Balsam Konsult

Tar det emot att bli vän med din lathet? Du är inte ensam eftersom lathet oftast anses som en negativ egenskap som man definitivt bör undvika. Lata människor är sällan eftertraktade, varken i arbetslivet eller i relationer.

Så varför skulle du fundera över att bli vän med din lathet? På vilket sätt skulle det tjäna dig?

Som samtalsterapeut har jag mött många klienter genom åren. Och många av dem har dömt sig själva vid minsta tecken på lathet. Jag minns speciellt en kvinna, vi kan kalla henne Lisa, som verkligen avskydde latmaskar. När vi gick in och tittade närmre på hennes starka reaktion på lathet så visade det sig att värderingarna fanns nedärvda sedan generationer. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” och ”Man ska arbeta och göra rätt för sig”. Lata människor var inte mycket värda, de hade knappt något existensberättigande. Det var skamligt att vara lat och därför var alla former av lathet fullständigt bannlysta i Lisas familj.

Istället hade Lisa blivit uppfostrad till att arbeta och ta ansvar, prestera och vara effektiv. Detta hade tjänat Lisa väl i livet. Hon var nu välutbildad och hade lyckats i sin yrkeskarriär. De tuffa åren som dubbelarbetande förälder hade inte lämnat något som helst utrymme för lathet. Lisa var fortfarande förtjust i sin högpresterande och effektiva sida. Om det bara inte varit för att hon blev så trött ibland. Och om det bara inte varit för den där prestationsångesten som tog allt större plats i Lisas liv.

Lisa hade utvecklat en stark delpersonlighet som var Presterande. Och för Lisa var Presterande absoluta motsatsen till Lat. Men i terapin kan vi upptäcka att det även i våra mest avskydda motpoler kan finnas en utvecklingspotential, något vi behöver i våra liv. I Lisas fall handlade det om att ibland tillåta sig att vila. Att ibland kunna välja att sänka ribban från Perfekt till Good Enough. Att ibland kunna välja att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Alla dessa behov låg hårt undanträngda under det den skamliga etiketten Lat.

”Jo”, sa Lisa med ett trött leende. ”Jag har ju faktiskt växt upp med talesättet att Vila får man göra i graven.” Sen funderade hon en stund. ”Jag kanske inte behöver vänta så länge. Det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt för mig att vara lite lat ibland. Även om det tar emot.”