Balsam Konsult

Vi har alla olika lätt för att känna tillit. Att lita på andra människor och att lita på oss själva. Förmågan, och valet, att känna tillit påverkar mycket i våra liv. Det påverkar vår självbild, våra relationer och vår kommunikation med andra.

Vad beror det på att en del av oss är misstänksamma ”av naturen” och inte litar på vår omgivning?

Och att andra har lätt för att känna tillit? Även om man kanske ibland blir lurad så tycker man inte att det är så farligt utan fortsätter att lita på andra människor.

Förmågan att känna tillit grundläggs mycket tidigt i våra liv. När vi är nyfödda är vi helt utelämnade till att det finns någon som ser oss och tar hand om oss. Under hela vår barndom och uppväxt är vi beroende av att det finns vuxna som vi kan lita på.  Vuxna som tolkar våra behov och ger oss det vi behöver för att överleva. Att vi får mat och tröst, omvårdnad, kärlek och beskydd. Att där finns någon som hjälper oss om vi råkar ut för något smärtsamt. Då lär vi lär oss att vi är värda att få, och verkligen får, det vi behöver för att överleva och känna oss trygga. Vi lär oss att vi tryggt kan lita på vår omgivning. Vi lär oss också att vi kan vara precis som vi är och därför kan vi utveckla en sund självkänsla. Om vi lärt oss att vi kan lita på vår omgivning kan vi utveckla en egen inre trygghet, en tillit till oss själva.

Denna inre trygghet tar vi sedan med oss in i vuxenlivet. Vi vet att vi kan lita på andra människor och vi kan känna en tillit till oss själva att vi kommer att klara av problem, om och när de inträffar.

Om vi däremot lärt oss att vi inte kan lita på andra, om vi lärt oss att ingen finns där för oss när vi behöver, är det denna vetskap vi tar med oss in i vuxenlivet. Vi måste skydda oss genom att inte lämna ut oss själva eller våra behov till omgivningen. Detta påverkar våra relationer, det blir svårt att ha en nära relation till exempel med en partner. Det blir också svårt att be andra om hjälp. Vi har ju lärt oss att det inte finns någon hjälp att få.

Som samtalsterapeut har jag träffat många människor som lider av att inte våga känna tillit och närhet till andra. I terapin arbetar vi bland annat med att utveckla tillit till vårt eget vuxna Jag. Steg för steg kan vi se att det äntligen finns en vuxen i våra liv som vi kan lita på, oss själva. Vad som än händer kommer vi att kunna hantera det som händer. Detta öppnar upp för möjligheten att faktiskt välja att öppna upp och lita även på andra människor. För om det visar sig att den andre trots allt inte går att lita på så kommer jag att kunna klara av att hantera även detta. Det handlar inte längre om min överlevnad så som det gjorde när jag var liten och helt beroende av att den andre gav mig det jag behövde.

Många tycker att det är en beundransvärd egenskap att aldrig ge upp. Och visst kan det tjäna oss att kunna kämpa för att nå våra mål. Att vara envisa och uthålliga, att aldrig ge upp. Men, som alla egenskaper, har denna egenskap också en baksida.

Jag har varit på många säljkurser där man skanderat ”Never, never, never give up!” Stämningen har stigit i takt med adrenalinnivåerna. Deltagarna har känt sig peppade och energifyllda. Själv tyckte jag också att det var kul och inspirerande. Men en dag träffade jag en erfaren säljchef som sa: ”Aldrig ge upp? Det var det dummaste jag har hört.” När jag lite förvånad frågade vad han menade förklarade han raskt; den tid man använder på att fortsätta bearbeta en ”hopplös” kund och tjurskalligt vägra ge upp, den tiden kunde man ägnat åt andra kunder. Det är helt enkelt varken konstruktivt eller lönsamt att rikta sin energi mot fel ställe bara för att man bestämt sig för att aldrig ge upp.

Jag tänker att detta gäller på många områden i livet. Ibland kan det faktiskt tjäna oss att ge upp i stället för att envist kämpa vidare i evighet. Ett äktenskap som dött. En relation som blivit destruktiv. En gammal vana som blivit till en belastning. Ett jobb som inte känts givande på mycket länge. En inlärd ”sanning” som inte längre är sann. En självbild som inte stämmer med verkligheten.

Konsten är inte att aldrig, aldrig ge upp. Konsten är att välja om och när det är dags att ge upp, när gränsen är nådd för hur mycket vi vill kämpa. Och sedan medvetet välja att ägna oss åt något som är mer konstruktivt och livsbejakande.

Som av en händelse hittade jag precis ett citat av Albert Einstein (1879-1955):

”Jag måste vara beredd att ge upp vad jag är

För att kunna bli vad jag kommer att vara”

Nej, det är inte bara tanken som räknas. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det gamla ursäktande uttrycket ”Det är ju tanken som räknas…” när man vill ursäkta eller förklara varför man inte gjort det man säger sig ha tänkt. ”Jag skulle ju haft med mig en present… men det är ju tanken som räknas”. ”Jag hade ju tänkt höra av mig, men…”

Jag har mött människor som ensamma gått igenom tunga och svåra händelser i livet och där vänner långt efteråt säger: ”Jag har tänkt så mycket på dig, men…” Jag har varit på begravningar där släktingar med darrande röst hållit tal: ”Vi hade ju tänkt hälsa på, men…”

Nej, det är inte tanken som räknas. Det är handlingen.

Detta gäller gentemot andra, dina medmänniskor. Det gäller också gentemot dig själv. Det duger inte att du säger till dig själv att du har tänkt att göra något. Och att du sedan säger till dig själv att det är ju tanken som räknas… Att du har tänkt att du borde börja äta nyttigare. Eller börja träna. Eller söka ett annat jobb. Eller ta ledigt en dag i veckan. Det räcker inte om du verkligen vill något. Om du verkligen vill att något ska hända krävs att tanken följs av handling, av att du bestämmer dig för hur du vill agera på din tanke.

Visst finns det tankar som kanske bör förbli endast tankar. Kanske tjänar det inte dig att omsätta tankar på hämnd i handling. Eller tankar som säger att du har lust att vara riktigt elak mot någon. Eller att utöva din makt för att trycka ner någon som du tänker förtjänar det. Sådana tankar kan vi också ha eftersom vi är människor. Men inte heller här är det tanken som räknas. Den räknas inte förrän du faktiskt väljer att omsätta den i handling.

Tanken är fri. Vi har också ett fritt val att välja om och på vilket sätt vi vill agera på våra tankar.

Många längtar efter att känna lugn. Ju fortare livet springer, ju högre krav vi har på oss, ju högre förväntningar och ju mer som måste hinnas med i vardagspusslet desto större blir längtan efter lugn. Lugn och ro. Lugn, tystnad och stillhet. En lugn oas att vila i och hämta kraft från.

Så vad kan vi göra för att känna lugn inom oss? Många upplever att man hittar ett lugn i naturen. Det lugnar vår stressade hjärna att gå i skogen, omgiven av grönska och tystnad. Havet och stranden kan lugna. Det är vilsamt att betrakta horisonten långt där borta, utan störande intryck i vår omedelbara närhet. Vi kan riktigt förnimma hur vår urgamla hjärna njuter av att vistas i sin urgamla miljö, naturen.

Många tycker att det är lugnande och avstressande att ta en massage eller en dag på spa för att få fart på kroppens egna ”lugn och ro hormoner”. Andra tar en genväg till lugnet via medicin eller alkohol.

Nackdelen med alla dessa vägar till det åtråvärda lugnet är att de är omvärldsberoende. De är beroende av att vi befinner oss på en viss plats eller en viss miljö eller i en speciell situation. När vi förflyttar oss från just denna del av omvärlden tillbaka till vardagen så försvinner oftast känslan av lugn. Och snart är vi tillbaka i den vanliga stressen och oron igen.

Det som egentligen behövs är ett ”mitt i smeten lugn”. Ett inre lugn som är portabelt. Som vi kan bära med oss var vi än befinner oss och vad vi än gör. En källa av lugn som vi har ständig tillgång till eftersom vi bär den inom oss.

Så hur kan vi hitta vägen till detta portabla inre lugn? Vi kan prova lite olika stigar i vårt sökande efter den inre källan av lugn. Stigarna kan vara andning, mindfulness eller yoga. Andra stigar kan vara bön eller meditation. När vi hittat en stig vi känner oss bekväma med att gå kan vi använda den så många gånger att det blir en väg. En väg som är lätt att hitta och använda oss av närhelst vi behöver lugn. Till slut blir vägen så självklar att vi använder den automatiskt.

Förra veckan skrev jag om att hjärnan blir bra på det vi tränar. Och vi kan träna på att känna lugn. Och att hitta det inom oss.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag många som vill ha hjälp med att hantera sin oro. En oro som begränsar dem i deras liv, som påverkar deras relationer, som styr deras val och som ibland övergår i ren ångest.

Oro kan kännas obehaglig men är inte nödvändigtvis enbart negativ. Vår hjärna är konstruerad för att hjälpa oss överleva. Det är därför naturligt för hjärnan att fokusera på det som oroar oss eftersom möjligheten finns att det kan innebära ett hot mot vår överlevnad. Det är hjärnans uppgift att hålla oss uppmärksamma på alla hot och att skicka orossignaler så att vi ska kunna hantera situationen. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verkliga och inbillade hot. Den reagerar alltså lika kraftigt på en verklig fara som på en fantasibild där vi målat upp ett inbillat, om än möjligt, framtidsscenario.

När vi känner oro kan vi hantera den genom att:

1. Ta den på allvar och känna in den. Vad handlar den om?
2. Göra en verklighetscheck. Handlar det om ett verkligt hot? Eller ett inbillat, osannolikt hot som vi fantiserat fram en bild av?
3. Om det är ett verkligt hot kan vi bestämma hur vi vill hantera det. Om vi till exempel känner oss oroliga för en presentation vi ska göra kanske vi kan förbättra våra förberedelser inför presentationen. Gå igenom upplägget? Träna inför en ”provpublik”? Ta tiden så att vi vet var vi kan stryka om det behövs? Göra bilderna tydligare? Lära oss inledningen utantill?
4. Om det är ett inbillat hot eller ett hot vi inte kan göra något åt så kan vi välja att släppa hotbilden.

Många gånger kan det vara svårare att släppa en hotbild än att göra något åt den. Här kan vi hjälpa vår hjärna genom att hela tiden välja att skifta fokus till det vi kan påverka. Oftast finns det något vi kan göra, även om det bara är en liten sak, för att påverka det som oroar oss.

Hjärnan blir bra på det vi tränar. Om vi är vana vid att måla upp hotbilder och oroa oss hela tiden så har hjärnan fått mycket träning i att oroa sig. Det blir ett invant hjulspår som är lätt att ta in på utan att reflektera. Och som paradoxalt nog därför kan kännas tryggt, just eftersom det är så välkänt och invant. Vill vi träna på ett nytt sätt att hantera vår oro behöver vi aktivt välja nya vägar. En sådan väg kan vara att vänja oss vid att välja att fokusera på det vi kan påverka.

All utveckling går i cirklar. Personlig utveckling handlar inte om att ta sig längs en rät linje från punkt A till punkt B. Utvecklingen går i cirklar som formar en uppåtgående spiral. Och det sker i sitt eget tempo.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ofta klienter som suckar: ”Å nej! Jag trodde att jag var färdig med detta!” Kanske har de arbetat till exempel med att sätta sina gränser och hålla dem i olika situationer och gentemot olika personer. Och så inträffar det att de ännu en gång möter någon som trampar på dem, kör över dem och skrattar åt deras ”gräns”…

Många ser det som ett misslyckande. Att de gått tillbaka i sin utveckling och är tillbaka på punkt A. Det kan kännas så, men så är det inte. Det som händer är att vi kan möta den nu aktuella händelsen på en punkt på en högre cirkel i spiralen. Vi möter en likartad händelse som vi mött så många gånger tidigare i livet, men vi har lärt oss från tidigare varv och kan nu hantera allt mycket lättare. Vi kan notera att vi inte känner oss lika berörda och att vi har mer distans till situationen. Vi har lättare för att välja medvetet hur vi vill agera.

Vi kan välja att betrakta ”återfallet” som en repetitionsuppgift i vår livsläxa. Det är som om själva Livet vill kolla om vi minns det vi lärt oss. När vi klarat av repetitionsuppgiften kan nöjda gå vidare till nästa kapitel. Med vår nya kunskap och färdighet i bagaget.

Ibland behöver vi repetera flera gånger för att de nya färdigheterna ska sitta ordentligt. Vi kan behöva träna och öva, om och om igen. Det är som när ett litet barn håller på att lära sig att gå. I början faller det ofta. Barnet blir då inte sittande och tänker: ”Nu har jag provat. Det gick inte. Alltså är jag en sån som inte kan gå.”

Om det reser sig upp igen och fortsätter träna tills det kan gå obehindrat så tänker det inte heller: ”Nu har jag bevisat att jag kan gå. Då behöver jag aldrig göra det igen.”

På samma sätt handlar personlig utveckling om att lära känna oss själva och hantera våra utmaningar i livet. Och då kan vi glädja oss åt att upptäcka att det går lättare och lättare att klara av det vi tränat på!

Samtalsterapi handlar mycket om att se mönster i sitt liv.

När vi ser tillbaka på vår livsresa och de utmaningar vi mött kan vi ofta se ett återkommande mönster som upprepats med olika variationer. Olika problem vi ställts inför, olika besvärliga personer vi mött, situationer vi hamnat i och händelser vi varit utsatta för bildar ett tema. Igen och igen har vi mött likartade utmaningar. Och ofta har de blivit värre och värre. Det är som om livet ropat till oss: ”Förstår du nu? Förstår du vad som är din utmaning att arbeta med i ditt liv?” Och ju ”starkare” vi är som person desto starkare behöver livet ropa för att vi ska börja lyssna…

Mönstret vi så småningom ser kan handla om vitt skilda saker. Att vi ständigt blivit övergivna. Att vi blivit utsatta för övergrepp och kränkningar av olika slag. Att vi haft svårt att sätta och hålla vår gräns. Att vi varit rädda för att ta emot och ge kärlek. Att vi ständigt flytt från situationer och personer. Att vi varit tvungna att klara oss själva. Att vi blivit använda och offrade för andras behovstillfredsställelse. Att vi ständigt krigat mot orättvisor. Att vi om och om igen blivit fråntagna det som är viktigt för oss. Att vi känt oss annorlunda och utanför.

Dessa teman har upprepats i olika variationer genom vårt liv. De har påverkat vår självbild och vårt sätt att agera. Vi har hittat våra strategier för att överleva det som vi ibland kan uppleva som vårt ”öde”.

När vi istället kan distansera oss och betrakta allt vi råkat ut för just som ett mönster är det ofta en stor lättnad. Distansen gör att vi kan betrakta mönstret utifrån istället för att vara fast intrasslade i det. Vi kan betrakta allt som en ”livsläxa”, en utmaning att arbeta med för vårt eget, och vår omgivnings, bästa. Så småningom kan vi välja nya strategier för att hantera allt.

Kanske är det inget fel på själva dig? Kanske har du bara fått en ovanligt tuff livsläxa att arbeta med på din livsresa?

Ibland är det bra att ta en kickoff med sig själv. Ett möte med dig själv för att kolla var du befinner dig just nu och vad du behöver för att nå dit du vill.

Kanske är det extra aktuellt just nu inför en ny arbetstermin. Men du tjänar på att ha ett möte med dig själv varje dag, i all enkelhet, utan att skjuta upp det för att något annat är ”viktigare”. Bara gör det.

Här kommer en enkel modell som du kan använda när du vill, var du vill:

Sätt dig ner med dig själv. Blunda, andas, fokusera inåt och fråga dig själv

1. Vad känner jag just nu?

Bara observera de känslor du har just nu. Utan att värdera eller analysera. Bara konstatera vad du känner. Just nu. Kanske är du i kontakt med en stark känsla, kanske finns där även flera andra känslor.

2. Vad behöver jag just nu?

Bara ställ frågan till dig själv och invänta svaret. Utan att värdera eller analysera. Du kan komma i kontakt med ett konkret behov som du har just nu, du kan också komma i kontakt med en mer diffus längtan. Bara observera det som kommer.

3. På vilket sätt kan jag ge mig själv det jag behöver?

Bara ställ frågan till dig själv och tillåt dig förvånas över hur enkelt svaret kommer när du lyssnar till dig själv.

I denna övning finns inget facit och inget som är rätt eller fel svar. Om du till exempel observerat känslan ”stress” kan ditt behov handla om att du behöver röra på dig fysiskt eller behöver slutföra något som blivit liggande eller behöver kontakta en speciell person eller något annat. Oavsett vad du känner och behöver är det värt att tas på allvar. Känslornas uppgift är just att signalera behov. Om vi väljer att inte lyssna på våra känslor blir det svårt att veta vad vi verkligen behöver. Och om vi inte vet vad vi behöver blir det svårt att få det.

Genom att ta en kickoff med dig själv kan du ta kommandot. Du behöver inte vänta på att någon annan ska ordna mötet åt dig. Eller att någon annan ska tala om för dig vad du behöver i ditt liv.

Men om du kommer fram till att du behöver hjälp på vägen så är du såklart varmt välkommen att kontakta mig! Du hittar mig på www.balsamkonsult.se

Ibland blir inte allt som vi tänkt oss. Just nu är vi många som är tillbaka på jobbet efter sommarledigheten och kanske är vi fyllda av blandade känslor. Någon tycker det är skönt att vara tillbaka i vardagens rutiner och relationer, en annan känner motstånd mot att ge upp ledigheten.

Före semestern hade vi troligen gjort upp planer. Kanske på platser att besöka, människor att umgås med. Kanske hade vi gjort oss bilder av semesterplatser med sol och vatten, glädje och skratt. Kanske hade vi sett fram emot välbehövlig vila eller projekt som vi äntligen skulle få tid att färdigställa.

Nu när semestern är slut kanske vi ser tillbaka och konstaterar att allt inte blev riktigt som vi tänkt oss. Ibland händer det saker som får oss ur balans, som rubbar våra cirklar och som framkallar oönskade känslor. Själv hade jag inte tänkt mig att så stor del av sommaren skulle handla om oro och sorg. Jag hade inte trott att jag, som tycker att jag vanligtvis är så lugn och fokuserad, skulle reagera som jag gjorde. Mina reaktioner och mitt agerande förvånade mig själv. Jag blev påmind om sådant som jag trott att jag arbetat mig igenom och läkt för länge sedan. Jag kunde observera hur förnuft och känslor drog åt helt olika håll. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

För mig blev det en nyttig påminnelse om min egen sårbarhet. Och att allt växande är en process som aldrig stannar upp och som aldrig blir färdig. Det blev också en påminnelse om att vad som än händer så har vi möjlighet att välja hur vi vill hantera våra tankar och känslor. Även om vi kidnappas av oförutsedda känslor och reaktioner har vi alltid en möjlighet att hämta hem oss själva igen när det är dags att återvända till vårt centrum. Därifrån kan vi fortsätta leva. Även när allt inte blev som vi tänkt oss.

Utanför mitt fönster är sommarkvällen ljus när jag sitter och skriver detta. Paradisträdet blommar med sitt rosa överflöd och jag kan ana den vita jasminens doft. Den ljusaste och ljuvligaste sommartiden är just nu och just här.

Jag sitter och tänker på livet och hur gott det är just nu. Visst finns det en del som skulle kunnat fungera bättre eller annorlunda. Men samtidigt kan jag känna en genuin tacksamhet över så mycket, både stora och små saker i tillvaron.

För några år sedan var det populärt att skriva ”tacksamhetsdagbok”. Varje kväll skulle man skriva ner tre punkter som man kände sig tacksam över från dagen som gått. Syftet var inte, som många trodde, att som genom ett trollslag plötsligt bli en lycklig människa utan problem. Utan syftet var att skifta fokus. Genom att fokusera på det vi känner oss nöjda och tacksamma över så tillför vi detta mer kraft. Det vi fokuserar på får mer plats i våra liv och tenderar att växa.

Just nu, i den ljusaste tiden på året, känns det extra lätt att välja att fokusera på det ljusa i livet. Allt jag har att glädja mig över. Att känna mig stolt över. Att känna mig tacksam för.

Vi kan också välja att fokusera på det ljusa i oss själva. Det som alltid finns i mitten av vår kärna, hur många mörka lager vår omgivning än har lagt på oss under våra liv. Alla dessa lager som hindrat oss från att lysa, som hindrat oss från att glittra och skimra utifrån det ljus vi föddes med.

I terapiprocessen arbetar vi mycket med de mörka lagren av smärta, skam, skuld, orättvisor och inlärda destruktiva mönster som hindrar oss. De behöver belysas, just för att vi ska hitta tillbaka till ljuset i oss själva och i livet.

Mitt arbete som samtalsterapeut är en av de saker som jag känner mig tacksam över i mitt liv. Att jag haft lyckan att hitta min mission, det jag brinner för, och att jag har fått möjligheten att bistå andra människor på deras livsväg.

Nu önskar jag oss alla en ljus Sommar! Balsam Blogg tar sommaruppehåll och är tillbaka i augusti.