Balsam Konsult

Efter en stunds tystnad frågade jag kvinnan mitt emot mig: ”Vad är det som gjort att du överlevt, trots allt?”

Många andra, som upplevt liknande saker, har gått under. De har begått självmord, blivit dödade eller försvunnit in i en skuggvärld av missbruk, kriminalitet eller psykisk sjukdom. Men kvinnan som sitter mitt emot mig, min klient, har inte bara överlevt utan lever sitt fungerande liv här och nu.

Så vad är det egentligen som gör att en människa kan överleva de vidrigaste, mest ensamma och utlämnande saker man råkat ut för i livet? Att växa upp med missbruk och misshandel, att bli använd av de vuxna för att fylla deras behov. Att bli utsatt för mobbning eller sexuella övergrepp, att bli utesluten ur sin familj, att behöva fly för sitt liv, att mista det man älskar och behöver.

Det finns forskning som visar på viktiga faktorer för motståndskraft och vår förmåga att hantera kriser och förändringar i livet. Men när jag frågar mina klienter vad som gör att de egentligen har överlevt allt de gått igenom får jag oftast två svar:

Ett av svaren handlar om att man innerst inne ”visste” att man skulle överleva. Innerst inne hade man en grundmurad tro på att man skulle klara sig igenom allt och förr eller senare komma ut på andra sidan svårigheterna. Någonstans visste man att man inom sig bar på en kärna som inte går att förstöra. Jag brukar kalla detta för vår kärna av guld, den som vi alla har med oss sedan vi föddes till denna värld. Mina klienter brukar beskriva denna som en inre kompass som omedvetet visar vägen till nästa steg.

Det andra svaret handlar om att man vid svåra tillfällen i livet mött människor som haft en avgörande betydelse just då. När man ser tillbaka kan man minnas en mormor som gett trygghet, en lärare som trott på en, en granne som gett en hjälpande hand. Ibland kan det vara en läkare eller en terapeut. Men förvånansvärt ofta handlar det också om tillfälliga, till synes slumpmässiga möten med en medmänniska som just då och just där var precis det som behövdes.

Själv väljer jag att tro på att det kanske inte är så slumpmässigt. Utan att vi faktiskt möter de människor vi behöver på vår livsväg.

Det är vanligt att bagatellisera genom att jämföra. Genom att jämföra oss med andra som har det sämre, som varit med om värre saker än vi själva. På så sätt kan vi slippa smärtan i att se verkligheten som den är. Men då måste vi också stänga en del av våra känslor, en del av oss själva.

Jag talade en gång med en kvinna som berättade att när hon växte upp och var ledsen eller upprörd över något blev hon alltid bemött med kommentaren ”Var glad att du inte sitter i rullstol!” Och eftersom hon faktiskt inte satt i rullstol så lärde hon sig att hon aldrig hade rätt att klaga. Inte över att hon var trött eller hade ont. Inte när hon kände sig orättvist behandlad, inte när hon tyckte att livet var tufft på något sätt. För det fanns ju alltid andra som hade det värre.

Och det är ju sant. Det finns alltid andra som har det värre. Men det tar inte bort det faktum att vi känner det vi känner och att just vi har det som vi har det.

Att hela tiden jämföra med andra är ett effektivt sätt att sätta trycka ner oss själva, att förminska vår rätt att vara den vi är. Ofta är detta en strategi som vi lärt oss tidigt i livet. Kanske hade de vuxna runt omkring oss behov av att själva slippa se vår smärta. Att slippa ta hand om vår ledsenhet eller upprördhet. De försvarade sig själva genom att jämföra och bagatellisera. Och då lärde de oss att vi inte har rätt, eller möjlighet, att känna de känslor som de vuxna inte klarade av att hantera.  När vi sedan själva blir vuxna fortsätter vi att behandla oss själva på samma sätt.

Att bagatellisera genom att jämföra är också vanligt när det gäller sexuella övergrepp. Vi jämför med andra som varit utsatta för grövre och tydligare kränkningar. ”Ett litet tafsande är väl inget att bli upprörd över när det finns de som blivit våldtagna på riktigt?” Eller ”En våldtäkt är väl inget jämfört med vad alla traffickingoffer blir utsatta för?” På så sätt kan vi bagatellisera det vi själva, eller andra, blivit utsatta för.

Istället för att se det som det är: Det finns alltid andra som har det värre och det tar inte bort vår rätt att känna det vi känner. Och att ta det på allvar.

Under mina år som samtalsterapeut har jag mött många klienter som varit med om sexuella övergrepp. De har utsatts för sexuella övergrepp av föräldrar, syskon, mor- eller farföräldrar, andra släktingar, vänner till familjen, tränare, kompisar eller ungdomsledare. Som vuxna kan de ha utsatts av kollegor, chefer eller helt främmande människor i olika sammanhang.

När de kommer till mig är det ofta första gången de berättar om övergreppen. Ensamma har de burit skammen, skulden och alla känslor själva, under många, många år. Några har försökt berätta tidigare och då blivit bemötta på ett sätt som inneburit ytterligare ett övergrepp. Ett känslomässigt övergrepp av att inte bli trodd, skuldbeläggning genom ”Varför sa du ingenting???”, skambeläggande ”Det hände väl för att du uppförde dig på fel sätt???”.

Många har upplevt sådant bemötande som lika traumatiskt som övergreppen i sig. Det har befäst upplevelsen av att det var nog ens eget fel att man blev utsatt för kladdande, tafsande, våldtäkt eller incest. Det har befäst känslan av att man var nog inte värd bättre.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som litet barn kan man inte berätta vad som hänt. Kanske är man så liten att man helt enkelt inte har orden och inte förstår vad som händer. I stället visar barn tecken på sexuella övergrepp genom mardrömmar eller ont i magen. De visar genom att bli aggressiva, apatiska, undvikande eller genom att upprepa övergreppen i sina lekar. Barn är helt beroende av att det finns vuxna som kan, och vågar, se tecknen. Vuxna som tar hand om barnet och hjälper det att bearbeta vad som skett. Om det inte finns sådana vuxna lär sig barnet att detta är ingenting som är värt att bli sett, ingenting man pratar om och ingenting man kan förvänta sig bli skyddad ifrån. Barnet måste bära allt inom sig och klara sig själv. Det finns många vuxna som bär ett våldtaget, ensamt och skambelagt barn inom sig. Ett barn som ingen någonsin har lyssnat på.

Blir man utsatt för sexuella övergrepp som vuxen har man, åtminstone teoretiskt, en möjlighet att själv söka hjälp. Man har möjlighet att själv anmäla den kriminella handling som ett sexuellt övergrepp är. Om man då blir misstrodd och hånad, belagd med skuld och skam får det allvarliga konsekvenser för den som redan blivit utsatt för övergrepp.

Att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp påverkar oss för resten av livet. Inte bara sexuellt. Det påverkar vår självkänsla, självbild, våra relationer och vårt agerande.

Den dag vi bestämmer oss för att våga berätta om övergreppen är det livsviktigt hur vi blir bemötta. Det går att läka de känslomässiga och själsliga såren efter sexuella övergrepp. Om vi blir sedda och bemötta på det sätt som vi hade behövt bli redan när övergreppen skedde.

Just nu hoppas jag att alla som delar sina erfarenheter av sexuella övergrepp i sociala medier på #metoo blir bemötta på ett seriöst och respektfullt sätt. Så att inte skambördan blir tyngre utan lättare.