- När tillvaron trasslar -
En dag när jag satt på bussen skuttade det ombord en man som ropade högt ”Här kommer jag med tjugo japaner!” Mycket riktigt följdes han av en hel flock japanskor som spred ut sig över bussen som en flock vackra fåglar. En av dem satte sig bredvid mig. Hon tittade försiktigt på mig, bugade lätt och sa ”Japan.” Jag nickade artigt tillbaka och frågade ”Tourist?” Då såg hon lite bekymrad ut, engelskan räckte inte riktigt till och en annan kvinna i gruppen kom till undsättning. Hon förklarade att de inte direkt var turister utan här för att studera svensk äldreomsorg.
Under vårt samtal hade ytterligare några av japanskorna samlats kring oss. De tittade sig hela tiden nyfiket och intresserat omkring i bussen. Speciellt intresserade verkade de vara av en rektangulär yta i golvet precis vid mittdörren. De frågade hur det fungerade för äldre och rullstolsburna att åka buss? Använde man kanske den där avgränsade ytan i golvet på något speciellt sätt? Jag kände mig otroligt dum, under alla år av bussåkande hade jag aldrig reflekterat över att golvet kunde användas till något annat än att stå på. Så jag berättade istället att man kunde sänka bussen så att det blev lättare att stiga av och på. De lyssnade, nickade och diskuterade snabbt med varandra. Mina busskunskaper var uttömda och vi började istället prata mer allmänt om äldrevård. När jag frågade hur det fungerade i Japan berättade de ivrigt att där togs de gamla omhand av familjen. Jo, av kvinnorna i familjen. Och, efter ett ögonblicks tvekan, jo de yngre kvinnorna tyckte också att det var ett bra system… Så fortsatte vi prata och fråga och jag önskade dem en riktigt fin tid i Sverige. När jag steg av bussen vände jag mig om och vinkade hejdå. Jag ska för alltid minnas synen av tjugo små japanskor som då ivrigt log mot mig och vinkade ”Byebye! Thank you!”
Själv log jag också resten av dagen, detta spontana energifyllda möte värmde mitt hjärta. Och jag kom att tänka på några diktrader av Hjalmar Gullberg:
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
alla människors möte
borde vara så