Om bekräftelsebehov

Alla människor har bekräftelsebehov. Ett behov av att bli sedda, uppskattade och få bekräftat att vi är viktiga och omtyckta av vår omgivning.

När jag var mycket ung jobbade jag extra i en butik som sålde hemslöjd. Butiken var fylld av föremål, från golv till tak. Besökarna blev ofta överväldigade av alla färger, dofter och mängden av ljusstakar, dekorationer, köksredskap och julpynt. Men störst engagemang väckte nog en ganska vardaglig korg precis vid disken där jag stod. I korgen låg nyckelringar i trä, och på varje nyckelring var ett förnamn graverat med glödpenna. Camilla, Anders, Kajsa, Ann-Louise… Människor började ivrigt leta efter just sitt eget namn. Ulrika, Lena, Mattias, Eva… Finns jag? När någon hittade namnet på någon i sitt sällskap utropade man lättat: ”Här är du!”

Jag glömmer aldrig lättnaden och glädjen när man ”fanns” och de besvikna minerna när man ”inte fanns” trots att man rotat igenom hela korgen flera gånger.

Och det är väl detta som vårt bekräftelsebehov handlar om i grunden. Ett urmänskligt behov av att få finnas till. Ett urmänskligt behov av att få bekräftat att vi har en plats i flocken. I människans urtid var det en förutsättning för att vi skulle överleva. Ensamma, osedda eller utstötta klarade vi oss inte länge och vår primitiva hjärna fungerar fortfarande på samma sätt.

Små barn är fortfarande beroende av att bli sedda, speglade och bekräftade av sina föräldrar eftersom det är de vuxna som ska garantera barnets överlevnad. Om vi har tur lägger denna bekräftelse grunden till en sund självkänsla hos barnet. Att vi får lära oss att vi duger precis som vi är. Då lär vi oss att bekräfta oss själva och själva veta när vi gör något bra. Och som vuxna blir vi inte längre är ensidigt beroende av att andra bekräftar oss.

Bekräftelsebehov är alltså ett djupt mänskligt behov och ingenting som är rätt eller fel. Men som alla andra egenskaper kan bekräftelsebehovet både tjäna oss och begränsa oss i vårt vuxna liv. Det kan fortfarande tjäna oss genom att vi fortsätter ta rimliga hänsyn till flockens behov. Det kan också tjäna oss genom att ge oss snabba lyckokänslor när vi blir bekräftade.

Men om våra vuxna liv styrs av vårt bekräftelsebehov kan detta börja upplevas som jobbigt av omgivningen. I stället för den ljuvliga bekräftelsen tar andra avstånd från oss, vårt bekräftelsebehov har blivit direkt kontraproduktivt.

Som barn kunde vi inte välja vilken familj vi föddes i och vilka vuxna som hade ansvaret för att bekräfta oss. Som vuxna har vi däremot möjlighet att göra ett medvetet val av vem, eller vilken grupp, vi vill bli bekräftade. När vi lärt känna vårt bekräftelsebehov kan vi också ta kommandot över det. I stället för att låta det styra våra liv och våra val av tillhörighet.

 

Till bloggen