- När tillvaron trasslar -
Det är något som skaver just nu. Det känns som att något är fel, det är något som inte stämmer. Jag tar ett steg tillbaka och betraktar det som händer i samhället och i världen. Jag lyssnar till genklangen i mig själv och konstaterar att det låter inte riktigt rent. Något har rubbats, där finns ett missljud som jag behöver ta på allvar. Det behöver inte vara något fel. Det kan vara en ny möjlighet eller en ny dimension som är på väg att komma fram.
Jag har arbetat med människor i hela mitt liv, de senaste tjugo åren som samtalsterapeut. Jag har valt att arbeta med utveckling på individnivå eftersom alla relationer, alla grupper och alla samhällen består av individer. Det är i individen som själva livet finns; utvecklingen, växandet och det magiska i själens eviga energi. Det är därför det är så avgörande viktigt att vi människor lär känna oss själva, att vi blir medvetna om vem vi är och hur vi fungerar. Så att vi kan göra medvetna val i smått och stort, så gott vi kan efter vår bästa förmåga. Och att vi då också blir medvetna om att vi är beroende av gruppen, att vi behöver vår flock för att överleva. Och att allt vi väljer även påverkar vår flock och därmed vår egen möjlighet att överleva.
De senaste två åren har vi fokuserat på pandemin. Och det är en mänsklig överlevnadsinstinkt att göra allt för att hantera något som hotar oss här och nu. Om du till exempel plötsligt riskerar att frontalkrocka med en annan bil slutar du genast bry dig om vad du tänkt laga till middag eller att chefen verkade osedvanligt missnöjd idag. Det enda viktiga blir att avvärja en hotande bilkrasch här och nu. Hela din varelse reagerar på hotet om katastrof, alla stresshormoner slår till för att ge dig kraft att agera så att du överlever. Och när du avvärjt faran kan du pusta ut, återhämta dig och kanske reflektera om du kan lära dig något som du kan ha nytta av inför framtiden.
Nu har vi levt i katastrofberedskap i två år. Vi har gjort så gott vi har kunnat för att hantera hotet, var och en efter sin förmåga. Många har offrats, och offrat sig, för att överleva själv eller för att bidra till flockens överlevnad. Vi har kommit i kontakt med hjältemod och tacksamhet. Förtvivlan och maktlöshet.
Och det är här i känslan av maktlöshet som det börjar skava. För hur var det nu med makt, visst har det en direkt koppling till ansvar? Vi har ansvar för det som vi har makten att påverka. Till exempel har vi som individer ansvar för hur vi valt att förhålla oss under pandemitiden. Hur vi valt att agera, vad vi valt att göra och vad vi valt att låta bli.
Men resten då? Det som vi som individer faktiskt inte har makt att påverka? Vi har gett vår makt till politiker, företag och organisationer. Det är ju så det fungerar i ett demokratiskt samhälle. Som leds av individer som brukar kallas för ”makthavare”. Hur har de använt sin makt för att ta ansvar för att vi ska överleva? Inte bara den akuta hotande katastrofen utan på längre sikt? Pandemin har ju trots allt bara hållit på i två år, ett kort ögonblick i människans tid på planeten jorden och till och med kortare än en politisk mandatperiod.
Visst kan vi som enskilda individer göra så gott vi kan för att inte ”belasta vården”. Men samtidigt har ju de som vi gett makten använt den för att under lång tid göra nedskärningar och minska vårdens resurser och tillgänglighet. För oss individer som nu förväntas ta ”vårt” ansvar?
Nu vet ju alla hur en pandemi startar och vad den beror på. Vilka länder och vilka makthavare tar sitt ansvar och gör något för att det inte ska hända igen?
Vem ser att allt hänger ihop? Att det kan finnas ett samband mellan krig och antalet flyktingar i världen? Att det kan finnas ett samband mellan klimatförändringar och livsmedelsförsörjning och pandemier? Och vem använder sin makt för att ta ansvar för att göra något åt det?
Och visst kan vi som enskilda individer göra så gott vi kan för att sopsortera. Samtidigt som stora återvinningsföretag använder sin makt för att dumpa skiten i något fattigt land.
Och visst kan vi individer avstå från att flyga och leva så fossilfritt som vi kan. Samtidigt som politiska ”regelverk” tvingar flygbolagen att flyga med tomma plan för att inte mista sin tillgång till landningstillstånd.
Och visst kan vi som enskilda individer förstå att skattepengarna inte räcker till allt. Samtidigt som de som har makten över skattepengarna väljer att sponsra en europeisk myndighet med 25 miljarder kronor årligen för att de ska fortsätta kunna flytta sitt kontor fram och tillbaka mellan två olika städer. Alla anställda och allt material transporteras med hjälp av flygplan och lastbilar, 24 gånger om året. År efter år.
Och visst kan vi som individer protestera mot att behöva visa pass när vi vill passera en gräns som någon annan har satt. Men vem tar ansvar för konsekvenserna av att Sverige köps upp, bit för bit, av länder som vill ha mer makt över världsekonomin?
Det första pandemiåret handlade om akut krishantering. Det andra pandemiåret har varit en träning i tålamod och uthållighet. Var och en av oss har gjort så gott vi har kunnat utifrån våra förutsättningar. Och nu upplever jag att många börjar tröttna. Tröttna på att se ett ledarskap som har makt men inte tar ansvar. Varken nationellt eller globalt. När ledarskapet brister brukar människor reagera på olika sätt:
Det är så utveckling fungerar. Både på individnivå och på systemnivå. Och allt hänger ihop.
Just nu är det mycket som skaver och den närmaste framtiden kommer att bli en utmaning för vår tillit. Att ändå, trots allt, lita på att människan inte kommer att vara den första arten på jorden som medvetet väljer att utrota sig själv.
Att bli medveten. Att göra medvetna val. Igen och igen och igen.