Balsam Konsult

Jag får ofta frågor som handlar om konflikter mellan vuxna syskon.

En medelålders kvinna ser ledsen ut när hon berättar om hur ensam hon känner sig: ”Mina syskon har gaddat ihop sig och uteslutit mig. Det spelar ingen roll hur jag än försöker få kontakt, ingenting hjälper.”

En ung man berättar: ”Min pappa har aldrig kommit överens med sina bröder. Jag vet inte riktigt vad som har hänt egentligen, han säger att de alltid varit orättvisa mot honom. I somras var jag den ende som inte blev bjuden på min kusins bröllop. Alla andra kusiner var där och det gjorde ont att se bilderna på facebook.”

En äldre kvinna utbrister förtvivlad: ”Mina barn kommer inte överens med varandra, de är över femtio år allihop och kivas fortfarande! Jag kan varken leva eller dö med att det alltid ska vara så här!”

Syskonrelationer är ofta de längsta relationer vi har i livet. Djupa och långvariga konflikter mellan vuxna syskon gör ont och alla inblandade lider av de känslomässiga såren samtidigt som man själv ofta ser sig själv som offer och mest lidande samtidigt som man själv tycker att man gör allt för att det ska bli ”bra” i relationen och att det är de andra inblandade syskonen som gör fel.

Så hur har det kunnat bli så här? Konflikter mellan vuxna syskon går oftast mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Ända tillbaka till när alla var barn. Och barnets obearbetade känslor finns fortfarande när vi är vuxna kvar i vårt Inre Barn. Kanske var det faktiskt så att ett syskon blev favoriserat, blev mer sett, bekräftat och omhuldat. Barn är känsliga för orättvisa och det är inte konstigt om de andra syskonen kände sig orättvist behandlade, ledsna och avundsjuka. Det spelar ingen roll om föräldrarna själva tyckte att de var rättvisa på alla sätt. Om ett barn känner sig orättvist behandlat så är det den känslan som är sann för barnet. Och som kan påverka syskonrelationen långt upp i vuxen ålder.

En annan anledning till konflikter mellan vuxna syskon kan vara att man omedvetet är kvar i den gamla roll som man hade i sin ursprungsfamilj. Barn tar på sig den roll som behövs för att familjen ska fungera. Kanske rollen som den ansvarstagande och duktiga storasystern som alltid hjälper till hemma och tar hand om sina småsyskon. Eller rollen som den tysta och snälla lillasystern som ingen riktigt tar på allvar för hon är ju så liten.

Om syskonen omedvetet är kvar i sina roller även i vuxen ålder och den ansvarstagande storasystern fortsätter ”ta hand om” lillasyster genom att ge goda råd om hur hon bör leva sitt liv. Och om lillasyster nu faktiskt blivit en vuxen kvinna fullt kapabel att bestämma själv, men hon fortfarande bär på ett Inre Barn som inte känner sig sedd och tagen på allvar. Ja, då blir det problem. Storasyster väntar fortfarande på att få uppskattning och kärlek för att hon är så hjälpsam och ansvarstagande. Och lillasyster väntar fortfarande på att bli sedd och hörd och tagen på allvar. Så fortsätter de leva sina vuxna liv som två små längtande Barn. Och ingen av dem får det de längtar efter.

Så hur kan man hantera konflikter mellan vuxna syskon? Mer om det i nästa veckas blogg.