Balsam Konsult

Ibland hör jag någon av mina klienter säga: ”Jag kommer aldrig, aldrig att förlåta!”

Det kan handla om att man varit mobbad, att man blivit orättvist behandlad eller utsatt för fysiska, känslomässiga eller sexuella övergrepp som satt djupa spår och påverkat hela livet. Att någon annan tagit sig rätten att utnyttja och förnedra. Att någon som befunnit sig i överläge eller maktposition använt detta på bekostnad av den som varit mindre, yngre eller längre ner i hierarkin.

Många tror att man ”måste” förlåta. Att det är fint att förlåta. Att man är en dålig människa om man inte kan förlåta den som gjort en illa. Och visst är det skönt att förlåta när det verkligen kommer från hjärtat. Det innebär att jag som förlåter kan släppa mina känslor av bitterhet, vrede och hat. Tunga, starka känslor som kan hindra mig från att gå vidare. Och som i värsta fall överskuggar allt det goda som jag också har i livet. Att förlåta innebär också att jag kan släppa alla malande tankar på hämnd och att jag kan släppa förväntningarna på att få någon form av gottgörelse från den som gjort mig illa. På det sättet kan jag befria mig själv genom att förlåta andra.

Men som terapeut har jag också sett att alltför snabb förlåtelse kan skada den som förlåter. En lättvindig förlåtelse av ett allvarligt övergrepp innebär att jag tar lättvindigt på mig själv. Det kan faktiskt kännas som ytterligare ett övergrepp.

Det är inte alltid nödvändigt att förlåta den som gjort mig illa. I samtalsterapi kan jag hitta andra vägar att befria mig själv från de känslor som tynger mig och för att kunna försonas med det som jag varit utsatt för.

Att förlåta någon annan kan vara en kärleksfull handling mot mig själv.

Att välja att inte förlåta någon annan kan också vara en kärleksfull handling mot mig själv.