- När tillvaron trasslar -
Jag heter Kerstin Nyström och arbetar med att odla människor. Det är det roligaste och mest intressanta jag vet!
På min fritid tycker jag också om att odla växter. Ofta har har jag fått aha-upplevelser om människoodling när jag arbetat i min trädgård. Nu vill jag gärna dela mina tankar och betraktelser med dig. Det är min förhoppning att du ska hitta inspiration för just ditt liv. Du får gärna kommentera bloggen på Balsams facebook! Och dela gärna med dig av sidan till andra!
Klicka på rubriken Hej alla om du vill prenumerera på Balsam Blogg!
De flesta av de vackra fotona är tagna av min barndomsvän Ann-Christine Påhlson. Du hittar fler av hennes bilder på http://faialflores.wordpress.com/about/
Många klienter har suttit framför mig och berättat om sin ångest. Om hur vidrig ångest är och hur ångesten begränsar deras liv. Hur deras första ångestattack var så smärtsam att de trodde att det var en hjärtinfarkt. Hur rädslan för ett nytt ångestskov är så stor att den kan orsaka ångest i sig.
Det hjälper inte att veta att ångest inte är farligt och att de flesta människor har ångest någon gång i sina liv. Det hjälper inte att veta att ett ångestskov går över av sig själv.
Däremot går det att arbeta med, och läka, ångest genom tålmodigt arbete i samtalsterapi.
Jag brukar beskriva ångesten som ett isberg. Högst upp på den vassa toppen kan vi se panikångestattackerna. De vilar på den ”vanliga” ångesten som kan ses som ett stort, massivt isberg som flyter omkring på det mörka havet. Den största delen av isberget finns dock osynligt under vattenytan. Här finns gamla infrusna känslor som är grunden till ångesten. Eftersom de är så gamla kan vi ha glömt vad det var som gjorde dem så skrämmande. Och eftersom de ligger under ytan kan vi inte se dem klart och inte förstå dem och inte hantera dem rationellt. Men det är dessa gamla känslor och rädslor som orsakar ångesten, den som är högst verklig där ovanför ytan.
Vilka känslor är det som orsakar ångesten? Det är givetvis individuellt och beror på vad vi bär med oss från de olika vattnen vi färdats igenom. Men enligt min erfarenhet efter många år som terapeut handlar det allra längst ner i djupet om liv eller död. Om känslor som förknippats med livsfara, med risken att inte överleva. Ibland om risken att bli lämnad ensam och inte klara sig. Om risken att inte duga och därför bli utesluten från dem vi är beroende av för att överleva. Om rädslan för att vi kan bli ”dödade” om vi gör något som andra anser är fel.
Någon gång, ofta tidigt i livet, har vi upplevt denna rädsla utifrån hur vi hade det då. Om vi inte fick en trygg hjälp att hantera smärtan och rädslan när vi upplevde den kan den ha lagrat på sig och växt till ett berg. Ett tungt isberg av skrämmande ångest.
I terapin kan vi på ett tryggt och säkert sätt komma åt de djupa känslor och rädslor som grundlagt ångesten. Då kan vi förstå det som tidigare varit omedvetet. Vi kan också på olika sätt bearbeta känslorna så att rädslan klingar av. Isberget blir allt mjukare, smälter ner och omvandlas till vanligt vatten. Bara vanligt vatten. Bara vanliga känslor.