Balsam Konsult

Vi har väl alla stött på människor som lever som Offer. Som suckar och klagar, gnäller och tycker synd om sig själva. Som sveper den berömda offerkoftan tätt omkring sig alltmedan de väntar på att någon annan ska ta hand om dem och lösa deras problem. För själva kan de ju inte göra något. De är ju maktlösa Offer.

Dessvärre väcker Offret sällan sympati. Tvärtom kan omgivningen bli irriterad och trött för Offret suger energi. Även om man tycker synd om ett Offer och gör sitt bästa för att hjälpa till, upptäcker man snart att hur mycket man än gör så räcker det inte. Så drar man sig undan i ren självbevarelsedrift och Offret blir ännu ensammare och känner sig ännu mer offrad.

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag ibland människor som lever sina liv som Offer. Även om man själv är omedveten om sin självbild så tänker, känner och agerar man som ett offer. Under terapiarbetets gång upptäcker vi en intressant sak: Ofta är det så att klienten verkligen HAR VARIT ett OFFER. Många har under sin uppväxt varit utsatta för allvarliga kränkningar, fysisk eller psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och orättvisor. Man har offrats för att andra ska få sina behov tillfredsställda. De vuxna har offrat barnet för sina egna egoistiska behov.

Eftersom ett barn alltid är i underläge kan det inte själv ta makten över sin situation. Det enda det kan göra är att hoppas att någon ska komma och hjälpa dem. Att någon vuxen ska se vad som pågår och ta ett vuxet ansvar och rädda dem ur situationen. Det offrade barnet signalerar så gott det kan på ett barns sätt, men det kan inte göra annat än att stanna kvar och hoppas på hjälp.

Om hjälpen aldrig kommer i form av en ansvarstagande vuxen kommer barnet troligen ändå att växa upp. Utanpå kommer det så småningom själv att se ut som en helt vanlig vuxen person. Men inuti lever det offrade barnets känslor och överlevnadsstrategier kvar och påverkar den som ser så vuxen ut utanpå. Och ingen förstår varför den vuxna personen beter sig som ett Offer.