Balsam Konsult

Ofta hör det till sommaren att besöka Gröna Lund. Jag tycker att det är roligt men i flera år vägrade jag åka Fritt Fall. Jag, som annars gärna provar nya saker, skyllde på allt möjligt för att undvika åka upp på den 80 meter höga pinnen och sen bli släppt i fritt fall ner. I själva verket tyckte jag att det var alltför hög höjd och dessutom hade jag läst någon hemsk historia om någon som någonstans fastnat med sitt ben och fått det avslitet…

Men en sommar bestämde jag mig för att gå emot min rädsla och prova attraktionen som beskrevs som Sveriges läskigaste. En kompis följde med och vi ställde oss i den kortaste kön där vi småpratade och försökte se oberörda ut. Resten av sällskapet stod kvar utanför och verkade oroväckande muntra. När jag och min vän kommit upp på rampen och skulle sätta oss i varsitt säte så sa vårt sällskap: ”Ni vet att ni stått i tilt-kön va?” Jag, som inte visste vad som menades med tilt, försökte fråga tjejen som jobbade med att låsa fast oss på stolarna. ”Försent”, sa hon och fällde ner stålbyglarna över våra axlar, ”nu går det inte att ångra sig.” Så vi åkte upp alla de åttio meterna, satt en stund och låtsades beundra utsikten, och plötsligt fälldes våra stolar framåt med ett ryck. Sen blev det fritt fall nedåt med ansiktena mot marken, det var det som var ”tiltet”. Jag skrek som en galning hela vägen ner, fy och puh vad hemskt! När vi landat slog adrenalinkicken till. Men även långt efter att den ebbat ut kände jag mig barnsligt upprymd och stolt över att jag gått emot min rädsla och faktiskt åkt Fritt Fall. Dessutom med Tilt.

Rädsla är en obehaglig känsla som många tycker är negativ. Vi glömmer då att rädslan också kan tjäna oss genom att skydda oss från att göra saker som faktiskt kan vara potentiellt farliga. Sund rädsla fungerar som ett varningssystem som skyddar oss från att skadas och kanske inte överleva.

Inlärd rädsla kan däremot begränsa oss. Om vi fått lära oss att vara rädda för att prata inför en grupp, att inte duga i andras ögon eller att hamna i konflikt så kommer detta att hålla oss tillbaka och begränsa oss i livet.

I terapiprocessen kan vi använda rädslan som en vägvisare. Rädslan visar vägen för nästa steg vi kan behöva ta i vår utveckling.  I små steg kan vi bestämma oss för att gå emot rädslan och göra det ändå. Det kan handla om att våga säga NEJ. Eller våga säga JA. Att våga ta plats, att våga uttrycka våra känslor och behov.

I takt med att rädslan försvinner känner vi hur även begränsningarna försvinner och vi växer som människor. Och det är befriande!