- När tillvaron trasslar -
Jag heter Kerstin Nyström och arbetar med att odla människor. Det är det roligaste och mest intressanta jag vet!
På min fritid tycker jag också om att odla växter. Ofta har har jag fått aha-upplevelser om människoodling när jag arbetat i min trädgård. Nu vill jag gärna dela mina tankar och betraktelser med dig. Det är min förhoppning att du ska hitta inspiration för just ditt liv. Du får gärna kommentera bloggen på Balsams facebook! Och dela gärna med dig av sidan till andra!
Klicka på rubriken Hej alla om du vill prenumerera på Balsam Blogg!
De flesta av de vackra fotona är tagna av min barndomsvän Ann-Christine Påhlson. Du hittar fler av hennes bilder på http://faialflores.wordpress.com/about/
Det är många som lider av Prestationsångest. Prestationsångest ska inte förväxlas med den naturliga anspänning som vi alla kan känna inför en prestation, kanske när vi ska framträda inför en grupp, inför en tenta eller en anställningsintervju. Då kan ett extra adrenalinpåslag hjälpa oss att skärpa oss och prestera på topp.
Men när anspänningen övergår i prestationsångest kan den bli ett hinder i tillvaron. Vi kanske börjar undvika situationer som riskerar att utlösa ångest. Vi håller oss på den säkra sidan och undviker att utsätta oss för att bli bedömda och därmed riskera att inte duga eller räcka till. Vi förminskar oss själva och håller oss tillbaka i livet för att vara på den ”säkra” sidan.
Eller fortsätter vi att prestera. Alltid på topp, alltid perfekt, alltid med högre kvalitet än alla andra. Samtidigt som en inre röst driver på och varnande viskar: ”Det duger inte, du räcker inte till, de andra tycker att du är dålig/värdelös/löjlig/okunnig/inkompetent/ingen att räkna med…”
Och så tar den hemska Prestationsångesten över våra liv och styr vår tillvaro och vår syn på oss själva.
Förra veckan skrev jag om Ångest. Så vad beror då just Prestationsångest på?
Det beror ofta på att vi mycket tidigt i livet lärt oss att vi blir värderade genom vad vi gör. När vi presterade blev vi sedda, bekräftade och fick ”kärlek”. Vi lärde oss att prestera just det som behövde presteras i just vår familj; att ha perfekt ordning, att få högst skolbetyg, att springa fortast, att vara snyggast, att ha det bästa ordförrådet, att baka de godaste kakorna, att ha de finaste vännerna.
Vi lär oss att vi får vårt värde genom vad vi Gör, presterar. Inte genom vem vi Är. Detta får som konsekvens att om vi gör något misslyckat så är vi misslyckade. Och då duger vi inte, vi riskerar att inte få vara med. Vi riskerar att bli uteslutna från den ”flock” vi är beroende av för att överleva. När vi var små handlade det om familjen. När vi är vuxna kan rädslan och ångesten omedvetet ha flyttats över till skolan, jobbet, kompisgänget eller vår nuvarande familj.
Och så fortsätter Prestationsångesten driva oss att göra, prestera, ha kontroll och vara perfekta. In i minsta detalj som kan bli värderad och bedömd och riskera att inte duga.