Balsam Konsult

När jag gick på gångvägen fick jag syn på tre grabbar i lågstadieåldern. En av dem låg på marken och ropade förtvivlat ”Sluta, sluta! Jag är inte med längre!” De två andra killarna stod böjda över honom och slog. Jag reagerade med autopilot. Utan att tänka rusade jag fram till dem och röt ”Vad är det för dumheter! Sluta genast upp med det där!” Jag spände ögonen i de båda som stod upp och sa ”Ni hör väl att han inte vill vara med längre?!” Bägge pojkarna som slagit slutade genast och tog några steg tillbaka. Han som legat på marken reste sig och borstade av sin jacka. De såg alla lite skamsna ut.

Jag vet inte om denna händelse handlade om regelrätt mobbning eller om det ”bara” var en lek som spårat ur. Men det jag blev allra mest upprörd över var att det några meter bort stod en grupp vuxna vid busshållplatsen. De hade stått och tittat på det som hänt. Utan att göra något.

Många av mina klienter har varit utsatta för mobbing under sin uppväxt. Jag har hört hemska berättelser om barn som varit så rädda för att gå till skolan att de kräkts varje morgon. Berättelser om att ständigt bli retad, att vara ensam och utanför. Gemensamt för många av berättelserna är att ingen vuxen i barnens närhet agerade. Ingen förälder försvarade barnet, ingen personal i skolan ville se. Och av dem som såg fanns det t o m de som lade ansvaret på det mobbade barnet genom att säga ”Men något måste du väl ha gjort om de andra var dumma mot dig?” På så sätt förstärktes barnets känsla av att verkligen vara fel.

Mobbing sätter djupa spår i självkänslan och många har kvar känslan av att vara ful, fel eller underlägsen långt upp i vuxen ålder. I terapiarbetet kan vi äntligen ta hand om det lilla mobbade barnet som fortfarande finns kvar inom klienten. Vi kan tillsammans ta det vuxna ansvaret att se, att agera, att återupprätta barnet. För det är de vuxnas ansvar att hindra mobbing.