Balsam Konsult

Jag behöver din hjälp och din åsikt! Vilka ämnen tycker du är mest intressanta att läsa om på Balsam Blogg? Vad har du tyckt om hittills? Och vad vill du läsa om framöver?

Jag har nu bloggat i drygt två år och får alltfler läsare. Ibland får jag spontana reaktioner och kommentarer på Facebook eller från människor jag träffar. Stort tack för det! Jag vill ju att du som läser ska ha nytta av bloggen. Att du får hjälp, inspiration, tips, insikter eller bara att du helt enkelt känner igen dig och blir berörd.

Även om jag själv tycker att det är roligt att skriva och jag själv lär mig saker av det, så skriver jag för dig. Du som är människa. Med eller utan erfarenhet av att gå i terapi. Men som antagligen längtar efter något mer, som vill utvecklas och som är nyfiken på dig själv och andra. Du som ibland känner att livet är underbart. Du som ibland känner dig ensam och undrar vad det är för fel på dig. Du som ibland hamnar i konflikt, med dig själv eller andra. Du som kanske gått in i den ångestfyllda väggen. Du som bär på gamla sår från din barndom. Du som varit utsatt för övergrepp. Du som behöver ett andningshål i vardagen. Du som bara längtar efter att känna dig lycklig och må bra. Det är dig jag skriver för.

Vad vill du läsa om på Balsam Blogg framöver?

1. Stress
2. Utmattningssyndrom
3. Relationer
4. Kommunikation
5. Konflikthantering
6. Känslor
7. Existentiella frågor
8. Terapi
9. Mindfulness
10. Det Inre Barnet
11. Vardagsliv
12. Lycka

Ange en eller flera siffror, eller skriv ett eget önskemål i kommentarsfältet där du hittar detta inlägg.

Eller gå in på https://www.facebook.com/balsamkonsult/

Eller maila på kerstin@balsamkonsult.se

Stort Tack för din hjälp!

Jag känner mig stolt och glad över att få skriva Balsam Blogg just för dig!

Jag önskar oss alla en God Jul, en riktigt skön julhelg och allt Gott inför det nya året!

Det tjänar oss att avsluta en arbetscykel med att reflektera, vila och fira! En arbetscykel kan vara allt från en fullgjord enkel uppgift till en avslutad längre arbetsperiod, skoltermin eller projekt som är i hamn. Det känna skönt att avsluta, att ”stänga” något. Att städa upp i köket efter en avslutad matlagning. Att sortera in alla papper efter ett avslutat kunduppdrag. Att sammanfatta sina reflektioner efter en avslutad utbildning.

Det är också skönt att fira avslutet. Att ta en extra god kopp kaffe. Att sova ut ordentligt. Att kanske dela glädjen med andra i en fest eller en måltid. Att köpa sig det där som man vill ha. Att ta en långpromenad i dagsljus.

Själv ska jag tillåta mig att pusta ut efter en intensiv höst. Denna julhelg blir en tid för julefrid och återhämtning. Jag gör ett medvetet val att vänta med reflektionen till mellandagarna…

Balsam Blogg tar nu juluppehåll och är tillbaka efter helgerna.

Vi tjänar på att ha en tydlig kommunikation. Ofta missuppfattar vi varandra för att vi tror att vi pratar om samma sak. Men i själva verket har vi helt olika bild av det vi menar.

Om jag tex nämner ordet ”katt” utgår jag från att alla förstår vad jag menar. Men snart visar det sig att medan jag avsåg en stor grårandig bondkatt så tänkte någon annan på en liten svart kattunge, en tänkte på porslinskatten i sin mormors fönster, en annan på Pelle Svanslös och en blev mest påmind om sin kattallergi.

När vi kan få så helt olika bilder av detta konkreta och enkla ord är det inte konstigt om det blir ännu svårare när vi kommunicerar kring mer abstrakta begrepp. Vi kanske är överens om att vi ska ha en riktigt skön julhelg. Men vad händer om vi har helt olika bilder av vad en skön julhelg egentligen är?

Här gäller det att vi är tydliga i vår kommunikation. Att vi först och främst vet vad vi själva menar med en skön jul, att vi kan sätta ord på våra känslor, behov och förväntningar. Att vi sedan kan stå upp för oss själva och uttrycka dem. Att vi kan lyssna och fråga utan att värdera eller döma vad som är ”rätt” eller ”fel” bild av en skön julhelg. Om vi är medvetna om vilka bilder och förväntningar vi har och om vi kommunicerar dem tydligt i förväg minskar risken för besvikelse och missuppfattningar.

Som terapeut möter jag många olika bilder av julen. Bilder av härliga familjesammankomster, av ensamhet och utanförskap, av fylla och bråk, av högtid eller en ledighet som ger möjlighet att resa bort. Julen kan vara fylld av ångest och krav eller lugn och vila. Alltför ofta känns det som om vi inte riktigt kan påverka hur det blir. Vi blir offer för andras förväntningar och har inte riktigt formulerat våra egna. Från och med nu behöver det inte längre vara så.

Hur ser din bild ut av Julen? Och hur vill du ha en God Jul just den här julen?

De flesta människor kan känna sig ensamma ibland. En del känner sig ensamma för att de verkligen är ensamma. Andra känner sig ensamma trots att de har både vänner, familj och ett socialt nätverk. Ibland kan det handla om en existentiell ensamhetskänsla, vetskapen om att innerst inne är varje människa ensam och måste hitta sin egen livsväg.

Ibland övergår ensamhetskänslorna till ren ångest. Varför blir det så?

På ett sätt är det djupt mänskligt att ensamhet är ångestframkallande eftersom människan i grunden är en flockvarelse. För länge sedan när människorna levde i grupper på savannen var det farligt att komma ifrån flocken. Ensam, utan flockens skydd, var man utlämnad och sårbar för de farligheter som fanns på savannen. Obehaget i ensamhetskänslan fyllde en överlevnadsfunktion genom att mana den ensamme att snabbt söka sig tillbaka till tryggheten i flocken. Ensamhetsångest är alltså helt ”normalt” och kan ha biologiska orsaker som sitter så djupt nedärvda i hjärnan att de påverkar oss moderna människor fortfarande idag.

Ensamhetsångest kan också ha känslomässiga orsaker. Känslor signalerar behov. Ensamhetskänsla signalerar kanske behovet av att vi behöver sällskap, tillhörighet, närhet, tröst eller skydd. Om vi inte fått dessa behov tillgodosedda under vår uppväxt utan bär med oss smärtsamma upplevelser av ensamhet så kan det långt senare komma fram som ångest. Om vi lämnats ensamma eller om vi varit utlämnade till människor som inte ville oss väl. Om ingen skyddade eller tog hand om oss. Om vi har fått klara oss själva alldeles för tidigt i livet. Och om ingen såg vår utsatthet och gick in och tog ett vuxet ansvar. Då var vi tvungna att hitta ett sätt att hantera vår ensamhet för att överleva. Ett sätt kan vara att blockera och gömma undan känslan. Och det är dessa undangömda känslor som senare kan ge sig tillkänna genom ensamhetsångest.

Det finns ingen generell uppmaning som alltid hjälper när vi känner oss ensamma eftersom känslan av ensamhet kan handla om så många olika saker. Det hjälper sällan med en käck uppmaning att ”ringa en vän” eller ”gå med i en förening”.

Men det hjälper att stanna i sin känsla, ta den på allvar och fråga oss vad vi behöver. Vi kan välja att ge oss det vi behöver. Vi kan också lära oss själva att ge oss det som vi hade behövt få, men inte fick när vi växte upp. Det hjälper också att ta hjälp av en trygg terapeut på vägen.

För den som vill läsa en underbar bok i ämnet kan jag rekommendera ”Att höra till – om ensamhet och gemenskap” av Peter Strang.

Ibland får jag frågan: ”Måste man alltid älta sina problem? Är det inte bättre att bara strunta i dem, se framåt och gå vidare?”

Man måste såklart inte älta sina problem. Men man tjänar på att göra det. Att älta betyder att bearbeta och ibland behöver vi bearbeta saker för att vi ska kunna ha någon nytta av dem.

Jag tycker att det är roligt att baka. Degar behöver, precis som problem, ältas och bearbetas. Vissa degar kan vi arbeta ihop snabbt och med lätt hand för bästa resultat. Bearbetar vi för länge blir de sega. Så kan det också vara med vissa problem; ältar vi för länge blir det bara segt och tråkigt. Det gäller att veta när vi bearbetat precis tillräckligt, då kan vi släppa och gå vidare i processen.

Andra degar är tyngre och behöver ältas länge. Ibland behöver de jäsa i omgångar och ältas ordentligt däremellan. Vi behöver tålmodigt älta riktigt mycket och tungt för att degen ska bli smidig och resultatet bli riktigt saftigt och smakrikt.

Det fungerar ungefär på samma sätt med de problem mina klienter har med sig till mig. Vissa går förvånansvärt snabbt att bearbeta och klienten kan häpet njuta av förvandlingen. Andra klienter kommer med andra ingredienser och råvaror som behöver uthålligt ältande, tid och tålamod. Om vi slarvar och tar genvägar blir resultatet inte lika bra.

Det kan vara jobbigt att älta. Ibland är det frestande att bara köpa en receptbok med läckra bilder som vi kan ha liggande framme i köket eller att titta på ett tvprogram där andra bakar. Och visst kan vi lära oss genom att se hur andra gör. Men om vi själva vill bli skickliga på att hantera just de ingredienser som just vi har fått i våra liv, då behöver vi göra vårt eget arbete. Och älta så precis så mycket som behövs för att kunna njuta av resultatet.

På söndag är det 1:a advent och julförberedelserna närmar sig. En del ser fram emot julen med lust och glädje, andra med kravfylld stress. Jultraditionerna kan kännas som en trygg agenda att hålla sig i. Eller som en rad betungande måsten. Eller ibland som både/och…

Vad handlar egentligen vårt behov av traditioner om? Jag tänker att det är något väldigt ursprungligt mänskligt. Människor har i alla tider samlats kring riter och traditioner. Varje flock har haft sina traditioner och det upprepade och igenkännbara skapar en känsla av trygghet och sammanhållning. Vi vet hur det ”ska vara” och det som är invant känns tryggt, normalt och säkert. Det välkända skyddar oss från yttre hot och osäkerhet från något okänt och potentiellt farligt. Ursprungliga delar från den allra äldsta delen av vår hjärna är aktiverade, oftast omedvetet.

Idag kan det ”yttre hotet” mot våra jultraditioner se ut på nya sätt. Skilda föräldrar och nya familjebildningar ändrar plötsligt det som förut varit ”normalt”. Kanske vill några i släkten eller familjen åka utomlands och tillbringa julen under palmer. Gammelfarmor har blivit riktigt gammal och orkar inte längre baka alla de traditionsenliga julkakorna. Ungdomarna har gått omkring och blivit vegetarianer och vägrar både skinka och köttbullar. Ingenting är som förut. Det är inte som vår barndoms jular. Och det kan kännas sorgligt och lite otryggt faktiskt.

Då gäller det att stanna upp. Vi har alltid rätt att känna det vi känner. Vi kan också välja att se det som det är, till exempel att förutsättningarna har förändrats. Och att det kan vara gamla, primitiva delar i vår hjärna som signalerar att förändring är farligt. Sen kan vi välja hur vi vill ha det i år. Vilka traditioner vi verkligen vill behålla och vilka vi vill släppa för att de innehåller mer krav än glädje. Kanske vill vi skapa en ny tradition som tjänar oss, och vår flock, bättre just nu.

Det viktiga är att vi tar kommandot genom att göra medvetna val.

Det finns en välkänd livsregel som säger att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade.

Jag tänker att vi ibland behöver vända på detta; vi behöver behandla oss själva så som vi behandlar andra.

För en tid sedan hade jag en klient som berättade om ett misstag hon gjort. Hon anklagade sig själv, sa att hon var dum i huvudet och att det inte var konstigt att ingen tyckte om henne. När jag efter en stund frågade henne vad hon skulle säga om någon av hennes vänner gjort samma misstag svarade hon omedelbart: ”Nej, men då skulle jag säga att det var väl inte så farligt. Alla kan väl göra misstag och det gick ju lätt att rätta till.”

Hon var själv sin strängaste domare. Och hon dömde sig själv efter helt andra regler än hon dömde andra. När hon insåg möjligheten att hon skulle kunna säga samma sak till sig själv som hon skulle ha sagt till en vän blev hon först lite förvirrad. Hon var helt enkelt inte van att se på sig själv med samma förstående och förlåtande ögon som hon såg på andra.

Jag har sett otaliga exempel på hur vi kräver saker av oss själva som vi aldrig skulle kräva av någon annan. Vi ska vara den som alltid anpassar sig, den som alltid ställer upp, den som självklart går till jobbet även när vi är sjuka, den som aldrig ber om hjälp, den som avstår det vi egentligen längtar efter, den som alltid orkar. Och vi skulle inte drömma om att kräva, eller ens förvänta oss, detta av någon annan i vår omgivning.

Hur skulle vårt liv förändras om vi började behandla oss själva så som vi behandlar andra? Om vi började behandla oss själva med förståelse och kärlek? Om vi tog hänsyn till våra behov när vi känner oss trötta? Om vi gav oss själva en omtänksam present? Om vi ställde upp för oss själva och skaffade den hjälp vi behöver?

Det är något att fundera över.

Kan du minnas din barndomsdröm? För några veckor sedan skrev jag om hur viktigt det är att tillåta sig drömma om framtiden. Och att våra drömmar, medvetet eller omedvetet, kommer att påverka våra val och riktningen i våra liv. Ibland blir detta inte tydligt förrän vi tittar i backspegeln långt efteråt och betraktar den väg som livet tog. När vi betraktar alla de val vi gjort eller alla de händelser där vi tänker att slumpen spelade in.

Så minns du din barndomsdröm? Vad drömde du om att bli ”när du blev stor”? Och hur har det blivit, nu när du faktiskt är vuxen?

Själv minns jag att jag hade två drömmar. En var att ha ett barnhem där jag skulle ta hand om föräldralösa barn. Jag var inte gammal när jag skapade den här drömmen och jag minns bilden av att jag ville ge barnen varsin skön säng och att de skulle få leka och få god mat. Senare har jag tänkt att det jag, utan att då kunna sätta ord på det, ville ge barnen på mitt barnhem var kärlek, trygghet och att de skulle få vara barn helt enkelt.

Den andra drömmen kom senare. Jag drömde om att bli som Oraklet i Delfi. Troligtvis var drömmen inspirerad av någon av de kopiösa mängder böcker jag läste men jag minns inte varför jag fastnade just för detta. Dock kunde jag tydligt se bilden framför mig av köande människor som väntade på att få svar på sina frågor av det allseende Oraklet. Drömmen att bli som Oraklet i Delfi gömde jag inom mig och berättade inte för någon. Jag tänkte faktiskt inte på den förrän jag som vuxen besökte Delfi och blev djupt berörd av skönheten i landskapet och den kraftfulla energin i det som fanns kvar av Apollons tempel där oraklerna arbetade.

Så hur har mina barndomsdrömmar påverkat mina livsval?

Jag har aldrig bokstavligen drivit något barnhem. Som samtalsterapeut arbetar jag dock dagligen med mina klienters Inre Barn. För att ge dem det de hade behövt få, men inte fick, när de växte upp. Och ofta handlar det om Kärlek, Trygghet och att få vara Barn helt enkelt.

Jag sitter inte drogpåverkad som Oraklet i Delfi och levererar profetior. Men när jag fick veta att det över ingången till templet fanns en inskription med uppmaningen ”Känn dig själv” så blev jag ändå lite fundersam. För visst är det precis detta jag arbetar med som terapeut idag. Att få människor som kommer till mig att lära sig känna sig själva.

Det finns många sätt att lära känna sig själv genom sin historia. Själva minns vi vår barndom genom barnets ögon och det är barnets upplevelser som påverkat den bild vi har av oss själva.

Många av mina klienter har berättat om hur de efter sina föräldrars bortgång hittat dagböcker, foton och anteckningar som de aldrig tidigare vetat om. Och att detta har tillfört helt nya dimensioner, att de lärt känna sig själv ytterligare genom sina föräldrars, och därmed sin egen historia. Hur de fått en inblick i sina föräldrars liv, inte bara som föräldrar, utan också de livsfunderingar, händelser och känslor som föräldrarna behållit för sig själva. Kanske för att de varit opassande, otillåtna eller omöjliga för sin tid. Det kan handla om osäkerhet och bitterhet. Hemlig kärlek eller längtan. Eller om familjehemligheter man aldrig pratade om, släktingars självmord, utomäktenskapliga barn eller familjemedlemmar som blivit straffade för begångna brott. Familjehemligheter som dolts bakom tystnad och skam. Men som givetvis påverkat föräldrarna och därmed även deras barn, de som nu är mina klienter.

Dessa gamla hemligheter, som varken handlar om mig som person eller om något jag orsakat eller kunnat påverka, kan bli en viktig pusselbit i förståelsen av mig själv. Plötsligt kan jag kanske förstå vad som påverkat mina föräldrars värderingar, de värderingar som de sedan fört över till mig. Jag kan kanske förstå varför de agerade som de gjorde, alla dessa handlingar som påverkade mig som barn och ibland även som vuxen. Och jag kan börja förstå hur jag påverkats av allt det som det aldrig talades om, tomrummen som kunde bli som känslomässiga slukhål i familjen.

Jag kan också få en inblick i hur mina föräldrar påverkats av mina mor- och farföräldrars liv. Och därigenom se hur vissa av mina egna mönster präglats för länge, länge sedan av en helt annan tid med helt andra förutsättningar. När jag blir medveten om detta får jag möjlighet att själv välja hur jag vill hantera detta. Vad jag vill behålla och vad jag vill göra om till något som passar i mitt liv idag.

En gång satt jag med en klient som hamnat i en påfrestande situation ekonomiskt. Teoretiskt sett hade hen haft möjlighet att efter ett långt yrkesliv som högavlönad bygga upp en ekonomisk buffert för sämre tider. Men det hade hen inte gjort och nu var situationen som den var. Efter en stund sa hen: ”Jag har egentligen aldrig sett en framtid för mig själv.”

Att inte se en framtid. Det är tungt. Att inte tillåta sig drömma om framtiden kan påverka oss på många sätt, inte bara ekonomiskt utan även vår självbild, våra tankar, känslor och valmöjligheter. Att tillåta sig drömma om framtiden innebär att vi någonstans har en vision om hur vi vill ha det, vad vi längtar efter. Det kan handla om att stå på scen, att hitta kärleken, att ha en egen familj, att få jobba med det som vi i hemlighet brinner för. Att resa jorden runt, att vinna ett VM-guld eller att bidra till fred i världen. Våra drömmar målar upp en bild av hur vi egentligen längtar efter att ha det. Och denna bild kommer, medvetet eller omedvetet, att påverka våra val och riktningen i våra liv.

Nu kanske någon invänder att det inte räcker med att drömma om framtiden, man kan inte vara ”uppe i det blå” hela tiden. Nej, inte hela tiden. Drömmarna och visionerna behöver brytas ner till mål och sen behöver vi göra aktiviteter som för oss mot målen. Men om vi bara gör en massa aktiviteter utan att ha medvetna mål så blir aktiviteterna mest en sysselsättning som fyller tiden. Och om vi har bestämt våra mål utan hänsyn till våra drömmar, längtan och visioner så blir målen ibland som hindren på en hinderbana. Något som bara måste klaras av så snabbt som möjligt.

Att tillåta sig drömma om framtiden, att tillåta sig lyssna på sina drömmar och sin längtan, att tillåta även denna del att få finnas och få ta plats. Det är att ta sig själv på allvar.

Hur kommer våra val att påverkas om vi inte ser någon framtid? Det är en fråga att fundera över.