd.

Numera väljer jag att hantera tillvaron på ett annat sätt. Den här sommaren har jag bestämt mig för att Njuta. Vad jag än gör, eller inte gör, väljer jag attityden Njutning. Oavsett väder, oavsett var jag är eller vem jag är med ska jag njuta av stunden. Jag ska använda mina sinnen, njuta av det mina ögon ser, ljuden jag hör, smaker, dofter och förnimmelserna i min kropp. Jag väljer att vara här och nu, i precis just denna sommar i mitt liv.

Jag önskar dig allt gott inför just din sommar!

Balsam Blogg är tillbaka i augusti.

Ofta hör det till sommaren att besöka Gröna Lund. Jag tycker att det är roligt men i flera år vägrade jag åka Fritt Fall. Jag, som annars gärna provar nya saker, skyllde på allt möjligt för att undvika åka upp på den 80 meter höga pinnen och sen bli släppt i fritt fall ner. I själva verket tyckte jag att det var alltför hög höjd och dessutom hade jag läst någon hemsk historia om någon som någonstans fastnat med sitt ben och fått det avslitet…

Men en sommar bestämde jag mig för att gå emot min rädsla och prova attraktionen som beskrevs som Sveriges läskigaste. En kompis följde med och vi ställde oss i den kortaste kön där vi småpratade och försökte se oberörda ut. Resten av sällskapet stod kvar utanför och verkade oroväckande muntra. När jag och min vän kommit upp på rampen och skulle sätta oss i varsitt säte så sa vårt sällskap: ”Ni vet att ni stått i tilt-kön va?” Jag, som inte visste vad som menades med tilt, försökte fråga tjejen som jobbade med att låsa fast oss på stolarna. ”Försent”, sa hon och fällde ner stålbyglarna över våra axlar, ”nu går det inte att ångra sig.” Så vi åkte upp alla de åttio meterna, satt en stund och låtsades beundra utsikten, och plötsligt fälldes våra stolar framåt med ett ryck. Sen blev det fritt fall nedåt med ansiktena mot marken, det var det som var ”tiltet”. Jag skrek som en galning hela vägen ner, fy och puh vad hemskt! När vi landat slog adrenalinkicken till. Men även långt efter att den ebbat ut kände jag mig barnsligt upprymd och stolt över att jag gått emot min rädsla och faktiskt åkt Fritt Fall. Dessutom med Tilt.

Rädsla är en obehaglig känsla som många tycker är negativ. Vi glömmer då att rädslan också kan tjäna oss genom att skydda oss från att göra saker som faktiskt kan vara potentiellt farliga. Sund rädsla fungerar som ett varningssystem som skyddar oss från att skadas och kanske inte överleva.

Inlärd rädsla kan däremot begränsa oss. Om vi fått lära oss att vara rädda för att prata inför en grupp, att inte duga i andras ögon eller att hamna i konflikt så kommer detta att hålla oss tillbaka och begränsa oss i livet.

I terapiprocessen kan vi använda rädslan som en vägvisare. Rädslan visar vägen för nästa steg vi kan behöva ta i vår utveckling.  I små steg kan vi bestämma oss för att gå emot rädslan och göra det ändå. Det kan handla om att våga säga NEJ. Eller våga säga JA. Att våga ta plats, att våga uttrycka våra känslor och behov.

I takt med att rädslan försvinner känner vi hur även begränsningarna försvinner och vi växer som människor. Och det är befriande!

Den senaste veckan har det varit tätt mellan studentflaken på Skeppsbron utanför min mottagning. Glada och förhoppningsfulla ungdomar har firat att de tagit studenten och kan gå vidare i sina liv mot att bli vuxna. ”Hoppet är vår vän och vi dess löften tro” sjunger vi i studentsången. Och jag börjar fundera på vilken funktion hoppet egentligen har i våra liv.

För mig är hopp förknippat med en förtröstan på något som jag inte kan påverka. Vi kan hoppas att det blir fint väder i midsommar, att operationen ska gå bra eller att tåget ska komma fram i tid. Det är utanför vår kontroll och allt vi kan göra är att önska och hoppas på det bästa. Skulle det inte bli som vi önskat kan vi trösta oss med att hoppas att det blir bättre nästa gång. Hoppet kan på så sätt fungera som positiv drivkraft eller en livlina. Hoppets symbol är ju ankaret, ett ankare som kan erbjuda trygghet när det stormar i livet.

Men att enbart lita till hoppet kan även begränsa oss. När det faktiskt gäller något vi kan påverka och ta kommandot över så räcker det inte att vi slår oss till ro och väntar och hoppas. Det räcker inte att säga att vi hoppas att vi ska klara tentan, att vi hoppas att vi ska få en bättre relation eller att vi hoppas att få se kinesiska muren innan vi dör. Det är faktiskt något vi till stor del aktivt kan påverka själva.

Liksom det mesta i livet kan hoppet både tjäna oss och begränsa oss. Och som vanligt gäller det att lära känna oss själva och bli medvetna om våra val.

Jag kommer att tänka på den välkända Sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

När jag går en sväng i trädgården kan jag konstatera att ogräset inte brytt sig om att det varit en ovanligt kall maj. Det växer och frodas och tar plats och näring från de växter jag verkligen vill ha i mina odlingar.

På samma sätt kan vi ha energitjuvar i våra liv. Personer som tar energi och får oss att bli trötta och må dåligt, kanske utan att vi egentligen förstår vad som händer. Personer som tar över våra känslor och behov, som gör sig själva stora på vår bekostnad och inkräktar på vårt utrymme.

Vi kan känna igen en energitjuv på att de gärna förminskar andra, kritiserar, kommer med nedsättande anmärkningar. Allt för att, på andras bekostnad, ge sig själva näring att framstå som bättre, större eller viktigare. Energitjuvar är specialister på att lägga skulden på andra. Får han inte den bekräftelse han behöver är det alltid den andres fel. Ofta bär han på gamla undanträngda känslor av vrede eller avundsjuka som han definitivt inte vill kännas vid. Lösningen blir att projicera dem på andra.

Det är tröttsamt att ha energitjuvar i sitt liv. Precis som att vi behöver hålla efter ogräset i trädgården kan vi behöva rensa bort människor som suger energi ur våra liv. Eller kan vi lära oss hur vi kan hantera dem, undvika att göda dem och att låta dem tära på oss.

I helgen ska jag rensa bort min kirskål. Sen tror jag att jag ska göra pesto av den!

Litteraturtips för den som vill läsa mer om energitjuvar:

https://www.adlibris.com/se/bok/energitjuvar-i-familjen-i-relationen-och-pa-jobbet-9789172320536

På söndag är det Mors dag och många av oss kanske tänker lite extra på våra mammor. För de flesta av oss är mamma en viktig person, oftast den första vi anknyter till och är totalt beroende av som nyfödda. Mamma är också vår första rollmodell som kvinna och relationen till mamma fortsätter att påverka oss genom livet, medvetet eller omedvetet.

Inom psykoanalysen var mammarollen ett laddat begrepp och mamman fick förr ofta skulden för det mesta. Jag träffar klienter som fortfarande bär på arvet från Freud och som skuldbelägger sig för att deras barn drabbats av autism, anorexi eller någon annan sjukdom. Numera vet vi att dessa sjukdomar inte beror på att mamman gjort något fel men den gamla bilden av mammans skuld kan ändå ligga kvar som en oro som påverkar.

Min erfarenhet är att de allra flesta mammor gör så gott de kan. Erfarenheten säger också att det tyvärr inte alltid räcker, ibland får inte barnet det som det hade behövt få. Om det finns någon annan vuxen i omgivningen som kan tillgodose barnets behov kan detta räcka långt. Men om barnets grundläggande behov av vård, skydd, omsorg och kärlek inte blir tillgodosedda kan detta ge svårigheter senare i livet.

Om du haft en mamma som inte förmått tillgodose dina grundläggande behov som barn kanske du undrar vad det berodde på? Du ska veta att det definitivt inte berodde på dig, du var ju bara ett litet barn. Oftast berodde det på att din mamma själv inte var riktigt vuxen utan själv bar på ett sårat inre barn som inte fått det hon hade behövt när hon växte upp. På detta sätt kan ett dysfunktionellt föräldraskap ärvas i generationer. Ett sätt att bryta arvet är att ta ett eget vuxet ansvar för sitt eget sårade inre barn. Detta kan vara svårt att göra på egen hand men det finns hjälp att få hos en duktig terapeut. Och när vi tagit hand om vårt eget inre barn blir det mycket enklare att vara en vuxen kärleksfull förälder för de barn vi föder till denna värld.

Därför är samtalsterapi ett underbart sätt att läka både oss själva och kommande generationer!

Det är maj månad och många har fullt upp med aktiviteter. Vi använder uttryck som att vi inte har tid, var tar tiden vägen, tiden bara rusar iväg.

Det vi då oftast menar är ”klocktid”; minuterna, timmarna, dagarna, åren. Men klocktid är egentligen bara en konstruktion som hjälper oss att hantera tillvaron i vårt moderna samhälle. Ett hjälpmedel för att vi ska kunna fungera socialt och praktiskt. Klocktiden går alltid i sin bestämda takt och är lika för alla. Det enda vi själva kan bestämma är vad vi vill göra av tiden.

Därför kan det vara intressant att titta på vår ”upplevda tid”. Många människor går omkring med känslan av att inte vara riktigt närvarande och i kontakt med sig själva. Den ”upplevda tiden” försvinner i en virvel av aktiviteter. Tankarna går oftare till det som varit eller till det som ska hända senare än till det man håller på med just nu. Och eftersom tiden egentligen bara består av ett antal ”nu” så missar man själva upplevelsen.

Ett sätt att få mer ”upplevd tid” är att vara fokuserad i nuet, av hur det är just nu i stunden. Att välja att vara fokuserad på ett avslappnat och medvetet sätt. Att återvända med uppmärksamheten till här och nu när tankar och stress vill kidnappa oss och dra iväg med grubbel om det som varit eller oro för vad som eventuellt ska hända i framtiden.

Det låter kanske enkelt och självklart att de flesta av oss behöver vara mer närvarande här och nu för att få mer och djupare ”upplevd tid”. Men det räcker inte att veta teoretiskt att det fungerar så. För att få färdigheten gäller det att träna. Ett av mina favoritredskap för detta är mindfulness där vi tränar oss just i medveten närvaro.

Jag fick mitt första barnbarn i måndags. Just nu är jag fylld av lycka, lättnad och glädje. Det är fantastiskt att få välkomna ett nytt litet liv till världen.

När jag delar min upplevelse med omgivningen börjar nästan alla berätta om sina egna erfarenheter av barnafödande. Och det slår mig hur mycket som förändrats i synen på hur det ”ska vara”. För inte alltför länge sedan var det otänkbart att papporna var närvarande, amningen skulle ske strikt var fjärde timme, det ansågs nyttigt och stärkande för barnens lungor att ligga och skrika. Det rådde en helt annan världsbild som hade en helt annan karta och andra gränser för vad som var rätt och fel. Eftersom de allra flesta föräldrar vill göra rätt så anpassade man sig efter kartan, kanske utan att reflektera över hur verkligheten såg ut. Även om saker känns fel eller om intuitionen säger något helt annat väljer vi ofta att anpassa oss efter den karta andra ritat upp, även om den är väldigt gammal.

För länge sedan visste man att jorden var platt. Det var så den allmänt accepterade världsbilden såg ut och man fick akta sig för att komma för nära kanten så man trillade av jordskivan. Detta begränsade givetvis rörelsefriheten.

På samma sätt kan vi ha en inlärd världsbild om oss själva och våra möjligheter. Våra möjligheter att välja, att agera, att utnyttja vår potential. På grund av denna inlärda världsbild begränsar vi oss själva och undviker att komma för nära det vi lärt oss är vår yttersta gräns, vi fortsätter att segla i mitten av vår platta jord och aktar oss noga för att utforska och utvidga våra gränser.

Därför kan personligt växande mycket väl omfatta en kritisk hållning där vi gör en verklighetscheck, en rimlighetsbedömning och tar våra egna intryck på allvar istället för att okritiskt anamma världsbilden för dagen. För det kan visa sig att jorden är rund. Och det kan gå fantastiskt bra att ha båda föräldrarna med i förlossningsrummet.

Idag är det Valborgsmässoafton och vi samlas kring elden. Valborg är inte bara en tid för studenttraditioner och att fira vårens ankomst. Det är också en tid för att bränna det gamla och ge plats åt det nya.

Så om du vill kan du bestämma dig för att inte bara bränna gamla kvistar, du kan också mer symboliskt bränna det som känns visset i ditt liv. Kanske en ovana, ett tankesätt eller en gammal strategi som tjänat ut.

Själv tänker jag bränna ett gammalt ”måste” för att på så sätt lämna plats för ett nytt ”jag vill”.

Jag önskar dig en riktigt härlig Valborgshelg!

Ofta är vi vana att dela upp våra egenskaper i ”bra” och ”dåliga”. På anställningsintervjuer får vi frågan vilka som är våra bra och starka egenskaper och vilka som är våra svaga. Under vår uppväxt har vi lärt oss vilka egenskaper som är ok och vilka som inte är det. Detta formar vår självbild och vårt sätt att hantera tillvaron.

Själv hävdade jag länge att mina starka egenskaper var Engagerad, Ambitiös och Resultatfokuserad. Jag tyckte mycket om dessa egenskaper hos mig själv och de tjänade mig väl både i skolan och på olika jobb. Några svaga egenskaper ville jag inte riktigt kännas vid.

Så småningom visade det sig att egenskapen Engagerad inte enbart tjänade mig. Den resulterade också i att jag ofta hamnade i sammanhang där jag fick svårt att sätta gränser för vad som var mitt ansvar och vad som faktiskt var andras. I kombination med egenskapen Ambitiös kunde det bli alldeles för mycket och jag upptäckte ibland att jag ödslade min energi där det varken var uppskattat eller konstruktivt.

Min Resultatinriktade del har hjälpt mig många gånger. Men den har också ibland gjort att jag enbart hade fokus på målet och missade vägen. Jag hade svårt att stanna upp, att njuta av här och nu, att se möjligheter på vägen. Den gjorde också att jag blev mindre flexibel.

När vi arbetar med oss själva och mognar som människor upptäcker vi att det inte finns några egenskaper som är ”bra” och andra som är ”dåliga”. Alla egenskaper är alltid både/och. Alla egenskaper kan både tjäna mig och begränsa mig. De egenskaper som jag alltid betraktat som en styrka kan bli ett hinder. Och de egenskaper jag betraktat som en svaghet innefattar även något som tjänar mig i livet.

Det är skönt att kunna betrakta sina egenskaper utan att värdera dem och jämföra dem med andras. Först då blir vi fria att välja när, om och hur vi vill använda våra egenskaper. De blir inte längre en autopilot som styr oss att agera som vi alltid gjort för att vi en gång i tiden lärt oss det.

De flesta människor tycker att vänskap är viktigt. Det är en rikedom att ha vänner, gamla, nya, nära eller mer tillfälliga vänner längs livets väg.

När vi pratar om vänskap lägger vi alla lite olika innebörd i begreppet. Kanske säger vi att en vän är någon som alltid finns där för oss vad som än händer. Någon som lyssnar, tar sig tid och vill vara med oss. Kanske någon som ger oss energi genom att komma med roliga uppslag eller någon som gärna följer med oss på det vi föreslår. En vän är kanske någon vi känt länge. Eller som vi har ett gemensamt intresse med. Någon vi kan lita på och som står kvar i både goda och dåliga tider. Någon som vill oss väl.

Jag träffar många som längtar efter en riktigt nära vän. En vän att ge vänskap till och få vänskap av.

Frågan är hur våra liv skulle förändras om vi började behandla oss själva som vår allra bästa vän?

Ofta är vi hårda och kritiska mot oss själva, vi är krävande och dömande och behandlar oss själva på ett sätt som vi inte skulle drömma om att behandla en kär vän. Det är tröttsamt att leva med någon som hela tiden anmärker på oss. En sådan vän behöver vi inte. Och ändå fortsätter vi behandla den människa vi levt hela vårt liv med på det sättet.

Om du skulle behandla dig själv som din bästa, käraste och närmaste vän; vad behöver din vän få från dig just nu? Och vad vill du ge din vän från ditt hjärta just nu? För att ni ska trivas, må bra och för att stärka er vänskap?

Ni ska ju faktiskt leva tillsammans för resten av livet!