Balsam Konsult

Jag kunde inte glömma mötet med de tjugo japanskorna på bussen. Och jag hade svårt att släppa deras fråga om rektangeln innanför dörren i bussgolvet. Uppriktigt sagt irriterade det mig att jag aldrig lagt märke till den förut och att jag inte visste vilken funktion den hade. Under många års bussåkande hade jag aldrig sett den användas och nu började jag fundera. Var det verkligen en ramp som kunde fällas ut? Eller var det ett smart sätt att bara behöva byta ut en del av golvmattan där det blev som mest slitet? Eller dolde den en verktygslåda? Eller kanske små rumpnissar från SL bodde där nere? Fantasin gick igång och jag blev bara mer och mer nyfiken.

En dag bestämde jag mig för att det fick vara nog och vid en ändhållplats gick jag fram och frågade chauffören. Jag tog helt enkelt risken att han skulle tycka att jag var en besvärlig typ som störde honom med en töntig fråga. Först såg han lite skrämd ut, som om han förväntade sig att jag skulle gräla på honom. När han väl förstod min fråga följde han lättad snabbt med mig bak i bussen, böjde sig ner, tog tag i ett handtag och fällde ut en ramp som kunde användas för rullstolar. Han berättade ivrigt och verkade glad att någon intresserade sig för hans arbete.

Efteråt funderade jag över det som hänt. Hur ofta vi stannar i våra egna teorier utan att ta reda på hur det verkligen är. Hur ofta vi hindras av rädsla för vad folk ska tycka om oss, vad folk ska säga. Rädsla för att bli utskrattade eller uteslutna. Rädsla för att verka dumma och misslyckade. Rädsla för att behöva skämmas för att vi inte duger. Hellre än riskera att känna dessa smärtsamma känslor väljer vi att dra oss tillbaka och låta våra fantasier styra hur vi agerar. Jag satt med min fantasi att chauffören skulle uppfatta mig som att jag störde honom i hans arbete. Han satt med sin fantasi att en resenär som kommer fram gör det för att skälla ut honom. Och inget av detta visade sig vara sant.

I mitt arbete som terapeut har jag ofta sett att rädslan visar vägen för nästa steg i vår utveckling. Det jag är mest rädd för just nu, det är dit jag ska gå för att växa. Samtidigt kan jag betrakta rädslan som en vän. En vän som vill skydda mig för de smärtsamma känslorna jag riskerar att bli utsatt för. En vän som länge tjänat mig troget men som jag faktiskt kanske inte behöver längre.

Därför tycker jag om egenskapen Nyfikenhet. När jag tillåter mig släppa fram nyfikenheten kan den hjälpa mig att gå emot rädslan och ta reda på hur det verkligen är. Att lära mig nya saker, om mig själv eller andra, och samtidigt växa som människa.

Vad är du rädd för?

Och vad är du nyfiken på?