Balsam Konsult

Jag sitter och tittar ut på min gräsmatta där de frostiga löven glittrar i solljuset och jag känner sorg. En sorg som är närvarande i varenda cell i min kropp, en sorg som sveper som penseldrag genom alla mina känslor.

Min far dog förra torsdagen. Min älskade far är död och sorgen bara finns där. Det hjälper inte att tänka att han fick leva ett långt liv, det hjälper inte mycket att veta att han dog nöjd och lugn. Jag saknar honom.

Vid min ålder har man hunnit möta död och sorg många gånger under livet. Men varje relation är unik och på så sätt blir också varje sorg unik. Just denna gång känns sorgen ovanligt självklar och ren. Alla som känner mig och min far vet hur lika vi är och att vi hade en nära och speciell relation. Det gör att alla förstår att jag sörjer honom. Jag behöver inte förklara något.

Jag tror inte på att sörja i ensamhet. Även om det ibland är skönt att dra sig tillbaka behöver vi ändå få dela skörheten i sorgen med andra. Jag känner mig tacksam och värmd över varje hälsning, varje blomma, varje hjärta på facebook. Att det finns andra som känner med mig, som tänker på mig och som låter sorgen vara precis som den är.

Så är det inte alltid när någon sörjer en förlust. Jag har mött många som inte riktigt tillåtits sörja det man mist. Att man förlorat en relation i separation, att man fått missfall. Att man mist ett älskat husdjur. Att man förlorat sitt jobb eller sin hälsa. Alla förluster kan leda till känslor av sorg och saknad och ett behov av att få sörja det man mist för att sedan kunna gå vidare i den nya, förändrade verkligheten.

Jag önskar att vi alla tillät oss själva och varandra att få känna det vi känner. Oavsett om det är glädje eller sorg.

Ibland blir inte allt som vi tänkt oss. Just nu är vi många som är tillbaka på jobbet efter sommarledigheten och kanske är vi fyllda av blandade känslor. Någon tycker det är skönt att vara tillbaka i vardagens rutiner och relationer, en annan känner motstånd mot att ge upp ledigheten.

Före semestern hade vi troligen gjort upp planer. Kanske på platser att besöka, människor att umgås med. Kanske hade vi gjort oss bilder av semesterplatser med sol och vatten, glädje och skratt. Kanske hade vi sett fram emot välbehövlig vila eller projekt som vi äntligen skulle få tid att färdigställa.

Nu när semestern är slut kanske vi ser tillbaka och konstaterar att allt inte blev riktigt som vi tänkt oss. Ibland händer det saker som får oss ur balans, som rubbar våra cirklar och som framkallar oönskade känslor. Själv hade jag inte tänkt mig att så stor del av sommaren skulle handla om oro och sorg. Jag hade inte trott att jag, som tycker att jag vanligtvis är så lugn och fokuserad, skulle reagera som jag gjorde. Mina reaktioner och mitt agerande förvånade mig själv. Jag blev påmind om sådant som jag trott att jag arbetat mig igenom och läkt för länge sedan. Jag kunde observera hur förnuft och känslor drog åt helt olika håll. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

För mig blev det en nyttig påminnelse om min egen sårbarhet. Och att allt växande är en process som aldrig stannar upp och som aldrig blir färdig. Det blev också en påminnelse om att vad som än händer så har vi möjlighet att välja hur vi vill hantera våra tankar och känslor. Även om vi kidnappas av oförutsedda känslor och reaktioner har vi alltid en möjlighet att hämta hem oss själva igen när det är dags att återvända till vårt centrum. Därifrån kan vi fortsätta leva. Även när allt inte blev som vi tänkt oss.