Balsam Konsult

I morgon är det Midsommarafton och i år har jag en alldeles speciell Midsommardröm.

De flesta midsomrar tidigare i mitt liv har jag drömt om den traditionella idyllen för Midsommarafton. Midsommarmat med sill och färskpotatis, dans kring midsommarstången, björklöv och blommor, en lång och ljus kväll tillsammans med familj och vänner. Glädje, skratt och samvaro.

Troligen kommer det att bli så även i år. Men de senaste veckorna har jag upplevt flera olika saker som påverkat mig. Påminnelser om tidens gång, livets förgänglighet och att allt inte går att planera, hur gärna vi än vill. Jag har, av en slump, umgåtts en del med äldre människor. Människor med karriär och familjebildning långt bakom sig, människor med distans och livserfarenhet. Och jag förundrades över deras ödmjukhet och tacksamhet inför livet.

Samtidigt har flera av mina vänner oväntat drabbats av svåra förluster i sina familjer. Helt oförutsägbara förluster av älskade människor som ingen förväntande sig skulle dö så unga. Föräldrar som fått cancerbesked för sitt lilla barn. Plötsligt är det svårt att känna engagemang för diskussioner om brexit, börskurser och fotbollsresultat. Det känns viktigare att fundera över vad som egentligen är meningsfullt i livet. Vad vill jag se tillbaka på och känna mig nöjd över i mitt liv? Vad kan jag känna mig stolt över? Hur vill jag bli ihågkommen av människor som minns mig? Och hur vill jag leva resten av mitt liv?

Jag har ju faktiskt möjlighet att välja det som jag tycker är viktigt och värdefullt. Jag har möjlighet att välja med vilka ögon jag betraktar mig själv och mina medmänniskor. Jag har möjlighet att välja hur jag behandlar mig själv och andra.

Enligt gammal folklig tradition skulle man på midsommarafton plocka sju sorters blommor, lägga dem under huvudkudden och se sin tillkommande i drömmen.

Min Midsommardröm handlar om att vi alla, som vill, ska kunna se vad som verkligen är viktigt för oss och hur vi vill leva våra liv framöver.

Balsam Blogg tar nu sommaruppehåll och kommer tillbaka i augusti. För jag vet redan att det är viktigt och värdefullt för mig att arbeta med, och skriva om, människors växande.

Fördomar kan se ut på många sätt. Av en slump hamnade jag tidigt på 80-talet på en arbetsplats där många av medarbetarna var homosexuella. Det var så öppet och självklart att jag knappt reflekterade över att de var ”annorlunda”. För mig var det viktigare att de var duktiga på jobbet och roliga att hänga med än vilken sexuell läggning de hade.

Så småningom flyttade jag till en ny stad och nytt jobb. Plötsligt hamnade jag i sammanhang där man hade en helt annan syn på homosexuella. Det viskades och snackades som om det var något skamligt eller sjukt. Jag tyckte fortfarande varken att homosexualitet var speciellt Märkvärdigt eller ens Viktigt. Och i hemlighet var jag ganska nöjd med mig själv att jag var så Fördomsfri, för det var ju det man skulle vara…

En kväll var jag på en fest hos en kompis som precis ”kommit ut”. Den kvällen öppnade mina ögon och förändrade min syn på vad homosexualitet kan innebära. Jag fick höra smärtsamma berättelser om föräldrar som vägrade acceptera, familjer som avslutade kontakten. Om män som efter att de kommit ut inte längre fick träffa sina barn. Om vänner som tog avstånd och kollegor som plötsligt tittade bort. Jag fick en inblick in känslan av att vara utsatt och utfryst, hur det kändes att bli behandlad som något avvikande och fel.

Jag började förstå att jag som trott mig vara så fördomsfri egentligen varit full av fördomar. Mina fördomar hade bestått i att jag ansåg att det inte var något konstigt med att vara homosexuell. Jag hade aldrig fattat varför det skulle vara ett problem.

Min fördomsfrihet, som jag var ganska förtjust i, hade i själva verket grundat sig i en inrotad föreställning att det var problemfritt att vara homosexuell. Detta innebar en fördom i sig. En fördom som hindrade mig från att se andra delar av verkligheten.

Detta inlägg är en favorit i repris från 2015

Resilience handlar om motståndskraft, vilken kraft och förmåga vi har att hantera kriser och förändringar. Ytterst handlar det om vår förmåga att ta ansvar för oss själva och vår situation.

Kriser och förändringar är en naturlig och oundviklig del av livet. För två veckor sedan skrev jag om hur olika vi kan uppleva kriser. Men vi har också olika Motståndskraft, olika förmåga att klara av att hantera kriser vi hamnar i. För att klara av en förändring eller en livskris behövs egentligen tre saker:

1. Att vi tror att vi kommer att kunna klara av det.

Detta handlar om att vi har en självbild som säger att vi kan lösa de problem vi hamnar i. Vi har en tillit till oss själva. En självkänsla som säger att vi kommer att kunna hantera situationen. Det kanske känns svårt, vi kanske önskar att det skulle vara annorlunda och vi vet att vi kommer att klara krisen eller förändringen.

Självkänsla grundläggs tidigt i livet. Den bygger på att vi lärt oss att vi kan lita på omgivningen, på de vuxna som har ansvar för att ta hand om oss och ge oss allt vi behöver. Där läggs grunden till att vi, när vi själva är vuxna, vet att vi kan klara av att ta ansvar för att ta hand om oss själva.

2. Att vi vill klara av det.

Ibland kan det vara frestande att bara ge upp. Att stanna i krisen och bli ett Offer eller en Martyr. Skuldkänslor kan ta över; varför ska just jag klara mig när det är så många som drabbats? Och vad ska omgivningen säga om jag kommer genom krisen alltför snabbt?

För att klara av en livskris krävs att vi verkligen vill klara av den.

3. Att vi vågar göra det.

Det är naturligt att vara rädd för vad som händer i en kris och vad en förändring kan innebära. Och det gäller att inte stänga av rädslan eller vägra se att den finns. Utan istället ha modet att våga hantera rädslan.

Att ta ansvar för sig själv kan också innebära att välja att ta hjälp. Bland mina klienter finns några av de modigaste människor jag mött i mitt liv. Människor som vägrar ge upp, som har valt att gå emot sin rädsla och ta ansvar för sina liv.

På söndag är det Mors dag och många av oss kanske tänker lite extra på våra mammor. För de flesta av oss är mamma en viktig person, oftast den första vi anknyter till och är totalt beroende av som nyfödda. Mamma är också vår första rollmodell som kvinna och relationen till mamma fortsätter att påverka oss genom livet, medvetet eller omedvetet.

Inom psykoanalysen var mammarollen ett laddat begrepp och mamman fick förr ofta skulden för det mesta. Jag träffar klienter som fortfarande bär på arvet från Freud och som skuldbelägger sig för att deras barn drabbats av autism, anorexi eller någon annan sjukdom. Numera vet vi att dessa sjukdomar inte beror på att mamman gjort något fel men den gamla bilden av mammans skuld kan ändå ligga kvar som en oro som påverkar.

Min erfarenhet är att de allra flesta mammor gör så gott de kan. Erfarenheten säger också att det tyvärr inte alltid räcker, ibland får inte barnet det som det hade behövt få. Om det finns någon annan vuxen i omgivningen som kan tillgodose barnets behov kan detta räcka långt. Men om barnets grundläggande behov av vård, skydd, omsorg och kärlek inte blir tillgodosedda kan detta ge svårigheter senare i livet.

Om du haft en mamma som inte förmått tillgodose dina grundläggande behov som barn kanske du undrar vad det berodde på? Du ska veta att det definitivt inte berodde på dig, du var ju bara ett litet barn. Oftast berodde det på att din mamma själv inte var riktigt vuxen utan själv bar på ett sårat inre barn som inte fått det hon hade behövt när hon växte upp. På detta sätt kan ett dysfunktionellt föräldraskap ärvas i generationer. Ett sätt att bryta arvet är att ta ett eget vuxet ansvar för sitt eget sårade inre barn. Detta kan vara svårt att göra på egen hand men det finns hjälp att få hos en duktig terapeut. Och när vi tagit hand om vårt eget inre barn blir det mycket enklare att vara en vuxen kärleksfull förälder för de barn vi föder till denna värld.

Därför är samtalsterapi ett underbart sätt att läka både oss själva och kommande generationer!

Detta inlägg är en favorit i repris från 2015.

Vi människor behöver kunna hantera kriser och förändringar eftersom det är en ofrånkomlig del av livet.

Livskriser utlöses ofta av förändringar. Det kan vara allt ifrån att flytta hemifrån, att flytta ihop med en partner, att få barn, att inte kunna få barn, att byta arbete, separation, sjukdomsbesked, förändrad ekonomisk situation, att barnen flyttar hemifrån till dödsfall bland vänner eller familj.

En krisupplevelse är alltid individuell och kan vara olika stark hos olika personer. Ibland kan det räcka med att använda sin vanliga problemlösningsförmåga för att hantera krisen. Men om denna inte räcker till kan individen reagera destruktivt. Man kanske kämpar genom att bli aggressiv och utagerande. Eller drar sig undan i isolering, förnekande och passivitet. Förmågan att se verkligheten realistiskt minskar och därmed också förmågan att bearbeta krisen och lägga den bakom sig.

Vår krisreaktion beror på flera olika faktorer:

• Hur vi uppfattar det som hänt. Detta i sin tur styrs av vår personlighet, vår världsbild och våra värderingar. Om vi till exempel har lärt oss att en bra människa arbetar och gör rätt för sig och att det är skamligt att vara arbetslös och ”gå på bidrag” lär det påverka hur vi uppfattar situationen om vi mister vårt arbete.
• Om vi varit förberedda eller om vi har varit med om en liknande situation förut har vi sannolikt lättare att hantera förändringen. Om vi blivit uppsagda förut och har med oss erfarenheten att ha klarat av denna situation kommer vi troligen inte att bli lika berörda om vi blir uppsagda igen.

Eftersom förmågan att kunna hantera en kris ökar om vi varit med om situationen förut innebär det till exempel att det är viktigt att företag har en genomtänkt plan för olika krissituationer. Inte bara på pappret utan att man praktiskt övat allt från HLR till utrymning vid brand eller agerande vid rån och överfall.

• Om vi är ensamma i krissituationen. Både om vi varit ensamma vid till exempel rånet eller dödsbudet. Och om vi efteråt har en omgivning som ger oss känslomässigt, socialt och praktiskt stöd.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag alltför många människor som inte haft förutsättningarna att kunna möta och hantera kriser och förändringar. De har fastnat i någon fas och har lidit under lång tid, ibland många år. I terapin kan de äntligen få bearbeta det som hänt. Krisen kan då bli till en livserfarenhet som man kan använda konstruktivt i framtiden.

Det skrivs alltmer om begreppet hållbarhet och jag träffar allt oftare människor som arbetar med hållbarhet inom olika områden.

Samtidigt träffar jag i mitt arbete som samtalsterapeut klienter som uttrycker att deras tillvaro håller på att falla isär, det som de trodde var hållbart hos arbete, familj, vänner, välmående och allmän världsbild har börjat vackla eller försvinna.

Så vad menar vi egentligen med hållbarhet? Från början användes begreppet mest i samband med hållbar miljö och hållbar ekonomi på global nivå. Nu pratar man också om vikten av att skapa hållbara samhällen och hållbara företag. Egentligen handlar det om hållbar lönsamhet och överlevnad. Och hållbarhetstänkandet är kopplat till en, ofta outtalad, tidsaspekt. För hur länge ska hållbarheten vara? Kanske till nästa mandatperiod, nästa bolagsstämma? Eller till nästa generation, eller till den egna pensionsdagen?

Själv har jag valt att arbeta med människor och människors utveckling. En aspekt av detta kan vara att skapa en hållbar tillvaro på individnivå. Många är fokuserade på tryggheten i en god hälsa, jobb, inkomst och den närmsta familjen. Man vill ”hålla” fram till helgen eller semestern eller tills barnen blir stora nog att klara sig själva. Livet blir som en hinderbana där det gäller att hålla ut tills man kommer i mål. Andra har andra perspektiv, man vill inte bara överleva utan också uppleva glädje och en känsla av meningsfullhet i livet.

Även om vi ordnar våra liv på bästa sätt och tar ansvar för att både vi själva och vår omgivning ska hålla och må bra på både kort och lång sikt så kan vi drabbas av sådant vi inte kan påverka. Sjukdom, förluster, olyckor, övergrepp eller något annat som orsakar en chock eller livskris. Även sådana händelser är en del av livet. Och det är då den verkliga hållbarheten visar sig i förmågan att komma tillbaka efter krisen.

Långsiktig hållbarhet handlar inte om att aldrig hamna i svårigheter. Det handlar om att hantera svårigheterna och komma tillbaka. I bästa fall lite klokare. För att kunna skapa den hållbarhet vi vill ha utifrån vår nya erfarenhet.

Nu är odlingssäsongen igång och du har möjlighet att välja vad du vill odla. Om du drömmer om en trädgård full av blommor så väljer du kanske att vårda dina perenner, köpa färdiga blomplantor eller så egna blomfrön. Om du däremot vill skörda tomater är det smartare att så tomatfrön. Och om du sår chilifrön kan du inte förvänta dig att de ska utvecklas till stora, saftiga paprikor.

På samma sätt fungerar det när du odlar dina relationer. Vad du kan skörda beror på vad du sår och på hur du sköter din odling. En del relationer är gamla och väl rotade som trogna perenner. Du kan välja att ta dessa relationer för givna och kanske till och med tycka att de är lite tråkiga och förutsägbara. Eller kan du välja att betrakta dem med glädje och tacksamhet eftersom de kommer tillbaka år efter år och tål både torka och regn.

Vissa plantor kanske du köper färdiga för att njuta av blomningen under en enda sommar. Du vet att de inte kommer tillbaka, ungefär som människor man kan träffa på en semesterresa. En kort, fantastisk och härlig bekantskap även om du vet att ni sannolikt inte kommer att träffas igen trots försäkringar om att ”ni måste hålla kontakten”.

En del relationer kanske du däremot väljer att odla genom att medvetet välja vad du vill skörda och sedan så rätt frö och vårda din planta. Kanske är det en partnerrelation eller en arbetsrelation som du är rädd om och vill ska växa sig stark. Då fungerar det inte att behandla den på samma sätt som du behandlar den djupt rotade perennen som nästan sköter sig själv. Du behöver ge din nya lilla planta uppmärksamhet och omsorg, rätt jordmån, näring och skötsel. Och du kan glädja dig över hur den växer och utvecklas och så småningom njuta av blommorna. Eller tomaterna, om det var det du ville ha.

Vad behöver du i dina olika relationer? Och vad väljer du att så och odla?

Ska Anna orka börja arbeta igen efter sitt utmattningssyndrom?

Anna har nu varit sjukskriven nästan ett år. Hon har kommit ur den förlamande tröttheten och lärt sig att hantera sina stressreaktioner. Hon har också lärt känna sig själv och de av sina egenskaper som tillåtit henne att driva sig själv in i utmattningssyndrom.

De yttre faktorerna som drev Anna in i sjukdomen fanns på hennes arbetsplats. Hög arbetsbelastning, oklara förutsättningar och en obalans mellan ansvar och befogenheter. Eftersom Anna var högpresterande och lojal hanterade hon detta genom att arbeta mer, slopa alla pauser och jobba över. Det som till slut knäckte Anna var en ny chef. En chef som var gränslös, oberäknelig och lynnig. Om chefen var på gott humör kunde Anna komma hem med en flaska champagne. Men om chefen var på dåligt humör kunde Anna få insinuanta och klagande mail på kvällar och helger.

Under sjukskrivningsperioden har Anna varit på några möten med sin chef. Det har blivit tydligt att Anna inte kan förvänta sig någon ”specialbehandling” och att chefen kräver att Anna ”ställer upp för företaget”. Efter dessa möten är Anna helt slut och börjar tvivla på att hon någonsin ska kunna komma tillbaka i arbete igen.

Vi arbetar med Annas situation i terapin och vi börjar med att observera och konstatera hur det är: Anna har älskat sitt jobb, kundkontakterna och de konkreta arbetsuppgifterna. Och hon har låtit en dysfunktionell chef driva henne in i sjukdom. Och om hon går tillbaka till samma arbetsplats kommer hon att hamna i samma dysfunktionella situation igen.

En del av Anna tänker att det var ändå ett roligt arbete och kanske hon kan hantera sin chef bättre nu? En del av Anna tänker att hon är så gammal och vem vill ha henne nu när hon varit sjukskriven så länge och inte ens kommer att orka jobba heltid? Och hur ska hon ens orka söka ett nytt jobb? Kanske ska hon börja frilansa? Eller ”slippa allt och sätta sig i kassan i mataffären”?

Så småningom kommer vi fram till hur Annas önskescenario ser ut; en anställning i samma bransch som tidigare men i ett sunt företag som värdesätter sin personal. Samt en möjlighet att få börja försiktigt med att jobba deltid. När Anna har sin målbild tydlig är nästa steg att berätta om den för vänner och bekanta. Och då visar det sig att Anna har ett mycket större och starkare nätverk än hon någonsin trott. Inom några veckor har hon fått ett konkret erbjudande från ett företag som känner Anna sedan gammalt och som nu behöver just hennes kompetens. Anna bestämmer sig för att tacka ja och börjar med att arbeta två timmar om dagen.

Tiden går och Anna kan så småningom gå upp till 50 och sedan till 75 %. Hon kämpar med att hålla sina gränser både med arbetstid och ansvarstagande. De gamla delarna i henne lockar och drar, ibland trillar hon dit men återtar snabbt kommandot igen över sig själv. Hennes nya arbetsgivare är mer än nöjda med hennes arbetsresultat och uppmuntrar henne att hålla sina gränser och prioritera sin hälsa. För de vill gärna behålla henne länge.

Tre år efter att Anna fick diagnosen utmattningssyndrom arbetar hon kvar på det nya företaget och trivs underbart bra.

Tack vare att hon blev sjuk, och tack vare att hon valde att ta hjälp och arbeta med sig själv istället för att ge upp, har Anna kunnat lämna en sjuk arbetsplats och arbetar nu på en frisk. Hon har lärt känna sig själv och tagit kommandot över sitt liv. Hon har fått en fördjupad relation med sin man och hon känner sig som en tryggare och mer närvarande mamma. Hon har ett nytt förhållningssätt till tillvaron.

Hon arbetar fortfarande 75 % och kanske kommer hon aldrig mer att kunna arbeta heltid. Men det känns inte längre lika viktigt för Anna i hennes nya liv.

Vi fortsätter berättelsen om Anna som drabbats av utmattningssyndrom och hur vi arbetar med detta i samtalsterapin. Denna veckas avsnitt handlar om hur även Annas familj och relationer påverkades av Annas sjukdom.

Innan Anna blev sjuk var hon högpresterande, glad och drivande. Anna var den som skötte det mesta i familjen, maken var ofta bortrest med sitt jobb. Anna var den som ansvarade för logistiken, barnens aktiviteter, vännerna och det sociala umgänget. Hon var den som hann med allt och alla och som njöt av att det gick undan i tillvaron. Hemmet var stort, välskött och gästfritt. Anna och hennes man hade den perfekta familjen.

När Anna blev sjuk blev hon trött. Redan innan hon blev riktigt sjuk hade hon börjat bli lättirriterad och kort i tonen. Hon orkade inte riktigt med att barnen hade med sina kompisar hem efter skolan. Hon tyckte det blev stojigt och rörigt och helst hade hon bara velat vara ifred. Anna fick mer och mer dåligt samvete för trots att hon älskade sina barn började hon känna sig som en dålig mamma.

Annas man kände inte igen sin Anna. Ju mer utmattad och irriterad Anna blev desto mer började hennes man dra sig undan. Och Anna började tänka att hon inte längre räckte till, han hade nog tröttnat på henne och skulle lämna henne. Anna blev ledsen och arg och rädd. Hon visste inte vad hon skulle göra när hon inte längre kunde agera som vanligt och bara vara den glada, kompetenta kvinnan som fixade allt.

I terapin arbetade vi med Annas skuldkänslor gentemot sin familj. Vi arbetade också med skammen, den hemska skammen som sa att Anna inte längre dög som mamma och att det var fel på henne som inte kunde göra sin man glad och nöjd. Inlärd skuld och skam sitter ofta djupt så här fick vi återigen gå tillbaka till Annas barndom och uppväxt.

Vi arbetade också med att titta på hur Anna kommunicerar, t ex med sin man. Anna började förstå att hon utgått mycket från sina egna fantasier om vad mannen tänkte och kände i stället för att ta reda på hur det var i verkligheten. Hon upptäckte också att hon hade mycket mer fokus på det hon trodde var mannens behov än på sig själv och sina egna behov. Detta fick till följd att Anna egentligen var ganska otydlig. Någonstans hade hon trott att mannen själv skulle förstå vad som hände med Anna när hon blev sjuk. Men det visade sig att det hade han inte alls förstått. När Anna började uttrycka sig tydligare, när hon berättade för sin man om hur hon kände sig, om sina skuldkänslor och sin rädsla började det hända saker i deras kommunikation. Mannen hade tolkat Annas irritation som att hon var arg på honom och hennes trötthet som att hon var trött på honom. Och utifrån dessa tolkningar hade han reagerat med att förvirrat dra sig tillbaka. Vilket Anna tolkat på sitt sätt.

I terapin tränade vi mycket på hur Anna skulle ta sig själv på allvar och kommunicera tydligt utifrån sig själv. Och det började hända underverk i relationen med maken. När Anna blev tydlig kunde hennes man också bli tydlig. Och plötsligt blev det alldeles tydligt att ingen av dem ville skiljas och mannen ville göra allt för att hjälpa och stötta så att Anna skulle kunna bli frisk igen.

Detta arbete i terapin gjorde att Anna kunde släppa mycket stress och hade stor betydelse för Annas utveckling. Men skulle hon någonsin orka börja arbeta igen?

Mer om det nästa vecka.

Så hur kan vi bearbeta utmattningssyndrom i samtalsterapi? Och hur kan vi hjälpa Anna som jag skrev om förra veckan?

Det första Anna behöver är att prata av sig om sin situation. Att formulera tankar, känslor och rädslor hjälper till att göra dem tydliga och lägga dem utanför sig själv. Det är effektivt att prata med en utomstående, objektiv person i samtalsterapi som inte dömer eller värderar. Ofta är det en lång process för personer som drabbats av utmattningssyndrom att acceptera situationen som den är. Acceptans innebär inte att man tycker om en företeelse utan att man kan se det som det är; ”Jag är sjukskriven och jag vill inte vara sjukskriven och jag är sjukskriven.” Eller ”Jag orkar ingenting och jag vill orka lika mycket som vanligt och just nu orkar jag ingenting.” När man uppnått acceptans behöver inte längre de olika tankarna och känslorna kämpa mot varandra och vi kan istället ägna oss åt problemlösning.

Anna, liksom de flesta med stressrelaterade sjukdomar, har problem att sova. Här kan vi i terapin arbeta med avslappningsövningar, andning, fokusering och enkla mindfulnessövningar. Hjärnan behöver vila och sömn för att repareras och Anna hittar några favoritövningar som hjälper henne att slappna av och somna.

En stor och viktig del av samtalsterapin handlar om att lära känna sig själv och de egenskaper som gjort att man drivit sig själv in i ett utmattningssyndrom. I Annas fall handlar det om att hon lärt sig att vara högpresterande och aldrig göra fel för att slippa skämmas. Föräldrarna hade höga krav på Anna och eftersom hon hade lätt för sig i skolan höjdes kraven ännu mer. Det har tjänat Anna väl i karriären att prestera och ha kontroll. Men Anna börjar nu också förstå att det är orimligt att gå genom livet utan att göra minsta misstag och att det är helt omöjligt kontrollera allt. Sakta börjar Anna ta kommando över sitt Presterande och sitt Kontrollbehov så att hon själv kan välja när, hur och om hon vill använda dessa egenskaper.

Anna har också alltför tidigt i livet fått ta alltför stort Ansvar. Detta hänger delvis ihop med pappans missbruk och mammans medberoende. Här är det naturligt i terapiprocessen att gå tillbaka och arbeta med barndomen, uppväxten och ”lilla Anna” som fortsatt ta ett orimligt stort ansvar för allt och alla.

Anna har nu gått ett antal månader i samtalsterapi och hon är fortfarande sjukskriven. Hon pendlar mellan bra och dåliga dagar men känner ändå att hon mår bättre och att det finns hopp.

Så hur ska det gå med Annas äktenskap? Och ska hon någonsin orka komma tillbaka till jobbet?

Mer om det nästa vecka.