Balsam Konsult

”Du måste ingenting” skrev jag i förra veckans blogg. Människor runt omkring dig kanske talar om för dig vad du måste och borde; du måste utbilda dig, du måste jobba hårdare, du borde lägga mer tid på din familj, du måste tänka på dig själv, du borde tänka mer på andra… Du måste hitta en partner, du borde bilda familj, du måste tänka på framtiden och du borde njuta av att vara singel.

Även om omgivningens tyckande kan vara välment så handlar det i grunden om den andre personens behov. Den som talar om för dig vad du ”måste” och ”borde”. Det handlar om att den andre behöver att du är på ett visst sätt eller gör på ett visst sätt så att du blir så som hen mår bra av att du är.

Om vi växt upp med att hela tiden behöva anpassa oss efter andras behov så fortsätter vi ofta automatiskt med detta som vuxna. Vi gör omgivningens behov till våra egna och fortsätter tala om för oss själva vad vi ”måste”. Utan att reflektera över vad vi egentligen behöver och vill upprepar vi omgivningens ”måsten” och gör dem till våra egna. Vi ”måste” vara framgångsrika, vi borde ha fler vänner, vi måste tjäna mer pengar och vi borde gå ner i vikt.

Alla dessa ”måsten” stressar oss. Dels för att de ständigt ändras när omgivningen ändrar sina krav på vad vi ”måste”. Dels för att många ”måsten” faktiskt är motstridiga. Dels för att det är mänskligt omöjligt att tillfredsställa alla andras tyckande och krav. Detta innebär att vi sällan kan känna oss riktigt nöjda. Och den eftersträvade Lyckan tycks omöjlig att nå.

Så hur kan du som känner igen dig i allt detta hantera din situation?

Du måste ingenting. Däremot kan du alltid välja. För att kunna välja medvetet behöver du bli medveten och se hur det är. Och för att kunna göra medvetna val utifrån dig själv behöver du känna dig själv. Du behöver kunna urskilja dina egna känslor och tankar, du behöver se vad som är andras behov och vad som är dina egna. Du behöver hitta din egen autentiska vilja och välja dina egna värderingar som du vill leva efter.

Även om du haft turen att växa upp i en familj som uppmuntrat detta så är det en livslång process att utveckla din egen medvetenhet och vilja. Du kan välja att ta hjälp på vägen av en professionell samtalspartner. Om du vill. Du måste ingenting.

Nytt år och nya möjligheter! Så är det många som känner nu i början av januari. Även om varje dag alltid är ny och varje dag alltid är fylld av möjligheter kan just ett nytt År vara ett bra tillfälle att bestämma vad du vill under det kommande året. Att ta dig själv på allvar, reflektera över vad du känner dig nöjd och stolt över, vad du vill släppa och lägga bakom dig, vad du vill tillföra som är nytt.

För att veta vad du vill behöver du först veta hur det ser ut just nu. Att ta dig tid och reflektera över hur du egentligen har det på jobbet och i livet som helhet. Som en hjälp kan du ställa följande frågor till dig själv:

• Vad känns roligt och meningsfullt på jobbet och privat?
• På vilket sätt får jag komma till min rätt som person?
• När känner jag att jag kan använda mina egenskaper och min personlighet på ett konstruktivt sätt?
• Finns det situationer eller personer i mitt liv där jag känner mig obekväm eller förminskad?

Sen är det dags att blicka framåt:

• Hur vill jag att mitt liv ska se ut om ett år?
• Vad vill jag behålla?
• Vad vill jag släppa?
• Vad vill jag ha mer av?

När du tillåtit dig själv att svara ärligt från ditt hjärta och ditt intellekt på dessa frågor börjar en bild träda fram av vad du egentligen vill. Hur du vill att ditt nya år ska forma sig och vilka nya möjligheter du vill skapa.

Först därefter är det dags att bestämma hur du vill nå detta och vilka mål du vill sätta för året.

Att bara sätta upp en massa mål för att ”man måste ha mål” är som att köpa möbler till ett hus som inte är byggt än och som du inte ens vet hur det ser ut eller om det kommer att bli ditt. Du kommer att stå med en massa saker som blir en belastning eftersom du inte kan använda dem och egentligen fyller de ingen funktion utifrån de behov du har just nu. Hur fina de än är.

För du ”måste” faktiskt ingenting. Det handlar om vad du vill.

Jag önskar oss alla en God Jul, en riktigt skön julhelg och allt Gott inför det nya året!

När det gamla året snart är slut kan det vara dags att summera och reflektera. Vad känner du dig nöjd och stolt över? Vad kunde du gjort bättre? Har du uppnått de mål du hade för året, både arbetsmässigt och privat?

Arbetsmässigt har jag haft ett mycket bra år. Basen i min verksamhet har som alltid varit det dagliga arbetet på mottagningen där jag möter mina kära klienter. Det är en gåva att få följa dem på deras väg och delta i deras utveckling. Nu har jag arbetat som terapeut i många år och för varje år känner jag att jag blir skickligare och kan använda mina verktyg säkrare och mer kreativt.

Jag har också haft ett antal föreläsningsuppdrag under året och jag har medverkat som samtalsterapeut och expert i flera tidningar. Jag har gått egna utbildningar och utökat mitt professionella kontaktnät som både jag och mina klienter har nytta av.

Från mitt arbetsår 2017 väljer jag att ta med mig uthållighet i att följa min väg och min uppgift. Min mission är att hjälpa andra människor att hitta hem till sig själva så att de kan växa och utvecklas på sitt eget sätt. Det är där jag har min glädje och mitt engagemang.

Privat har mitt eget år 2017 har varit präglat av kontraster. Det första halvåret var fyllt av glädje, fest och kärlek. Jag firade min 60-årsdag, gjorde en underbar resa och många andra roliga saker tillsammans med familj och vänner.

Det andra halvåret har varit fyllt av oro, sorg och död. Jag miste min älskade far. Jag har också mist andra relationer, tryggheter och sammanhang som jag vant mig vid att ha i mitt liv.

Från detta väljer jag att ta med mig erfarenheten av att stå kvar i min mitt, i mitt centrum. Oavsett vad som händer och oavsett känslostormar så är jag den jag är.

Nu tar Balsam Blogg tar julledigt och är tillbaka i januari.

Till dess önskar jag oss alla en riktigt God Jul på alla sätt!

Speciellt i jultider hör det till att ge och dela med sig till andra. Vi köper julklappar och är kanske extra generösa med att ge bidrag till välgörenhet. Många av oss känner att vi mår bra av att ge, att dela med oss och göra goda gärningar. Vi blir glada av att ge, vi blir lyckliga av att göra andra lyckliga.

Så vad beror det på att vi mår så bra av att ge? I grunden är detta en mänsklig överlevnadsfunktion som är inbyggd i våra urgamla hjärnor. När vi ser andras behov, hjälper andra och ser till de andra flockmedlemmarnas bästa ökar flockens möjligheter att överleva. För att förstärka detta beteende belönas vi med att endorfiner och andra ”lyckohormoner” utsöndras i våra hjärnor när vi hjälper andra. Så fungerar vi människor fortfarande, alla dagar på året.

Dessutom sprider sig vår hjälpsamhet, den smittar av sig på omgivningen som också blir mer inställda på att ge och dela med sig till andra. Detta påverkar kulturen i gruppen, oavsett om det gäller i familjen, samhället eller företagskulturen på vår arbetsplats. Vi blir mer vänligt inställda till varandra och sammanhållningen ökar.

Kring julen finns det dock många som upplever givandet som ett betungande krav. Man ”måste” köpa alltför dyra julklappar och man ”måste” svara upp mot andras förväntningar och standard. Den korta lyckokicken när mottagaren får sin dyra present motsvaras inte av vår ångest över att vi gett något som vi egentligen inte klarar av att ge. Om du känner krav och obehag när du ger är det dags att ta dessa känslor på allvar och göra något åt din situation. För när du ger mer än du egentligen orkar med, eller om du ger för att du vill få något tillbaka, då skapar du en skuld hos mottagaren. Och det är ingen rolig gåva.

Ge av det du har och ge från ditt hjärta. Oavsett om du ger tid, en hjälpande hand eller presenter. Oavsett om du ringer ett enkelt telefonsamtal eller skickar en julhälsning. Äkta generositet handlar om att ge villkorslöst. Din belöning blir ändå att själva du då mår bra av att ge och dela med dig till andra.

Förra veckan skriv jag om att hitta meningen med livet. Och att hitta meningen i livet. Att hitta just dina egna redskap för att våga sträcka ut dig och bli mer människa. Och att använda detta för det som du tycker är meningsfullt och viktigt i ditt liv.

Det finns kanske de som tycker att diskussionen är pretentiös. Att alla kan väl inte bli en ny Dalai Lama eller Moder Teresa eller ens det minsta helgonlik här på jorden. Man stirrar sig blind på sina egna begränsningar och ger upp den lilla lågan som flämtar efter att få sitt syre genom meningen i livet. Det är nog till för andra och inte för mig. Med tanke på alla orättvisor och elände man utsatts för i livet så får man nöja sig med att kämpa på och överleva så gott det går.

Och visst är det sant att vi alla fötts med olika förutsättningar. Och visst är det sant att många av oss råkat ut för svåra saker på vår livsväg. Men det tar inte bort rätten till att längta efter, och välja vår mening.

I början av 80-talet arbetade jag några somrar som ledare på ett konfirmationsläger, Åhuslägret. Hälften av ungdomarna gick i grundskolan, hälften i särskolan. De som kom från särskolan hade olika former av funktionshinder som främst påverkade deras intellektuella förmågor här i livet. Vilket inte betydde att de saknade förmågor på andra områden. En alldeles unik kille har hittat sin uppgift i livet genom att bli ett socialt kitt och en sammanhållande länk för hela sin grupp. Varje år på min födelsedag ringer han mig fortfarande, sedan 35 år tillbaka, och säger skrattande ”Grattis på födelsedagen! Nu blev du allt förvånad va?” Och sen kan han berätta nyheter om alla andra som han också håller kontakten med. Han berättar vad som hänt och vilka han träffat och hur alla mår. Han har ett socialt geni som många av oss saknar, eller som vi väljer bort att odla, för vi har ju ”viktigare” saker för oss i våra upptagna liv.

Jag är full av beundran inför hans sätt att, utifrån att verkligen utifrån sitt hjärta bry sig om andra, ha hittat sin livsuppgift. Inte för att han själv formulerat sig på det sättet. Utan för att han bara gör det han gör för att han tycker det är roligt. Och att den glädjen sprider sig till alla oss andra.

Förr eller senare kommer vi till det ögonblick när vi börjar fundera över meningen med livet. Många av mina klienter kommer i kontakt med frågan om meningen med livet i samband med en livskris. Kanske har någon i omgivningen dött, kanske har någon drabbats av sjukdom eller någon annan svår händelse. Det blir då naturligt att inse att livet är ändligt. Och vad är då meningen med den tid vi lever här på jorden?

Många kanske förknippar frågan om meningen med livet med tungsinthet och depression. Men så behöver det inte alls vara. Det kan helt enkelt handla om nyfikenhet. Eller en längtan efter mening, efter något större. Eller att hitta min egen plats här i tillvaron, på riktigt. Det kan också handla om att bestämma mig för vad som är viktigt, vad som verkligen betyder något för mig. Vad jag vill använda min begränsade tid till och vad jag vill lämna efter mig den dagen även jag dör.

Filosofer har i alla tider funderat över meningen med livet. Jag kan givetvis inte presentera det ultimata svaret.

Däremot tror jag att vi alla kan bestämma vår mening i livet, i just detta vårt liv som vi lever just nu. För att kunna hitta och bestämma vår mening i livet behöver vi lära känna oss själva, vem vi är och vilka redskap som just vi utrustats med. Sen kan vi använda vår fria och medvetna vilja till att välja på vilket sätt vi vill använda oss själva. Vi kan också använda vår vilja för att välja förhållningssätt till livet, till oss själva och till våra medmänniskor.

Att bestämma sin mening i livet handlar om att ta sig själv och sina förmågor i bruk för det som är meningsfullt och viktigt för dig.

Finns det då inga ledtrådar till meningen med livet eller meningen i livet? Jo, det tror jag faktiskt att det gör. En ledtråd är Entusiasm. När du känner dig entusiastisk och engagerad i något på riktigt befinner du dig ofta i ditt centrum, i det som verkligen är Du. En annan ledtråd är Glädje. Det du tycker är roligt är ofta det som du är bra på. Där har du en ledtråd till just dina redskap för att välja din mening i ditt liv.

Jag sitter och tittar ut på min gräsmatta där de frostiga löven glittrar i solljuset och jag känner sorg. En sorg som är närvarande i varenda cell i min kropp, en sorg som sveper som penseldrag genom alla mina känslor.

Min far dog förra torsdagen. Min älskade far är död och sorgen bara finns där. Det hjälper inte att tänka att han fick leva ett långt liv, det hjälper inte mycket att veta att han dog nöjd och lugn. Jag saknar honom.

Vid min ålder har man hunnit möta död och sorg många gånger under livet. Men varje relation är unik och på så sätt blir också varje sorg unik. Just denna gång känns sorgen ovanligt självklar och ren. Alla som känner mig och min far vet hur lika vi är och att vi hade en nära och speciell relation. Det gör att alla förstår att jag sörjer honom. Jag behöver inte förklara något.

Jag tror inte på att sörja i ensamhet. Även om det ibland är skönt att dra sig tillbaka behöver vi ändå få dela skörheten i sorgen med andra. Jag känner mig tacksam och värmd över varje hälsning, varje blomma, varje hjärta på facebook. Att det finns andra som känner med mig, som tänker på mig och som låter sorgen vara precis som den är.

Så är det inte alltid när någon sörjer en förlust. Jag har mött många som inte riktigt tillåtits sörja det man mist. Att man förlorat en relation i separation, att man fått missfall. Att man mist ett älskat husdjur. Att man förlorat sitt jobb eller sin hälsa. Alla förluster kan leda till känslor av sorg och saknad och ett behov av att få sörja det man mist för att sedan kunna gå vidare i den nya, förändrade verkligheten.

Jag önskar att vi alla tillät oss själva och varandra att få känna det vi känner. Oavsett om det är glädje eller sorg.

Det är vanligt att bagatellisera genom att jämföra. Genom att jämföra oss med andra som har det sämre, som varit med om värre saker än vi själva. På så sätt kan vi slippa smärtan i att se verkligheten som den är. Men då måste vi också stänga en del av våra känslor, en del av oss själva.

Jag talade en gång med en kvinna som berättade att när hon växte upp och var ledsen eller upprörd över något blev hon alltid bemött med kommentaren ”Var glad att du inte sitter i rullstol!” Och eftersom hon faktiskt inte satt i rullstol så lärde hon sig att hon aldrig hade rätt att klaga. Inte över att hon var trött eller hade ont. Inte när hon kände sig orättvist behandlad, inte när hon tyckte att livet var tufft på något sätt. För det fanns ju alltid andra som hade det värre.

Och det är ju sant. Det finns alltid andra som har det värre. Men det tar inte bort det faktum att vi känner det vi känner och att just vi har det som vi har det.

Att hela tiden jämföra med andra är ett effektivt sätt att sätta trycka ner oss själva, att förminska vår rätt att vara den vi är. Ofta är detta en strategi som vi lärt oss tidigt i livet. Kanske hade de vuxna runt omkring oss behov av att själva slippa se vår smärta. Att slippa ta hand om vår ledsenhet eller upprördhet. De försvarade sig själva genom att jämföra och bagatellisera. Och då lärde de oss att vi inte har rätt, eller möjlighet, att känna de känslor som de vuxna inte klarade av att hantera.  När vi sedan själva blir vuxna fortsätter vi att behandla oss själva på samma sätt.

Att bagatellisera genom att jämföra är också vanligt när det gäller sexuella övergrepp. Vi jämför med andra som varit utsatta för grövre och tydligare kränkningar. ”Ett litet tafsande är väl inget att bli upprörd över när det finns de som blivit våldtagna på riktigt?” Eller ”En våldtäkt är väl inget jämfört med vad alla traffickingoffer blir utsatta för?” På så sätt kan vi bagatellisera det vi själva, eller andra, blivit utsatta för.

Istället för att se det som det är: Det finns alltid andra som har det värre och det tar inte bort vår rätt att känna det vi känner. Och att ta det på allvar.

Under mina år som samtalsterapeut har jag mött många klienter som varit med om sexuella övergrepp. De har utsatts för sexuella övergrepp av föräldrar, syskon, mor- eller farföräldrar, andra släktingar, vänner till familjen, tränare, kompisar eller ungdomsledare. Som vuxna kan de ha utsatts av kollegor, chefer eller helt främmande människor i olika sammanhang.

När de kommer till mig är det ofta första gången de berättar om övergreppen. Ensamma har de burit skammen, skulden och alla känslor själva, under många, många år. Några har försökt berätta tidigare och då blivit bemötta på ett sätt som inneburit ytterligare ett övergrepp. Ett känslomässigt övergrepp av att inte bli trodd, skuldbeläggning genom ”Varför sa du ingenting???”, skambeläggande ”Det hände väl för att du uppförde dig på fel sätt???”.

Många har upplevt sådant bemötande som lika traumatiskt som övergreppen i sig. Det har befäst upplevelsen av att det var nog ens eget fel att man blev utsatt för kladdande, tafsande, våldtäkt eller incest. Det har befäst känslan av att man var nog inte värd bättre.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som litet barn kan man inte berätta vad som hänt. Kanske är man så liten att man helt enkelt inte har orden och inte förstår vad som händer. I stället visar barn tecken på sexuella övergrepp genom mardrömmar eller ont i magen. De visar genom att bli aggressiva, apatiska, undvikande eller genom att upprepa övergreppen i sina lekar. Barn är helt beroende av att det finns vuxna som kan, och vågar, se tecknen. Vuxna som tar hand om barnet och hjälper det att bearbeta vad som skett. Om det inte finns sådana vuxna lär sig barnet att detta är ingenting som är värt att bli sett, ingenting man pratar om och ingenting man kan förvänta sig bli skyddad ifrån. Barnet måste bära allt inom sig och klara sig själv. Det finns många vuxna som bär ett våldtaget, ensamt och skambelagt barn inom sig. Ett barn som ingen någonsin har lyssnat på.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som vuxen har man, åtminstone teoretiskt, en möjlighet att själv söka hjälp. Man har möjlighet att själv anmäla den kriminella handling som ett sexuellt övergrepp är. Om man då blir misstrodd och hånad, belagd med skuld och skam får det allvarliga konsekvenser för den som redan blivit utsatt för övergrepp.

Att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp påverkar oss för resten av livet. Inte bara sexuellt. Det påverkar vår självkänsla, självbild, våra relationer och vårt agerande.

Den dag vi bestämmer oss för att våga berätta om övergreppen är det livsviktigt hur vi blir bemötta. Det går att läka de känslomässiga och själsliga såren efter sexuella övergrepp. Om vi blir sedda och bemötta på det sätt som vi hade behövt bli redan när övergreppen skedde.

Just nu hoppas jag att alla som delar sina erfarenheter av sexuella övergrepp i sociala medier på #metoo blir bemötta på ett seriöst och respektfullt sätt. Så att inte skambördan blir tyngre utan lättare.

Vi har säkert alla mött människor som har ett stort kontrollbehov. Och många tycker att det är irriterande att ha en kollega, vän eller partner med kontrollbehov. Som måste ha koll på allt och alla hela tiden. En kontrollfreak som blandar sig i allt och vill ha koll in i minsta detalj. Som inte tolererar att något blir fel eller mindre än perfekt. Ja, så många tycker att det jobbigt med människor med stort kontrollbehov att man ibland använder det som ett negativt omdöme.

Kontrollbehov är givetvis inte negativt. Som alla egenskaper har det både för- och nackdelar. Många yrken kräver att vi har kontroll, vem vill ha en revisor utan koll eller sitta i ett flygplan där piloten inte har total kontroll? Vem vill ha sina barn i en förskola där personalen inte har koll? Det finns många situationer där kontroll behövs och där kontrollbehov kan tjäna oss.

Men kontrollbehovet kan också bli så stort att det blir ett hinder i livet. Eftersom det faktiskt inte är möjligt att ha koll på allt kan kontrollbehovet bli en övermäktig börda. Det kan också begränsa våra relationer genom att vi har svårt att släppa fram andra. Eller att vi blir utnyttjade av andra som använder vårt kontrollbehov som en ursäkt för att själva slippa ha koll på något överhuvudtaget.

Så vad beror det på att vi utvecklat ett starkt kontrollbehov?

Det beror på att vi har behövt göra det. Ett överdrivet kontrollbehov kommer ofta ur en brist på tillit. Om vi växt upp utan att det funnits vuxna som vi kunnat lita på, utan vuxna som haft koll på att tillvaron fungerade och att vi fick den trygghet vi behövde. Ja, då lär vi oss tidigt att vi själva måste ha koll på allt. Vi går omkring med en ständigt närvarande känsla av att det inte finns någon att lita på. Därför måste vi själva ha kontroll. Annars riskerar tillvaron att rasa.

När vi var barn kunde det innebära ett livsfarligt hot att släppa kontrollen. Nu när vi är vuxna har vi andra förutsättningar och möjlighet att välja om och på vilket sätt vi vill använda vår förmåga att ha kontroll. Vi kan lära oss att vi kan styra vårt kontrollbehov istället för att låta det styra oss.