Balsam Konsult

Ibland händer det att gammal smärta kommer upp till ytan.

Det var en solig söndag, Mors Dag år 2020. Jag var ute i min trädgård, njöt av grönskan och dofterna och jobbade i lite lagom takt med det som behövde göras. Det var en av de första sommardagarna som var så varm att jag hade shorts på mig och jag kunde känna solen och den stilla vinden mot huden. Allt var lugnt och behagligt. Men plötsligt kändes det som om jag höll på att drunkna i en våg av sorg. Den var så stark att hjärtat krympte till ett kallt hål och tårarna rann från mina ögon. Jag blev fullständigt överraskad av mina starka känslor och började genast leta efter en rationell förklaring till varför jag plötsligt kände mig så oerhört ledsen, ensam och utsatt.

Jag hade kunnat stanna där och nöja mig med att trösta mig själv med den förnuftiga förklaringen att det var väl inte konstigt att jag var ledsen över att coronaskiten gjorde att jag varken kunde träffa barn eller barnbarn på Mors Dag detta år. Men innerst inne så visste jag att sorgen handlade om något annat, att det var en mycket gammal smärta som gjorde sig påmind. Jag bestämde mig för att ta mig själv på allvar och stanna med mig själv i de starka känslorna som plötsligt invaderat min kropp och själ. Och då kom minnesbilderna. Minnena från en helt annan söndag, Mors Dag år 1988. Samma trädgård, samma solvärme. Den plötsliga smärtan. Blodet. Insikten att något var väldigt fel i min kropp. Ambulansmännens medkännande ögon. Undersökningarna, väntan och oron. Utsattheten och maktlösheten. Sorgen. Sorgen. Det var denna gamla sorg som trots bearbetning under årens lopp nu kom tillbaka med full kraft och höll på att ta över igen, trettiotvå år senare.

Ibland händer det att gammal smärta kommer upp till ytan. Plötsligt kan vi känna en stark sorg, vrede eller ångest utan att det finns någon rationell anledning. Och just eftersom den starka känslan är så ologisk och omotiverad just nu så är det lätt hänt att vi håller den tillbaka. Kanske vi till och med säger till oss själva att det måste ju vara något fel på oss som reagerar så starkt på något som egentligen inte är så farligt. Och sen stoppar vi ner den gamla smärtan ännu djupare i det känslomässiga bagaget som vi ägnar vår styrka och uthållighet åt att bära genom våra liv.

Sedan tjugo år tillbaka arbetar jag professionellt som samtalsterapeut. Varje dag hjälper jag andra människor att packa upp deras gamla känslomässiga bagage. Därför kunde jag förstå mig själv just denna söndag när jag plötsligt kom i kontakt med min egen gamla smärta. Jag kunde hjälpa mig själv genom att tillåta mig känna det jag kände. Jag vet också att om jag fått den hjälp jag behövt när såret uppstod så hade kanske smärtan varit läkt för länge sedan. Men nu var det inte så. Jag fick logiska förklaringar och förnuftiga råd, säkert i bästa välmening. Men jag fick inte det jag hade behövt för att läka den känslomässiga smärtan.

Så varför berättar jag detta? Därför att vi alla människor bär på gammal smärta. Och därför att det verkar som att just nu, i denna coronatid, kommer det upp extra mycket gammal smärta till ytan i våra liv. Kanske för att livet går långsammare, det händer mindre och det finns mindre vi kan distrahera oss med. Den gamla smärtan gör ont. Och samtidigt är detta en möjlighet att läka. Att äntligen få ge dig själv det som du hade behövt få för länge sedan. Och som du inte fick då.

Men nu, när den gamla smärtan återigen kommer upp till ytan, nu får du en ny möjlighet att bearbeta och läka. Och slippa ha ont längre.