Balsam Konsult

Jag har min mottagning i Gamla Stan dit många turister kommer på besök. Häromdagen sprang jag nästan in ett par som stod och vred på sin karta och såg förvirrade ut. ”Can I help you?” frågade jag och fick ett lättat svar ”Yes, you can!” När jag förklarat vägen dit de skulle utbrast en av dem spontant ”Ni svenskar är så VÄNLIGA! Alla vi möter är så trevliga och hjälpsamma!” Under några sekunder bearbetade min hjärna alla den gångna sommarens bilder från svensk media… Sen valde jag att le och svara att det gladde mig att höra. Jag önskade dem en fin dag och vi skildes åt.

Efteråt funderade jag på vårt korta möte. Jag tror att Vänlighet är en av våra mest underskattade egenskaper. Många människor mår riktigt dåligt av att bli otrevligt bemötta eller få en ovänlig kommentar. Ändå pratar vi sällan om Vänlighet som något att aktivt sträva efter.

Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag själv känt mig genuint Vänlig förrän ganska sent i livet. När jag var yngre kunde jag vara väluppfostrad, artig och hjälpsam. Jag kunde vara snäll och trevlig. Men någonstans utgick jag omedvetet ifrån att jag var antingen över- eller underlägsen den andre. Lite mer, eller mindre, värd än den andre. Det var sällan ett möte på jämlik nivå.

Nu tänker jag att genuin vänlighet från hjärtat utgår ifrån att vi är lika mycket värda. Vi är alla människor och jag kan välja att betrakta och behandla den andre som en vän. Ibland en nära vän och ibland en flyktig vän på vägen. Och jag kan välja att vara vänlig oavsett vem den andre är eller vad jag får tillbaka.

Jag tror faktiskt att det var först när jag blev vän med mig själv som jag kunde komma i kontakt med min egen inneboende Vänlighet. Och nu kan jag använda den både till mig själv och till andra. Det känns skönt.