Balsam Konsult

Efter en stunds tystnad frågade jag kvinnan mitt emot mig: ”Vad är det som gjort att du överlevt, trots allt?”

Många andra, som upplevt liknande saker, har gått under. De har begått självmord, blivit dödade eller försvunnit in i en skuggvärld av missbruk, kriminalitet eller psykisk sjukdom. Men kvinnan som sitter mitt emot mig, min klient, har inte bara överlevt utan lever sitt fungerande liv här och nu.

Så vad är det egentligen som gör att en människa kan överleva de vidrigaste, mest ensamma och utlämnande saker man råkat ut för i livet? Att växa upp med missbruk och misshandel, att bli använd av de vuxna för att fylla deras behov. Att bli utsatt för mobbning eller sexuella övergrepp, att bli utesluten ur sin familj, att behöva fly för sitt liv, att mista det man älskar och behöver.

Det finns forskning som visar på viktiga faktorer för motståndskraft och vår förmåga att hantera kriser och förändringar i livet. Men när jag frågar mina klienter vad som gör att de egentligen har överlevt allt de gått igenom får jag oftast två svar:

Ett av svaren handlar om att man innerst inne ”visste” att man skulle överleva. Innerst inne hade man en grundmurad tro på att man skulle klara sig igenom allt och förr eller senare komma ut på andra sidan svårigheterna. Någonstans visste man att man inom sig bar på en kärna som inte går att förstöra. Jag brukar kalla detta för vår kärna av guld, den som vi alla har med oss sedan vi föddes till denna värld. Mina klienter brukar beskriva denna som en inre kompass som omedvetet visar vägen till nästa steg.

Det andra svaret handlar om att man vid svåra tillfällen i livet mött människor som haft en avgörande betydelse just då. När man ser tillbaka kan man minnas en mormor som gett trygghet, en lärare som trott på en, en granne som gett en hjälpande hand. Ibland kan det vara en läkare eller en terapeut. Men förvånansvärt ofta handlar det också om tillfälliga, till synes slumpmässiga möten med en medmänniska som just då och just där var precis det som behövdes.

Själv väljer jag att tro på att det kanske inte är så slumpmässigt. Utan att vi faktiskt möter de människor vi behöver på vår livsväg.