Balsam Konsult

Efter förra veckans blogg om mobbning är det många som hört av sig. En av de frågor jag fått är hur man som vuxen kan agera när man först i efterhand, kanske många år efteråt, förstått att ett barn varit utsatt för mobbing. Ofta är man då själv uppfylld av känslor som dåligt samvete, sorg eller ilska. Man kanske hoppas att barnet själv glömt bort kränkningarna eller att tiden läkt alla sår. Men själv tänker man på det som hänt och ångrar att man varit så upptagen av annat eller anklagar man sig själv för att man inte sett och förstått vad som pågick.

Mitt bästa råd är förstås att prata med barnet, som nu kanske hunnit bli vuxet. Utgå från dina egna tankar och känslor och säg som det är. Det kanske kan låta så här: ”Jag går och tänker på hur det var när du gick på lågstadiet. Jag förstod inte förrän långt efteråt att de andra barnen var elaka mot dig. Jag blir så arg när jag tänker på det! Hade jag fattat vad som pågick hade jag letat upp dem och tryckt upp dem mot väggen och skällt ut dem! Jag har bra lust att ge dem en omgång stryk! Åh, vad jag ångrar att jag inte försvarade dig! Ingen har rätt att vara dum mot dig eller behandla dig illa!”

Genom att på detta sätt vara öppen och tydlig med dina egna tankar och känslor kan du ge barnet en känsla av att, äntligen, ha en vuxen som står på barnets sida. Det öppnar också för att du sen kan fråga: ”Hur vad det för dig egentligen? Vad var det egentligen som hände?” Sen gäller det att lyssna. Lyssna, bekräfta och fortsätt fråga. Ge tid. Lyssna ännu mer. Försök inte rätta, bortförklara eller försvara dig själv eller någon annan som borde reagerat. Fokusera på att lyssna på barnet. Ge tid.

Hade du vetat då, när mobbningen pågick, vad du vet nu så hade du sannolikt agerat annorlunda. Men nu visste du inte det. Så är det. Och utifrån detta faktum kan du idag ge barnet det som det hade behövt då men inte fick. En vuxen som tar det på allvar, lyssnar, bryr sig och agerar. En vuxen som tar ett vuxet ansvar.