Balsam Konsult

Nu är tiden för skolavslutningar och studentfiranden. Festklädda och glada samlas vi för att fira att ett skolår är slut, att en examen är uppnådd. Vi gläds med varandra och kanske ser vi tillbaka på alla våra egna skolavslutningar.

Det är viktigt att avsluta och det är viktigt att fira ett avslut. Stora och viktiga händelser kanske vi firar med en fest, vi vill fira tillsammans med andra, dela glädjen, dela en ritual och stärka gemenskapen i vår grupp.

Men det är också viktigt att avsluta och fira mindre händelser i livet. Att avsluta innebär att vi kan sluta en energicirkel. Att vi fullföljt cirkeln av att ha fått en idé, planerat, jobbat på, kanske fått revidera våra planer innan vi är klara och har genomfört det vi ville. Det kan handla om ”stora” saker som att ha tagit en examen eller fått ett nytt jobb. Men oftast handlar det om de ”små” sakerna i vardagen. Att vi ringt det där samtalet som vi kanske dragit oss för. Att vi röjt diskbänken efter middagen. Att vi skickat iväg de där pappren som ska vara inne ett visst datum. Att vi dammsugit alla golven. Att vi köpt den där saken som vi kanske länge tänkt göra.

Dessa små energicirklar behöver också slutas och firas. Kanske inte alltid med en stor fest utan vi kan också ”fira” genom att ge oss en paus, att ge oss en stund för reflektion, att ge oss själva en klapp på axeln, att tillåta oss känna oss nöjda med att vi genomfört det vi bestämt oss för. Vi bestämmer själva på vilket sätt ”firandet” ska ske, det viktiga är att markera avslutet för att sedan släppa och gå vidare.

Vad händer om vi inte avslutar och markerar avslutet på något sätt? Svaret är givet när vi tänker på alla oavslutade projekt vi alla har i vår vardag. De suger vår energi. Just för att de inte är avslutade.

Ett sätt att avsluta är att genomföra det vi vill. Ett annat sätt att avsluta, och sluta en energicirkel, kan vara att medvetet välja att släppa projektet. Att medvetet välja att vänta med att renovera köket till nästa sommar. Att välja att släppa en orimlig uppgift. Att medvetet välja bort de där oavslutade planerna som ligger och suger energi.

Ett sådant avslut är också värt att fira.

Det skrivs alltmer om begreppet hållbarhet och jag träffar allt oftare människor som arbetar med hållbarhet inom olika områden.

Samtidigt träffar jag i mitt arbete som samtalsterapeut klienter som uttrycker att deras tillvaro håller på att falla isär, det som de trodde var hållbart hos arbete, familj, vänner, välmående och allmän världsbild har börjat vackla eller försvinna.

Så vad menar vi egentligen med hållbarhet? Från början användes begreppet mest i samband med hållbar miljö och hållbar ekonomi på global nivå. Nu pratar man också om vikten av att skapa hållbara samhällen och hållbara företag. Egentligen handlar det om hållbar lönsamhet och överlevnad. Och hållbarhetstänkandet är kopplat till en, ofta outtalad, tidsaspekt. För hur länge ska hållbarheten vara? Kanske till nästa mandatperiod, nästa bolagsstämma? Eller till nästa generation, eller till den egna pensionsdagen?

Själv har jag valt att arbeta med människor och människors utveckling. En aspekt av detta kan vara att skapa en hållbar tillvaro på individnivå. Många är fokuserade på tryggheten i en god hälsa, jobb, inkomst och den närmsta familjen. Man vill ”hålla” fram till helgen eller semestern eller tills barnen blir stora nog att klara sig själva. Livet blir som en hinderbana där det gäller att hålla ut tills man kommer i mål. Andra har andra perspektiv, man vill inte bara överleva utan också uppleva glädje och en känsla av meningsfullhet i livet.

Även om vi ordnar våra liv på bästa sätt och tar ansvar för att både vi själva och vår omgivning ska hålla och må bra på både kort och lång sikt så kan vi drabbas av sådant vi inte kan påverka. Sjukdom, förluster, olyckor, övergrepp eller något annat som orsakar en chock eller livskris. Även sådana händelser är en del av livet. Och det är då den verkliga hållbarheten visar sig i förmågan att komma tillbaka efter krisen.

Långsiktig hållbarhet handlar inte om att aldrig hamna i svårigheter. Det handlar om att hantera svårigheterna och komma tillbaka. I bästa fall lite klokare. För att kunna skapa den hållbarhet vi vill ha utifrån vår nya erfarenhet.

Detta inlägg är en favorit i repris från 2016

Hur kan man ge sig möjlighet att växa som människa?

Jag tycker om att odla, både människor och växter. När jag jobbar i min lilla trädgård tänker jag ofta på likheterna mellan vad växter och människor behöver för att växa.

Alla växter är olika och beroende av att bli planterade i just den rätta jordmånen för just sina unika förutsättningar för att kunna växa och utvecklas på bästa sätt. Det fungerar inte att plantera en ros i en sumpmark eller att så ett tomatfrö på sandig jord. Hur bra kvalitet det än är på själva fröet eller plantan så kommer de inte att kunna utvecklas, kanske kommer de inte ens att överleva.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ofta människor som försökt växa i en ”fel” miljö. Kanske har man fötts i en dysfunktionell familj, en familj där man kämpat med att överleva trots att miljön varit fylld av missbruk och övergrepp. Kanske har man blivit orättvist behandlad, lämnats mycket ensam eller fått ta alldeles för mycket ansvar alldeles för tidigt. Även om det lilla barnet varit alldeles underbart perfekt från början har det inte fått rätt jordmån för att kunna växa och utvecklas som människa.

Vi väljer inte själva vilken familj vi föds i. Däremot påverkar det vår självkänsla och självbild att vi blivit felaktigt behandlade. Och ibland fortsätter vi att söka oss till ”fel” växtmiljö, till sjuka arbetsplatser, till inkompetenta chefer eller till kärlekslösa partners.

När vi är vuxna har vi den möjlighet vi inte hade som barn, att plantera om oss själva i en jordmån som är ”rätt” för oss, som ger oss möjlighet att växa och bli den unika, fantastiska människa som vi egentligen varit redan från början. Vi kan ge oss själva möjlighet att bli den vi är.

Det är ett livslångt arbete att ge oss bästa möjligheter att växa. Vi behöver ge oss rätt ljus och näring. Vi behöver hålla ogräs och skadeinsekter borta genom att vara observanta på hur vi tillåter oss att bli behandlade. Ibland behöver vi skyddas från kyla och frost. Ibland kan vi behöva något att stödja oss mot. Vi behöver tålamod att låta oss utvecklas i vår egen takt. Och vi behöver tillåta oss att blomma ut i vår alldeles egna nyans.

Det är underbart spännande att odla sig själv och ge sig möjlighet att växa och utvecklas som människa!

Ibland får jag frågan om vad som är skillnaden mellan samtalsterapi och coachning.

Gränsen kan vara flytande och det är inte lätt att som utomstående bedöma vad man ska söka sig till. Under senare år har coachning marknadsförts som ett medel för alla möjliga problemområden och det är lätt att hamna vilse i djungeln av lockrop som lovar snabba resultat och genvägar till den efterlängtade framgången.

Så vad är då skillnaden mellan samtalsterapi och coachning?

Rent generellt kan man säga att man i coachning arbetar strukturerat utifrån ett nuläge mot ett definierat mål i framtiden. Coachtekniker kan vara lämpliga om du till exempel vet att du vill ha ett nytt jobb eller nå ett mätbart resultat inom ett visst område.

I samtalsterapi arbetar man både med nutid, dåtid och framtid. Många av våra mönster, egenskaper och begränsningar är tidigt inlärda och påverkar oss i nutid, ofta omedvetet. Därmed påverkar det även vår vilja och hur vi ser på vår framtid. Därför behöver vi ”packa upp vårt bagage” och lära känna oss själva innan vi kan välja hur vi vill forma vår framtid och vilka mål vi verkligen vill ha i våra liv.

En annan viktig skillnad mellan samtalsterapi och coachning är att terapeuter och coacher har olika typ av utbildning. En terapeututbildning är alltid minst tre år och har krav på att terapeuten går i egen terapi och har träningsklienter under handledning. Coachutbildning kan vara av varierande längd, allt från flera år till enbart några helger.

Jag har träffat många coacher som känner sig begränsade av att de inte har utbildning och erfarenhet av att arbeta med ”bagaget”, med orsakerna till det som hindrar deras klienter från att växa och utvecklas. En del hänvisar då vidare till en samtalsterapeut som kan arbeta mer på djupet. Men för klienten kan det vara ett stort steg att byta till en ny samtalskontakt när man fått förtroende för sin coach och börjat öppna sig med sina tankar, känslor och drömmar. Det kan också innebära att man tappar i tempo och tid när man nästan får börja om med en ny kontakt.

Vad är då bäst för dig som funderar på att börja i samtalsterapi eller coachning?

Forskning visar att terapeuten som person, och kvalitén på förtroendet mellan klienten och terapeuten, faktiskt är viktigare än vilken terapimetod som används. Utifrån detta är det viktigaste att du hittar en person som du kan lita på och känna dig trygg med.

Om du redan från början har en önskan om ett djupare personligt växande, om du vet med dig att du bär på svåra upplevelser som du inte fått hjälp att bearbeta eller om du är osäker på vad du egentligen vill. Ja, då tycker jag att det är ett klokt val att redan från början välja en samtalsterapeut som har utbildning och erfarenhet för att arbeta med detta. Det hindrar inte att vi under resans gång kan hamna på ställen där coachverktyg kan användas för att komma vidare.

Ibland är det både smart och nödvändigt att anpassa sig efter andra. Vi behöver anpassa oss efter lagar och regler för att fungera i samhället. Vi behöver anpassa oss till olika normer och kulturer för att kunna fungera socialt.

Men när det går så långt att vårt liv styrs av att vi hela tiden ”måste” anpassa oss efter andras behov och andras önskningar kan vår anpassning börja hindra oss och begränsa oss i våra liv. När vi hela tiden har tentaklerna riktade utåt, mot vad andra tycker, vad andra känner, vad andra behöver. När vi styrs av vår rädsla för vad andra tycker och tänker om oss. När vi tolkar minsta signal på missnöje som att vi måste ändra på oss och anpassa oss till hur andra vill ha oss. Då kan vi bli så anpassningsbara att vi förlorar oss själva.

Många av mina klienter har utvecklat en delpersonlighet som är Anpassningsbar. Ofta har de tidigt fått lära sig att de måste anpassa sig efter dem de är beroende av för att överleva. Kanske har de fått lära sig att anpassa sitt beteende för att undvika en lynnig förälders kritik eller förlöjligande. Att undvika göra någon ledsen eller arg. Att undvika att någon överger en och försvinner. Att anpassa sig för att fylla andras behov av att man ska vara på ett visst sätt. Att passa in i en oförutsägbar omgivning.  Hela tiden måste man parera och anpassa sig för att få vara med. För att överhuvudtaget få finnas till och ha en chans att överleva.

Så lär man sig att hela tiden anpassa sig efter andra. Att vara på sin vakt, att likt en kameleont oavbrutet skifta färg för att smälta in i omgivningen och undvika hot. Verkliga eller inbillade.

Som vuxen fortsätter man att anpassa sig efter andra. Kanske får man uppskattning för att man är flexibel och diplomatisk. Att man aldrig ställer till med besvär. Men förr eller senare börjar begränsningen skava. Ska man anpassa sig till allt och alla blir det inte mycket utrymme kvar för de egna behoven och den egna viljan. Det börjar ta emot att hela tiden anpassa sig efter andra. Samtidigt kan det kännas obehagligt och nästan omöjligt att börja uttrycka vad man själv tycker och tänker. Den gamla rädslan för vad som kan hända om man inte anpassar sig sitter djupt och varnar oss för att ens våga försöka visa vår egen färg. För då riskerar vi att utsättas för attack som vi inte kommer att klara av eftersom det fortfarande känns som om vi är utsatta och i underläge.

Det är då det är dags att ta hjälp av en trygg samtalsterapeut för att komma vidare och få det du hade behövt fått för länge sedan. Att få vara den du är. Och själv välja om och när och på vilket sätt du vill anpassa dig efter andra!

Det är många som lider av Prestationsångest. Prestationsångest ska inte förväxlas med den naturliga anspänning som vi alla kan känna inför en prestation, kanske när vi ska framträda inför en grupp, inför en tenta eller en anställningsintervju. Då kan ett extra adrenalinpåslag hjälpa oss att skärpa oss och prestera på topp.

Men när anspänningen övergår i prestationsångest kan den bli ett hinder i tillvaron. Vi kanske börjar undvika situationer som riskerar att utlösa ångest. Vi håller oss på den säkra sidan och undviker att utsätta oss för att bli bedömda och därmed riskera att inte duga eller räcka till. Vi förminskar oss själva och håller oss tillbaka i livet för att vara på den ”säkra” sidan.

Eller fortsätter vi att prestera. Alltid på topp, alltid perfekt, alltid med högre kvalitet än alla andra. Samtidigt som en inre röst driver på och varnande viskar: ”Det duger inte, du räcker inte till, de andra tycker att du är dålig/värdelös/löjlig/okunnig/inkompetent/ingen att räkna med…”

Och så tar den hemska Prestationsångesten över våra liv och styr vår tillvaro och vår syn på oss själva.

Förra veckan skrev jag om Ångest. Så vad beror då just Prestationsångest på?

Det beror ofta på att vi mycket tidigt i livet lärt oss att vi blir värderade genom vad vi gör. När vi presterade blev vi sedda, bekräftade och fick ”kärlek”. Vi lärde oss att prestera just det som behövde presteras i just vår familj; att ha perfekt ordning, att få högst skolbetyg, att springa fortast, att vara snyggast, att ha det bästa ordförrådet, att baka de godaste kakorna, att ha de finaste vännerna.

Vi lär oss att vi får vårt värde genom vad vi Gör, presterar. Inte genom vem vi Är. Detta får som konsekvens att om vi gör något misslyckat så är vi misslyckade. Och då duger vi inte, vi riskerar att inte få vara med. Vi riskerar att bli uteslutna från den ”flock” vi är beroende av för att överleva. När vi var små handlade det om familjen. När vi är vuxna kan rädslan och ångesten omedvetet ha flyttats över till skolan, jobbet, kompisgänget eller vår nuvarande familj.

Och så fortsätter Prestationsångesten driva oss att göra, prestera, ha kontroll och vara perfekta. In i minsta detalj som kan bli värderad och bedömd och riskera att inte duga.

Många klienter har suttit framför mig och berättat om sin ångest. Om hur vidrig ångest är och hur ångesten begränsar deras liv. Hur deras första ångestattack var så smärtsam att de trodde att det var en hjärtinfarkt. Hur rädslan för ett nytt ångestskov är så stor att den kan orsaka ångest i sig.

Det hjälper inte att veta att ångest inte är farligt och att de flesta människor har ångest någon gång i sina liv. Det hjälper inte att veta att ett ångestskov går över av sig själv.

Däremot går det att arbeta med, och läka, ångest genom tålmodigt arbete i samtalsterapi.

Jag brukar beskriva ångesten som ett isberg. Högst upp på den vassa toppen kan vi se panikångestattackerna. De vilar på den ”vanliga” ångesten som kan ses som ett stort, massivt isberg som flyter omkring på det mörka havet. Den största delen av isberget finns dock osynligt under vattenytan. Här finns gamla infrusna känslor som är grunden till ångesten. Eftersom de är så gamla kan vi ha glömt vad det var som gjorde dem så skrämmande. Och eftersom de ligger under ytan kan vi inte se dem klart och inte förstå dem och inte hantera dem rationellt. Men det är dessa gamla känslor och rädslor som orsakar ångesten, den som är högst verklig där ovanför ytan.

Vilka känslor är det som orsakar ångesten? Det är givetvis individuellt och beror på vad vi bär med oss från de olika vattnen vi färdats igenom. Men enligt min erfarenhet efter många år som terapeut handlar det allra längst ner i djupet om liv eller död. Om känslor som förknippats med livsfara, med risken att inte överleva. Ibland om risken att bli lämnad ensam och inte klara sig. Om risken att inte duga och därför bli utesluten från dem vi är beroende av för att överleva. Om rädslan för att vi kan bli ”dödade” om vi gör något som andra anser är fel.

Någon gång, ofta tidigt i livet, har vi upplevt denna rädsla utifrån hur vi hade det då. Om vi inte fick en trygg hjälp att hantera smärtan och rädslan när vi upplevde den kan den ha lagrat på sig och växt till ett berg. Ett tungt isberg av skrämmande ångest.

I terapin kan vi på ett tryggt och säkert sätt komma åt de djupa känslor och rädslor som grundlagt ångesten. Då kan vi förstå det som tidigare varit omedvetet. Vi kan också på olika sätt bearbeta känslorna så att rädslan klingar av. Isberget blir allt mjukare, smälter ner och omvandlas till vanligt vatten. Bara vanligt vatten. Bara vanliga känslor.

Jag pratar ofta med mina klienter om att se det stora i det lilla.

När man påbörjar sin terapi är det många som säger ”Jag vill ju bara vara lycklig!” Man har en längtan efter att snabbt lägga ner den börda man bär med sig, ofta sedan många år, och bara kunna känna sig fri och lycklig i tillvaron. Detta är ju en önskan man har all rätt att ha. Det är också en vägvisare som pekar på vad vi behöver och vad som vill komma fram i vårt liv just nu.

Och som alltid är det en väg att gå. Har vi länge befunnit oss i en sinnesstämning av hopplöshet, värdelöshet eller någon annan affekt som tagit över våra liv så kan det ta tid att hitta vägen ur detta träsk till ljusare och grönare marker. Ibland kan vägen kännas lång och svår. Vi behöver gå emot vår rädsla, våga pröva nya stigar. Vi behöver ibland slå följe med någon annan på vägen, det är bland annat därför vi terapeuter finns till.

Vi behöver också lära oss att se det stora i det lilla. Att se att varje litet steg vi tar är ett steg mot det vi strävar efter. Att tillåta oss se det som faktiskt händer på vägen. Att notera att vi kanske faktiskt skrattat för första gången på mycket länge. Att konstatera att vi faktiskt sagt Nej, och satt en gräns för någon som försökt få oss att göra något vi inte ville. Att se att vi faktiskt gjort ett medvetet val, även om det var i en liten sak.

Genom att träna oss själva på att se det stora i det lilla kan vi se att om vi kan sätta en gräns i en liten sak finns möjligheten att vi även kommer att kunna sätta en gräns i en större. Om vi kunnat skratta en gång finns möjligheten att vi kommer att kunna släppa fram glädje och skratt fler gånger.

Att se det lilla är en väg till att se det stora i oss själva. Och det stora i hela livet.

Jag kommer att tänka på några välkända diktrader av William Blake:

Att se en värld i ett sandkorn 
Och en himmel i en vild blomma, 
hålla oändligheten i sin handflata
och finna evigheten i en timme.

Just i år har jag en ovanligt stark önskan om en Glad Påsk.

Under veckan som gått har många av sessionerna med mina klienter handlat om att hantera känslor och reaktioner efter attentatet i Stockholm i fredags. Många är berörda, direkt eller indirekt. Ondska anföll oss och spred död och mörker. För en stund hotade osäkerhet och rädsla att ta över våra liv.

Men många är också djupt berörda över vändningen till solidaritet och medmänsklighet. De snabba hjälpinsatserna, civilkuraget och gemenskapen som tog form. Kärleken och empatin i de gigantiska manifestationerna dagarna efteråt. Hur vi slöt upp för varandra, stöttade varandra och vägrade ge vika för de mörka krafterna.

Och det är just detta Påsken handlar om. Att Livet övervinner Döden. Att Ljuset besegrar Mörkret. Att det Goda vinner över det Onda. Att Kärleken segrar.

Just därför önskar jag dig av hela mitt hjärta en riktigt Glad Påsk!

Jag står vid mitt köksfönster och tittar ut över rabatten som är fylld av vita snödroppar. Grannbarnen leker i eftermiddagssolen och jag ler när jag tänker på hur en av dem när hon var liten och arg på sina föräldrar sa till dem att om de var dumma så skulle hon flytta hem till Kerstin. Jag tänker på mitt liv och allt jag gått igenom, allt som format mig till den jag är idag. Och jag tänker att allting är precis som det ska vara. Just nu.

En katt kommer smygande över gräsmattan som ser lite vårvintertufsig ut. Egentligen borde jag ha räfsat den för länge sedan. Men just nu får allting vara precis som det är. En märklig stillhet är i mitt kök. En stund av stillhet mitt i livet som samtidigt flödar runt mig och i mig. Jag bryr mig inte om att fundera över var den kommer ifrån, jag låter den vara som den är. För allting är precis som det ska vara.

Snart kanske något händer som ändrar den balans jag känner just nu. Det får jag ta när det kommer. Om jag inte klarar det själv har jag motvilligt lärt mig att det finns hjälp att få, det enda jag behöver göra är att öppna mig och ta emot. Jag tänker på hur mycket det finns att lära och känner plötsligt en ödmjukhet inför livet. Ju äldre jag blivit och ju mer jag lärt mig desto tydligare blir det hur mycket jag inte ens vet att jag inte vet. Jag är ju bara jag. En människa bland alla andra på jorden. Det känns ganska skönt faktiskt. Liksom befriande. Som om att allting är precis som det ska vara.

Jag kommer att tänka på några välkända rader ur Tomas Tranströmers dikt Romanska Bågar från 1989:

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”