Balsam Konsult

De flesta människor kan känna sig ensamma ibland. En del känner sig ensamma för att de verkligen är ensamma. Andra känner sig ensamma trots att de har både vänner, familj och ett socialt nätverk. Ibland kan det handla om en existentiell ensamhetskänsla, vetskapen om att innerst inne är varje människa ensam och måste hitta sin egen livsväg.

Ibland övergår ensamhetskänslorna till ren ångest. Varför blir det så?

På ett sätt är det djupt mänskligt att ensamhet är ångestframkallande eftersom människan i grunden är en flockvarelse. För länge sedan när människorna levde i grupper på savannen var det farligt att komma ifrån flocken. Ensam, utan flockens skydd, var man utlämnad och sårbar för de farligheter som fanns på savannen. Obehaget i ensamhetskänslan fyllde en överlevnadsfunktion genom att mana den ensamme att snabbt söka sig tillbaka till tryggheten i flocken. Ensamhetsångest är alltså helt ”normalt” och kan ha biologiska orsaker som sitter så djupt nedärvda i hjärnan att de påverkar oss moderna människor fortfarande idag.

Ensamhetsångest kan också ha känslomässiga orsaker. Känslor signalerar behov. Ensamhetskänsla signalerar kanske behovet av att vi behöver sällskap, tillhörighet, närhet, tröst eller skydd. Om vi inte fått dessa behov tillgodosedda under vår uppväxt utan bär med oss smärtsamma upplevelser av ensamhet så kan det långt senare komma fram som ångest. Om vi lämnats ensamma eller om vi varit utlämnade till människor som inte ville oss väl. Om ingen skyddade eller tog hand om oss. Om vi har fått klara oss själva alldeles för tidigt i livet. Och om ingen såg vår utsatthet och gick in och tog ett vuxet ansvar. Då var vi tvungna att hitta ett sätt att hantera vår ensamhet för att överleva. Ett sätt kan vara att blockera och gömma undan känslan. Och det är dessa undangömda känslor som senare kan ge sig tillkänna genom ensamhetsångest.

Det finns ingen generell uppmaning som alltid hjälper när vi känner oss ensamma eftersom känslan av ensamhet kan handla om så många olika saker. Det hjälper sällan med en käck uppmaning att ”ringa en vän” eller ”gå med i en förening”.

Men det hjälper att stanna i sin känsla, ta den på allvar och fråga oss vad vi behöver. Vi kan välja att ge oss det vi behöver. Vi kan också lära oss själva att ge oss det som vi hade behövt få, men inte fick när vi växte upp. Det hjälper också att ta hjälp av en trygg terapeut på vägen.

För den som vill läsa en underbar bok i ämnet kan jag rekommendera ”Att höra till – om ensamhet och gemenskap” av Peter Strang.