Balsam Konsult

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag många som vill ha hjälp med att hantera sin oro. En oro som begränsar dem i deras liv, som påverkar deras relationer, som styr deras val och som ibland övergår i ren ångest.

Oro kan kännas obehaglig men är inte nödvändigtvis enbart negativ. Vår hjärna är konstruerad för att hjälpa oss överleva. Det är därför naturligt för hjärnan att fokusera på det som oroar oss eftersom möjligheten finns att det kan innebära ett hot mot vår överlevnad. Det är hjärnans uppgift att hålla oss uppmärksamma på alla hot och att skicka orossignaler så att vi ska kunna hantera situationen. Problemet är att hjärnan inte kan skilja på verkliga och inbillade hot. Den reagerar alltså lika kraftigt på en verklig fara som på en fantasibild där vi målat upp ett inbillat, om än möjligt, framtidsscenario.

När vi känner oro kan vi hantera den genom att:

1. Ta den på allvar och känna in den. Vad handlar den om?
2. Göra en verklighetscheck. Handlar det om ett verkligt hot? Eller ett inbillat, osannolikt hot som vi fantiserat fram en bild av?
3. Om det är ett verkligt hot kan vi bestämma hur vi vill hantera det. Om vi till exempel känner oss oroliga för en presentation vi ska göra kanske vi kan förbättra våra förberedelser inför presentationen. Gå igenom upplägget? Träna inför en ”provpublik”? Ta tiden så att vi vet var vi kan stryka om det behövs? Göra bilderna tydligare? Lära oss inledningen utantill?
4. Om det är ett inbillat hot eller ett hot vi inte kan göra något åt så kan vi välja att släppa hotbilden.

Många gånger kan det vara svårare att släppa en hotbild än att göra något åt den. Här kan vi hjälpa vår hjärna genom att hela tiden välja att skifta fokus till det vi kan påverka. Oftast finns det något vi kan göra, även om det bara är en liten sak, för att påverka det som oroar oss.

Hjärnan blir bra på det vi tränar. Om vi är vana vid att måla upp hotbilder och oroa oss hela tiden så har hjärnan fått mycket träning i att oroa sig. Det blir ett invant hjulspår som är lätt att ta in på utan att reflektera. Och som paradoxalt nog därför kan kännas tryggt, just eftersom det är så välkänt och invant. Vill vi träna på ett nytt sätt att hantera vår oro behöver vi aktivt välja nya vägar. En sådan väg kan vara att vänja oss vid att välja att fokusera på det vi kan påverka.

Ibland blir inte allt som vi tänkt oss. Just nu är vi många som är tillbaka på jobbet efter sommarledigheten och kanske är vi fyllda av blandade känslor. Någon tycker det är skönt att vara tillbaka i vardagens rutiner och relationer, en annan känner motstånd mot att ge upp ledigheten.

Före semestern hade vi troligen gjort upp planer. Kanske på platser att besöka, människor att umgås med. Kanske hade vi gjort oss bilder av semesterplatser med sol och vatten, glädje och skratt. Kanske hade vi sett fram emot välbehövlig vila eller projekt som vi äntligen skulle få tid att färdigställa.

Nu när semestern är slut kanske vi ser tillbaka och konstaterar att allt inte blev riktigt som vi tänkt oss. Ibland händer det saker som får oss ur balans, som rubbar våra cirklar och som framkallar oönskade känslor. Själv hade jag inte tänkt mig att så stor del av sommaren skulle handla om oro och sorg. Jag hade inte trott att jag, som tycker att jag vanligtvis är så lugn och fokuserad, skulle reagera som jag gjorde. Mina reaktioner och mitt agerande förvånade mig själv. Jag blev påmind om sådant som jag trott att jag arbetat mig igenom och läkt för länge sedan. Jag kunde observera hur förnuft och känslor drog åt helt olika håll. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

För mig blev det en nyttig påminnelse om min egen sårbarhet. Och att allt växande är en process som aldrig stannar upp och som aldrig blir färdig. Det blev också en påminnelse om att vad som än händer så har vi möjlighet att välja hur vi vill hantera våra tankar och känslor. Även om vi kidnappas av oförutsedda känslor och reaktioner har vi alltid en möjlighet att hämta hem oss själva igen när det är dags att återvända till vårt centrum. Därifrån kan vi fortsätta leva. Även när allt inte blev som vi tänkt oss.