Balsam Konsult

Många tycker att det är en beundransvärd egenskap att aldrig ge upp. Och visst kan det tjäna oss att kunna kämpa för att nå våra mål. Att vara envisa och uthålliga, att aldrig ge upp. Men, som alla egenskaper, har denna egenskap också en baksida.

Jag har varit på många säljkurser där man skanderat ”Never, never, never give up!” Stämningen har stigit i takt med adrenalinnivåerna. Deltagarna har känt sig peppade och energifyllda. Själv tyckte jag också att det var kul och inspirerande. Men en dag träffade jag en erfaren säljchef som sa: ”Aldrig ge upp? Det var det dummaste jag har hört.” När jag lite förvånad frågade vad han menade förklarade han raskt; den tid man använder på att fortsätta bearbeta en ”hopplös” kund och tjurskalligt vägra ge upp, den tiden kunde man ägnat åt andra kunder. Det är helt enkelt varken konstruktivt eller lönsamt att rikta sin energi mot fel ställe bara för att man bestämt sig för att aldrig ge upp.

Jag tänker att detta gäller på många områden i livet. Ibland kan det faktiskt tjäna oss att ge upp i stället för att envist kämpa vidare i evighet. Ett äktenskap som dött. En relation som blivit destruktiv. En gammal vana som blivit till en belastning. Ett jobb som inte känts givande på mycket länge. En inlärd ”sanning” som inte längre är sann. En självbild som inte stämmer med verkligheten.

Konsten är inte att aldrig, aldrig ge upp. Konsten är att välja om och när det är dags att ge upp, när gränsen är nådd för hur mycket vi vill kämpa. Och sedan medvetet välja att ägna oss åt något som är mer konstruktivt och livsbejakande.

Som av en händelse hittade jag precis ett citat av Albert Einstein (1879-1955):

”Jag måste vara beredd att ge upp vad jag är

För att kunna bli vad jag kommer att vara”

Samtalsterapi handlar mycket om att se mönster i sitt liv.

När vi ser tillbaka på vår livsresa och de utmaningar vi mött kan vi ofta se ett återkommande mönster som upprepats med olika variationer. Olika problem vi ställts inför, olika besvärliga personer vi mött, situationer vi hamnat i och händelser vi varit utsatta för bildar ett tema. Igen och igen har vi mött likartade utmaningar. Och ofta har de blivit värre och värre. Det är som om livet ropat till oss: ”Förstår du nu? Förstår du vad som är din utmaning att arbeta med i ditt liv?” Och ju ”starkare” vi är som person desto starkare behöver livet ropa för att vi ska börja lyssna…

Mönstret vi så småningom ser kan handla om vitt skilda saker. Att vi ständigt blivit övergivna. Att vi blivit utsatta för övergrepp och kränkningar av olika slag. Att vi haft svårt att sätta och hålla vår gräns. Att vi varit rädda för att ta emot och ge kärlek. Att vi ständigt flytt från situationer och personer. Att vi varit tvungna att klara oss själva. Att vi blivit använda och offrade för andras behovstillfredsställelse. Att vi ständigt krigat mot orättvisor. Att vi om och om igen blivit fråntagna det som är viktigt för oss. Att vi känt oss annorlunda och utanför.

Dessa teman har upprepats i olika variationer genom vårt liv. De har påverkat vår självbild och vårt sätt att agera. Vi har hittat våra strategier för att överleva det som vi ibland kan uppleva som vårt ”öde”.

När vi istället kan distansera oss och betrakta allt vi råkat ut för just som ett mönster är det ofta en stor lättnad. Distansen gör att vi kan betrakta mönstret utifrån istället för att vara fast intrasslade i det. Vi kan betrakta allt som en ”livsläxa”, en utmaning att arbeta med för vårt eget, och vår omgivnings, bästa. Så småningom kan vi välja nya strategier för att hantera allt.

Kanske är det inget fel på själva dig? Kanske har du bara fått en ovanligt tuff livsläxa att arbeta med på din livsresa?

Hur kan man ge sig möjlighet att växa som människa?

Jag tycker om att odla, både människor och växter. När jag jobbar i min lilla trädgård tänker jag ofta på likheterna mellan vad växter och människor behöver för att växa.

Alla växter är olika och beroende av att bli planterade i just den rätta jordmånen för just sina unika förutsättningar för att kunna växa och utvecklas på bästa sätt. Det fungerar inte att plantera en ros i en sumpmark eller att så ett tomatfrö på sandig jord. Hur bra kvalitet det än är på själva fröet eller plantan så kommer de inte att kunna utvecklas, kanske kommer de inte ens att överleva.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ofta människor som försökt växa i en ”fel” miljö. Kanske har man fötts i en dysfunktionell familj, en familj där man kämpat med att överleva trots att miljön varit fylld av missbruk och övergrepp. Kanske har man blivit orättvist behandlad, lämnats mycket ensam eller fått ta alldeles för mycket ansvar alldeles för tidigt. Även om det lilla barnet varit alldeles underbart perfekt från början har det inte fått rätt jordmån för att kunna växa och utvecklas som människa.

Vi väljer inte själva vilken familj vi föds i. Däremot påverkar det vår självkänsla och självbild att vi blivit felaktigt behandlade. Och ibland fortsätter vi att söka oss till ”fel” växtmiljö, till sjuka arbetsplatser, till inkompetenta chefer eller till kärlekslösa partners.

När vi är vuxna har vi den möjlighet vi inte hade som barn, att plantera om oss själva i en jordmån som är ”rätt” för oss, som ger oss möjlighet att växa och bli den unika, fantastiska människa som vi egentligen varit redan från början. Vi kan ge oss själva möjlighet att bli den vi är.

Det är ett livslångt arbete att ge oss bästa möjligheter att växa. Vi behöver ge oss rätt ljus och näring. Vi behöver hålla ogräs och skadeinsekter borta genom att vara observanta på hur vi tillåter oss att bli behandlade. Ibland behöver vi skyddas från kyla och frost. Ibland kan vi behöva något att stödja oss mot. Vi behöver tålamod att låta oss utvecklas i vår egen takt. Och vi behöver tillåta oss att blomma ut i vår alldeles egna nyans.

Det är underbart spännande att odla sig själv och ge sig möjlighet att växa och utvecklas som människa!

En gång satt jag med en klient som hamnat i en påfrestande situation ekonomiskt. Teoretiskt sett hade hen haft möjlighet att efter ett långt yrkesliv som högavlönad bygga upp en ekonomisk buffert för sämre tider. Men det hade hen inte gjort och nu var situationen som den var. Efter en stund sa hen: ”Jag har egentligen aldrig sett en framtid för mig själv.”

Att inte se en framtid. Det är tungt. Att inte tillåta sig drömma om framtiden kan påverka oss på många sätt, inte bara ekonomiskt utan även vår självbild, våra tankar, känslor och valmöjligheter. Att tillåta sig drömma om framtiden innebär att vi någonstans har en vision om hur vi vill ha det, vad vi längtar efter. Det kan handla om att stå på scen, att hitta kärleken, att ha en egen familj, att få jobba med det som vi i hemlighet brinner för. Att resa jorden runt, att vinna ett VM-guld eller att bidra till fred i världen. Våra drömmar målar upp en bild av hur vi egentligen längtar efter att ha det. Och denna bild kommer, medvetet eller omedvetet, att påverka våra val och riktningen i våra liv.

Nu kanske någon invänder att det inte räcker med att drömma om framtiden, man kan inte vara ”uppe i det blå” hela tiden. Nej, inte hela tiden. Drömmarna och visionerna behöver brytas ner till mål och sen behöver vi göra aktiviteter som för oss mot målen. Men om vi bara gör en massa aktiviteter utan att ha medvetna mål så blir aktiviteterna mest en sysselsättning som fyller tiden. Och om vi har bestämt våra mål utan hänsyn till våra drömmar, längtan och visioner så blir målen ibland som hindren på en hinderbana. Något som bara måste klaras av så snabbt som möjligt.

Att tillåta sig drömma om framtiden, att tillåta sig lyssna på sina drömmar och sin längtan, att tillåta även denna del att få finnas och få ta plats. Det är att ta sig själv på allvar.

Hur kommer våra val att påverkas om vi inte ser någon framtid? Det är en fråga att fundera över.