Balsam Konsult

Ibland får jag frågor om egoism och terapi. Kan det inte vara så att man blir egoistisk av att arbeta med sin egen personliga utveckling? Att fokusera på sig själv och sina egna känslor, tankar och beteenden? Att älta sin barndom och fundera över sina egna behov?

Det händer att klienter säger att deras partner tycker att klienten blivit mer självisk sedan hen började i terapi. Oftast handlar det om klienter som varit anpassningsbara och givande, klienter som haft svårt att sätta gränser och skilja sina egna känslor och behov från omgivningens. Dessa mönster har varit bekväma för omgivningen, de har främst tjänat omgivningens behov. Därför kan vi fundera över vem som egentligen varit egoistisk i ett sådant förhållande.

I samtalsterapi arbetar vi med att identifiera och lära oss hantera alla våra olika delar. Vi utforskar våra känslor, tankar, intuition och fantasier. Vi utforskar ångest, rädslor och gamla inlärda mönster. Vi lär känna oss själva för att hitta en sund självkänsla. Därifrån kan vi så småningom använda vår vilja för att utifrån våra värderingar göra medvetna val, val som alltid både tjänar oss och begränsar oss.

En sund och stabil självkänsla handlar varken om att bli självgod eller egenkär. Istället kan du använda din självkänsla och självkännedom till att medvetet välja hur du vill använda dina olika delar och agera i olika situationer.

Jag skulle vilja gå så långt att jag hävdar att terapi motverkar egoism. Genom att lära känna dig själv och hitta den du är utvecklar du istället en genuin förmåga till empati. Denna empatiska förmåga kan du välja att använda för både din egen och omgivningens bästa.

Eller för att citera den kända läkaren och författaren Elisabeth Kübler-Ross:

”Ni måste förstå att ni inte kan hela världen förrän ni helat er själva först.”

Ibland behövs det så lite. I lördags satt jag på min trädgårdsbänk i vårsolen och pustade ut med en kopp kaffe. Som vanligt när våren äntligen kommer är det en massa saker som plötsligt behöver göras och nu hade jag både tvättat fönstren och kämpat med den eviga mossan i gräsmattan. Mina tankar var upptagna med allt annat som också behövde fixas och jag kände hur min effektiva sida planerade hur jag skulle hinna med så mycket som möjligt.

Plötsligt öppnade grannen sin dörr och kom ut till mig där jag satt. I handen höll hon en vit pappersservett med något i. Hon sa: ”Jag har sett hur du har jobbat och eftersom jag har bakat så tänkte jag att du kanske behöver något gott?” Hon räckte fram servetten med en stor bit kaka.

Jag blev överraskad. Och glad. Kakan doftade underbart av choklad och mandel. Den var ren njutning i min mun och passade perfekt till mitt kaffe. Jag blundade och njöt och kände hur jag förflyttades från tankarna på min att-göra-lista till Här och Nu. Plötsligt kunde jag känna solvärmen mot mitt ansikte och hur skönt det var att sitta där på bänken. Livet var gott och jag fylldes av tacksamhet över att allt var precis så.

Och jag tillät mig att bara ta emot. Jag struntade i att analysera vilka signalsubstanser som utsöndrades i någon av oss, jag struntade i att fundera över antalet kalorier i kakan. Jag släppte alla impulser som sa att jag måste ge något tillbaka. Jag bara tog emot och sa tack och kände mig genuint glad för gåvan.

Ibland behövs det så lite. Så lite för att vi ska känna oss sedda och bekräftade. En liten omtanke eller ett vänligt ord. En liten gest av empati, en gåva utan att förvänta sig att få något tillbaka. För ibland behövs det så lite och i det lilla kan det samtidigt rymmas något mycket stort.