Balsam Konsult

Det är viktigt att vi har koll på våra bekräftelsebehov. Att vi inte lägger ansvaret på omgivningen att ge oss det vi behöver.

För en tid sedan fick jag ett intressant mail. Där stod ungefär: ”Jag känner inte dig men jag förstår inte varför du är så populär och alla pratar gott om dig för du var den tristaste och otrevligaste människa jag träffat.”

Min första reaktion var förvåning. Var det någon som skojade med mig? Nej, mailet var uppenbart inte skrivet som ett skämt.

Min andra reaktion var obehag. Var det min tur nu att bli utsatt för näthat? Men mailet var inte anonymt, det fanns både namn och företagsadress på avsändaren.

När jag läste vidare förstod jag att avsändaren och jag varit deltagare på samma konferens. Hon skrev vidare i mailet: ”Jag tittade på dig men du tittade inte tillbaka. Alla har väl behov av att bli sedda och bekräftade?????”

Hmm, jag bestämde mig för att göra en verklighetscheck. Jag hade verkligen inget som helst minne av personen, varken till namn eller utseende. Så det var ju helt sant att jag inte hade sett henne.

Är det sant att jag är en trist person? Jo, det kan säkert hända att jag är tråkig ibland. Faktum är att jag under en period medvetet jobbade på att utveckla egenskapen Tråkig hos mig själv, i betydelsen att kunna luta mig tillbaka och avstå från att i alla lägen ta ansvar för att vara rolig för att skapa god stämning.

Är det sant att jag är otrevlig? Det beror givetvis på hur man definierar Otrevlig. Jag kan välja att uttrycka mig kort och bestämt, att säga ifrån och sätta gräns. Det är möjligt att vissa människor uppfattar det som otrevligt. Men jag brukar faktiskt välja att vara både trevlig och vänlig, till och med mot telefonförsäljare som ju många människor tycker att det är legitimt att vara otrevliga emot.

Givetvis hade mailskrivaren rätt till sina känslor och åsikter, precis som vi alla har. Hon har även rätt till sitt behov av att bli sedd och bekräftad. Frågan är om det är mitt ansvar att ge henne det hon behöver? Nej, det är det definitivt inte.

Det var egentligen först när jag såg vad avsändaren arbetade med som jag blev riktigt upprörd. Hon arbetade som Skrattyogainstruktör. För mig blev nu hela mailet tragikomiskt. Jag har all respekt för Skrattyoga, men som med alla metoder avgörs kvalitén på metoden av kvalitén på instruktören. All erfarenhet säger att det är fullständigt förödande för processen när en processledare inte har koll på sitt eget bekräftelsebehov. Jag kände plötsligt en impuls hos mig själv av att verkligen bli ”Otrevlig” mot avsändaren.

Så hur valde jag att hantera mina känslor? Skulle jag strunta i mailet? Skulle jag berätta om mina farhågor att avsändaren skadade sin omgivning genom att kräva att de tillgodoser hennes behov? Skulle jag ta på mig rollen att ”uppfostra” henne?

Nej, jag valde att skriva ett professionellt och vänligt mailsvar. Utan att förvänta mig att få något tillbaka.