Balsam Konsult

Idag är det Alla Hjärtans Dag, en dag som kan betyda både kärlek och ångest. Kärlek för alla som har någon att ge eller få en kärleksgåva av. Ångest och ensamhetskänslor för alla som önskat att de hade någon och inte har det.

Alla Hjärtans Dag väcker en rad olika känslor och många olika åsikter. Det finns de som tycker att det helt enkelt är ett roligt avbrott i tråkiga februari, att det är spännande att se om man får ett kort eller något annat tecken på kärlek och uppskattning. Att det är kul att hitta på en överraskning för sin partner eller vän. Och så är det ju, vi mår bra av att ge och dela med oss till andra och vi mår bra att bli bekräftade.

En del tycker att Alla Hjärtans Dag är ett utländskt påfund som inte har några rötter i vårt land. Och så är det ju. Det katolska helgonet Valentinus levde enligt sägnerna på 400-talet och i England utvecklades något årtusende senare en sed med vårfester för förälskade ungdomar för att de liksom fåglarna skulle finna en partner på våren att hålla ihop med under året.

Andra tycker att Alla Hjärtans Dag enbart är ett kommersiellt jippo för att få oss att köpa onödiga saker. Och så är det ju också. Dagen infördes inte i vår svenska kalender förrän 1985 och handeln var snabb att haka på för att få oss att köpa röda rosor och boka kärleksmiddagar på restaurang. Konceptet var framgångsrikt, bara idag kommer många miljoner röda rosor att säljas i Sverige. För att inte tala om alla röda geléhjärtan.

Så vad är rätt och fel när det gäller Alla Hjärtans Dag? Du har faktiskt rätt att välja själv om, hur och på vilket sätt du vill fira. Och hur du vill förhålla dig till andras firande. Varför inte passa på att använda dagen för att ge lite extra uppmärksamhet och kärlek till den person som du garanterat ska leva med resten av ditt liv, Dig Själv?

Från mitt hjärta till ditt önskar jag dig idag och alla andra dagar det allra bästa!

Går det att gå in i väggen och igenom? Att komma ut på andra sidan och fungera i livet?

Långvarig stress kan i värsta fall övergå i utmattningssyndrom, ett mycket allvarligt tillstånd då det gått så långt att man fått hjärnskador av stress. Hjärnans signalsubstanser och kroppens hormoner fungerar inte längre som de ska.

Utmattningssyndrom kallades tidigare för utmattningsdepression, utbrändhet eller att ha ”gått in i väggen”. Det är en sjukdom där skadorna utvecklats under lång tid och där symptomen kommit smygande. De som drabbas av utmattningssyndrom är oftast personer som är högpresterande och ambitiösa med höga krav på sig själva. Därför har man nonchalerat sina stressymtom och istället för att ge sig återhämtning har man drivit sig själv ännu hårdare, slopat pauser och dragit ner på sömnen för att hinna det man ska. De som drabbas är oftast också lojala och ansvarstagande personer. I stället för att ta sig ur dysfunktionella arbetsplatser och relationer har man tvärtom stannat kvar och tagit ännu mer ansvar för att försöka få kontroll över situationen.

Detta kan pågå länge, ibland under flera år, och ju ”starkare” personen är desto längre orkar den härda ut. Men till slut smäller det. En del av mina klienter har beskrivit det just som att gå in i en vägg, att marken försvinner under fötterna, att man plötsligt inte vet var man befinner sig, man står på gatan och hittar inte hem till sin bostad, blackouten är total. Sen följer oftast en mycket lång tid av sjukskrivning där hela livet sätts på paus eftersom hjärnan och kroppen inte orkar mer. Systemet har kollapsat och energin är slut.

Den som är på väg in i ett utmattningssyndrom saknar nästan alltid själv sjukdomsinsikt. Istället för att ta sin ökande trötthet på allvar kompenserar man genom att tvärtom arbeta hårdare för att prestera det man ”måste”. Därför kan det kännas extra svårt när omgivningen i efterhand frågar varför den som drabbats av utmattningssyndrom inte själv sa ifrån och satte stopp.

Därför är också det viktigt att omgivningen, speciellt arbetsledare och personalansvariga på personens arbetsplats, är uppmärksamma på tecken som kan leda till utmattningssyndrom. Tecken som koncentrationsproblem, irritabilitet, aggressivitet eller att man drar sig undan sociala kontakter. Andra varningssignaler är sömnproblem, ångest och givetvis en ständig trötthet.

Utmattningssyndrom är det sista stadiet av stress. Går det då att komma tillbaka till livet igen? Ja, det gör det.

Läs mer:

Att komma tillbaka efter utmattningssyndrom

Historien om Anna, en av alla som drabbats

Att bearbeta utmattningssyndrom i samtalsterapi

Hur familjen drabbas

Att börja arbeta igen efter utmattningssyndrom

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag många som vill ha hjälp med att hantera sin oro. En oro som begränsar dem i deras liv, som påverkar deras relationer, som styr deras val och som ibland övergår i ren ångest.

Oro kan kännas obehaglig men är inte nödvändigtvis enbart negativ. Vår hjärna är konstruerad för att hjälpa oss överleva. Det är därför naturligt för hjärnan att fokusera på det som oroar oss eftersom möjligheten finns att det kan innebära ett hot mot vår överlevnad. Det är hjärnans uppgift att hålla oss uppmärksamma på alla hot och att skicka orossignaler så att vi ska kunna hantera situationen. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verkliga och inbillade hot. Den reagerar alltså lika kraftigt på en verklig fara som på en fantasibild där vi målat upp ett inbillat, om än möjligt, framtidsscenario.

När vi känner oro kan vi hantera den genom att:

1. Ta den på allvar och känna in den. Vad handlar den om?
2. Göra en verklighetscheck. Handlar det om ett verkligt hot? Eller ett inbillat, osannolikt hot som vi fantiserat fram en bild av?
3. Om det är ett verkligt hot kan vi bestämma hur vi vill hantera det. Om vi till exempel känner oss oroliga för en presentation vi ska göra kanske vi kan förbättra våra förberedelser inför presentationen. Gå igenom upplägget? Träna inför en ”provpublik”? Ta tiden så att vi vet var vi kan stryka om det behövs? Göra bilderna tydligare? Lära oss inledningen utantill?
4. Om det är ett inbillat hot eller ett hot vi inte kan göra något åt så kan vi välja att släppa hotbilden.

Många gånger kan det vara svårare att släppa en hotbild än att göra något åt den. Här kan vi hjälpa vår hjärna genom att hela tiden välja att skifta fokus till det vi kan påverka. Oftast finns det något vi kan göra, även om det bara är en liten sak, för att påverka det som oroar oss.

Hjärnan blir bra på det vi tränar. Om vi är vana vid att måla upp hotbilder och oroa oss hela tiden så har hjärnan fått mycket träning i att oroa sig. Det blir ett invant hjulspår som är lätt att ta in på utan att reflektera. Och som paradoxalt nog därför kan kännas tryggt, just eftersom det är så välkänt och invant. Vill vi träna på ett nytt sätt att hantera vår oro behöver vi aktivt välja nya vägar. En sådan väg kan vara att vänja oss vid att välja att fokusera på det vi kan påverka.

Det är många som lider av Prestationsångest. Prestationsångest ska inte förväxlas med den naturliga anspänning som vi alla kan känna inför en prestation, kanske när vi ska framträda inför en grupp, inför en tenta eller en anställningsintervju. Då kan ett extra adrenalinpåslag hjälpa oss att skärpa oss och prestera på topp.

Men när anspänningen övergår i prestationsångest kan den bli ett hinder i tillvaron. Vi kanske börjar undvika situationer som riskerar att utlösa ångest. Vi håller oss på den säkra sidan och undviker att utsätta oss för att bli bedömda och därmed riskera att inte duga eller räcka till. Vi förminskar oss själva och håller oss tillbaka i livet för att vara på den ”säkra” sidan.

Eller fortsätter vi att prestera. Alltid på topp, alltid perfekt, alltid med högre kvalitet än alla andra. Samtidigt som en inre röst driver på och varnande viskar: ”Det duger inte, du räcker inte till, de andra tycker att du är dålig/värdelös/löjlig/okunnig/inkompetent/ingen att räkna med…”

Och så tar den hemska Prestationsångesten över våra liv och styr vår tillvaro och vår syn på oss själva.

Förra veckan skrev jag om Ångest. Så vad beror då just Prestationsångest på?

Det beror ofta på att vi mycket tidigt i livet lärt oss att vi blir värderade genom vad vi gör. När vi presterade blev vi sedda, bekräftade och fick ”kärlek”. Vi lärde oss att prestera just det som behövde presteras i just vår familj; att ha perfekt ordning, att få högst skolbetyg, att springa fortast, att vara snyggast, att ha det bästa ordförrådet, att baka de godaste kakorna, att ha de finaste vännerna.

Vi lär oss att vi får vårt värde genom vad vi Gör, presterar. Inte genom vem vi Är. Detta får som konsekvens att om vi gör något misslyckat så är vi misslyckade. Och då duger vi inte, vi riskerar att inte få vara med. Vi riskerar att bli uteslutna från den ”flock” vi är beroende av för att överleva. När vi var små handlade det om familjen. När vi är vuxna kan rädslan och ångesten omedvetet ha flyttats över till skolan, jobbet, kompisgänget eller vår nuvarande familj.

Och så fortsätter Prestationsångesten driva oss att göra, prestera, ha kontroll och vara perfekta. In i minsta detalj som kan bli värderad och bedömd och riskera att inte duga.

Många klienter har suttit framför mig och berättat om sin ångest. Om hur vidrig ångest är och hur ångesten begränsar deras liv. Hur deras första ångestattack var så smärtsam att de trodde att det var en hjärtinfarkt. Hur rädslan för ett nytt ångestskov är så stor att den kan orsaka ångest i sig.

Det hjälper inte att veta att ångest inte är farligt och att de flesta människor har ångest någon gång i sina liv. Det hjälper inte att veta att ett ångestskov går över av sig själv.

Däremot går det att arbeta med, och läka, ångest genom tålmodigt arbete i samtalsterapi.

Jag brukar beskriva ångesten som ett isberg. Högst upp på den vassa toppen kan vi se panikångestattackerna. De vilar på den ”vanliga” ångesten som kan ses som ett stort, massivt isberg som flyter omkring på det mörka havet. Den största delen av isberget finns dock osynligt under vattenytan. Här finns gamla infrusna känslor som är grunden till ångesten. Eftersom de är så gamla kan vi ha glömt vad det var som gjorde dem så skrämmande. Och eftersom de ligger under ytan kan vi inte se dem klart och inte förstå dem och inte hantera dem rationellt. Men det är dessa gamla känslor och rädslor som orsakar ångesten, den som är högst verklig där ovanför ytan.

Vilka känslor är det som orsakar ångesten? Det är givetvis individuellt och beror på vad vi bär med oss från de olika vattnen vi färdats igenom. Men enligt min erfarenhet efter många år som terapeut handlar det allra längst ner i djupet om liv eller död. Om känslor som förknippats med livsfara, med risken att inte överleva. Ibland om risken att bli lämnad ensam och inte klara sig. Om risken att inte duga och därför bli utesluten från dem vi är beroende av för att överleva. Om rädslan för att vi kan bli ”dödade” om vi gör något som andra anser är fel.

Någon gång, ofta tidigt i livet, har vi upplevt denna rädsla utifrån hur vi hade det då. Om vi inte fick en trygg hjälp att hantera smärtan och rädslan när vi upplevde den kan den ha lagrat på sig och växt till ett berg. Ett tungt isberg av skrämmande ångest.

I terapin kan vi på ett tryggt och säkert sätt komma åt de djupa känslor och rädslor som grundlagt ångesten. Då kan vi förstå det som tidigare varit omedvetet. Vi kan också på olika sätt bearbeta känslorna så att rädslan klingar av. Isberget blir allt mjukare, smälter ner och omvandlas till vanligt vatten. Bara vanligt vatten. Bara vanliga känslor.