Balsam Konsult

Jag har arbetat många år som samtalsterapeut och jag får ibland frågan om det inte är jobbigt att lyssna på allt elände. Det enkla svaret är att nej, det är det inte. Självklart blir jag berörd och känner empati. Men det tjänar inte mina klienter om jag tar över deras känslor och själv börjar må dåligt eller bryter ihop för att det jag får ta del av kan vara oerhört sorgligt. Det ingår i yrkesskickligheten hos en samtalsterapeut att hålla sin gräns, att ha överblick över skalan mellan engagemang och distans. Distansen är viktig för att se nya vinklingar och möjligheter av allt vi arbetar med i terapin. Distansen är också en förutsättning för att inte blanda ihop klientens känslor och behov med terapeutens.

När jag tittar tillbaka på mitt liv så har jag nästan alltid arbetat med människor på olika sätt. Jag tycker om människor. Jag tycker att människor och mänskliga reaktioner är intressanta. Jag tycker om det komplexa. Att det aldrig finns några självklara svar när jag arbetar med mina klienter, det finns inget färdigt facit. Även om två personer kan ha till synes liknande problem så kan jag aldrig arbeta på rutin och tro att lösningen är densamma för dem båda. Det gör att jag behöver vara fullständigt närvarande med varje person, samtidigt som jag hela tiden har kontakt med min verktygslåda av ”terapiverktyg” som jag samlat på mig under lång tid av utbildningar och erfarenheter av människomöten. Jag tycker om just den blandningen av fokus och kreativitet i arbetet som samtalsterapeut.

I terapirummet är alla känslor tillåtna. Inte enbart sorg, ilska och rädsla. Utan även känslor som tacksamhet, lycka, lekfullhet och glädje. Vi skrattar ofta tillsammans, mina klienter och jag.

Jag älskar mitt arbete som samtalsterapeut. Det känns som om alla val jag gjort i livet, medvetna eller omedvetna, har lett fram till där jag är idag. Och att syftet hela tiden varit att kunna bidra till att läka och utveckla människor att hitta hem till sig själva.